10 000

Jag har sprängt gränsen 10 000. Så många har besökt min blogg.

Tackar för alla besök och visat intresse. Om man visste vilka alla dessa har varit ändå. Några vet man men andra är helt anonyma besöker.

Men ni är välkomna oavsett.

Stöd och uppmuntran

Jag måste tacka för alla goa uppmuntrande kommentarer jag får. Det värmer ska ni veta. Ni är små solar! Även om ni lever med egna bekymmer och elände.

Även om ni inte känner mig personligen så känns det så bra.

Läste igår om Kristina Roos som bloggar. Hon skriver också på en deckare så jag har hittat henne sen tidigare.

Anledningen till att hon började blogga var att få skriva av sig. Hon och hennes familj förlorade sitt hus i en brand. Ett hus som man kärleksfullt renoverat och var i det närmaste helt klart. En dröm hade blivit sann och så försvann allt på en sekund.

Hon bloggade för att läka och för terapi.

Sen gick en tid och hon utsattes för ytterligare en tragedi. Hon förlorade sin man, barnen sin far.

Hur mycket kan en människa klara av?

Och hon fann att en del av styrkan ligger i kommentarer hon får. Allt stöd och uppmuntran eller bara en hälsning från kända eller okända.

Nu är hon inte anonym i sin blogg och jag beundrar faktiskt dom som kan och vill visa hela sig. De är många!

Jag föredrar att vara anonym. Jag vet en som jag känner som läser min blogg sen om hon visat den vidare har jag noll koll på. Men även om hon gör det så känner ändå inte dessa personer mig.

Men det är en terapi att få skriva av sig också. När jag första gången startade en blogg (en annan) så var tanken att ingen skulle läsa den. Jag gjorde inget för att synas och det var väldigt få besökare på sidan också.

Sen bytte jag till denna blogg och innehållet skiftar som årstiderna. Allt efter humör, tankar, händelser. Och visst är det kul när man ser hur besöksstatistiken ligger högt. Att någon bemödar sig att läsa något så banalt som det jag skriver.

Och att man sen får kommentarer - då blir man glad. Och så kastar jag sten i glashus. Jag är själv en kass person på att kommentera. Jag gör det då jag känner att nu måste jag få säga något eller själv vill visa stöd.

Min kurator frågade om jag skriver av mig i en dagbok - nej men i en blogg sa jag. Ojdå sa hon lite rädd ifall jag skulle ha avslöjat henne på något sätt men nej det har jag inte. Ingen vet vem hon är.

Eftersom jag har blivit remitterad till en psykoterapeut så har jag funderingar på detta. Jag vill nog skriva ner allt som händer på dessa möten. För min egen skull. Det finns mycket att bearbeta. Men jag vill inte göra det öppet. Ser att det finns låsta bloggar där man måste få lösenord för att läsa. Men vet inte om det finns här. Men kanske gör ni!

Jag kanske kan komma ur detta elände som en helt ny människa med insikt om mig själv. Bli en person som vågar lita på andra mer än vad jag gör idag. Som vågar tro på andra. Som vågar släppa in någon i mitt liv igen.

Tänk om jag 2010-05-12 kan skriva ett inlägg som bara handlar om lycka, framtidshopp, glädje, roliga saker och nöjd människa.

Det är ju ett mål att sträva emot absolut. Någon gång måste ju livet le mot mig också.

Vaknar sent till en grå regnig tråkig dag. Gör att jag själv känner mig lika trist.

Gick och la mig tidigt igår. Var så trött och kände mig så kass. Tog en tryptizol och jag har sovit bra i natt. Har nog snurrat väldigt för jag hade två täcken på mig igår för jag frös så men i morse så hade jag bara ett av dom och det var extra täcket.

Vaknar av att det sticker i händerna och smärtar i lederna. Men efter att ha promenerat i bloggarnas värld så är det inget mot hjärtesorg som finns hos en av mina bloggvänner och jag lider med henne idag.

Har ätit en frukost nu och hör hur sonen hostar och hostar i sitt rum. När ska den ge sig??

Och så lyssnar jag på radion och man får höra bitar av kvällens tävlande i 2:a chansen. Kan gå precis hur som helst men jag tycker det här upplägget känns knäppt. Och man har ju spelat låtarna vilt på radion sen dom släpptes den 1 mars.

Blev grymt besviken igår när jag skulle titta på brottskod försvunnen på 3:an och det var jättegamla avsnitt. Surt!

Och nu är det 1,5 vecka sen hittekissen försvann igen (2:a gången) nu känner jag mig inte lika orolig som förra av någon anledning. Kan vara att hon kanske kan ta vara på sig själv. Men det är ju ett mysterium. Vart är hon.

Och det finns nu ett hopp på ett annat sätt att hon helt plötsligt kommer springandes runt fötterna på en när man är ute eller så sitter hon på fönsterbläcket när man tittar dit.

Håller hon tidsrytmen sen sist så är hon borta ett par veckor till.

Igår så marinerade jag ost för första gången. Jag tog vad jag hade. En god smakrik ost, skar den i små tärningar. Tärnade lite oliver som jag hade och pressade vitlök. Och la detta i en burk tillsammans med en smaksatt olivolja med styrka och lite örter och lite rapsolja.

Det var inte alls tumt till gårdagens middag på helstekt kotlettrad. Så detta ska jag helt klart göra fler gånger.

Nu ska jag ta och plocka ur och i diskmaskinen. Sen blir det inte mycket mer gjort idag. Ska lägga mig och läsa, har inte mycket kvar av boken - Mia, sanningen om Gömda och jag måste säga att Liza Marklund har sänkts lite i mina ögon. Om detta är sanningen så är det ju otroligt överdrivet i Gömda och mycket tom helt och totalt felaktigt. Och det får mig att undra hur LM då kunde köpa allt ihop. Eller visste hon sanningen men valde att krydda boken så totalt för att den då skulle bli mer intressant?

Nu kom sonen upp. Då är det bara dottern kvar i sänghalmen.

Ha en bra dag.

Testar och leker

Leker lite med olika bilder och text som ni ser.


Inget avancerat som jag ser många andra har på sin blogg men rätt kul ändå. Det får gälla för dagen. Kommer säkerligen göra något annat innan jag känner mig nöjd. Och så är det en läroprocess om hur man ska göra.


Ombytligt väder. Från regn, snö, regn, grått, uppehåll så ser man nu solen lite.


Sonen ringde och berättade att nu åkte han hem för han mådde dåligt. Ont i halsen och hostig. Attans också! Han är hos sin pappa så smittas gör han ju inte men jag hade tänkt se han spela match i kväll.


Får bli vila istället.

24 inlägg

mer än så får man inte lägga in på bloggen utan att sen ordverifiera sig. I know!

Jag har roat mig med att flytta mina recept till blogger istället för där dom legat tidigare. Ett jobb rätt trist och slitsamt men känns nödvändigt.

Jag hade ju en fråga i en utmaning tror jag det var ifall jag samlar på något och det ska ju vara recept.

Jag har mängde mer urklipp ur tidningar i pärmar hemma, små anteckningsböcker, tidningar, kokböcker etc och det kommer ju hela tiden bara mer och mer recept.

Så då började jag samla på en blogg istället för att printa ut ett nytt papper. En del recept är beprövade medans många inte alls är det.

Och det är recept från alla möjliga håll. Jag ser något som jag måste komma ihåg och så är det sparat.

Mat är gott, mat är kul, mat är ett intresse, mat är farligt :)

Kan någon förklara för mig detta med gif.bilder

Hur kommer det sig att jag ibland kan få en bild som är animerad och ibland inte.

Jag gör ju på exakt samma sätt.

Ser en bild.

Sparar bild som och klickar ok

Och ibland så har jag en bild som rör sig

Och så har jag det inte många gånger fast det är en bild som är rörlig och sparad som gif.

Jag fattar nada!

Men det kanske någon annan gör och kan förklara för mig.

Strul

Nu äntligen fungerar bloggen. Jag har inte kunnat se andra bloggar eller komma in på min egen under hela dagen.

Jag har skapat en ny blogg: Monachos - vikten i mitt liv.

Den ska handla om hur jag nu ska ta tag i vikten igen. Hur jag äter, hur jag mår och givetvis hur vågen visar.

Välkomna dit om ni vill.

Aj då!

Så är det då dags för en bikt.

Jag plockade fram vågen ur gömmorna. Det var länge sen och det ska jag skämmas för. Jag ska skämmas för att jag låtit det gått så långt som det har gjort.

Om jag fick en chock då jag för flera år sen började min stora viktresa så blev dagens resultat av lite mer dignitet.

Jag hade kanske trott att det skulle ligga på samma, tom lite under. MEN........................

4,5 kg mer!!!!!!!!!

Det känns som om man vill sy igen munnen.

Fast egentligen så skulle man väl sy igen en del av magsäcken.

Men om man inga pengar har att betala själv för en sån operation så är väntetiden lång. Flera år.

Så jag får ta det kostvägen istället.

Och så har jag skaffat en blogg till Monachos - vikten i mitt liv.

Så för att inte belasta denna med detta också - det kan ju bli rörigt. Så blir det där jag kommer föra mina anteckningar om detta. Välkomna dit om ni vill

Men positivt är att jag igår på Yogan kände mig mindre stel på vissa positioner. Men det var axlarna som igår spökade för mig.

Sen tar magen emot! När man ska göra vissa rörelser som att böja sig fram och ta tag i fötterna när man sitter ner. Så tänker er att ni har en badboll under tröjan - så känns det.

Men Yogan ger något i alla fall.

Och får jag sen också vattengympan via sjukgymnastiken i varmbassäng så ska mina muskler må bättre.

Trodde att jag kanske i morse skulle få vakna upp till någon decimeter snö men det är slask. Så det lilla som föll igår det försvinner. Och jag ska villigt erkänna att jag inte vill ha något mer.

Fick fyllt upp med spolarvätska för det går det mycket av. Vi har en biltvätt som säljer 1 liter för 20 kronor. Och det är ju bra pris. Så dit fick jag åkt igår innan jag åkte hem.

Och jag är inte på humör idag känner jag inför min kollega. Det pustas, stånkas och svärs. Och över vad vet jag inte för det finns ingen anledning.

En till mig närstående sa att jag skulle akta mig så jag inte blev som min mor. Åh hemska tanke. Det är ju absolut det värsta som skulle hända. Och då tänkte hon på detta att hon är en person som beklagar sig för minsta lilla. Och hon har miljoner krämpor och ingen har det värre än hon. Och det är en av anledningarna bland många andra som gjorde att jag sa tack och hej för ett par år sedan. Hon var min största energitjuv - men jag tog den tillbaka. Nåja.

Jag är rätt tyst om min fibro på jobbet. Säger inte så mycket om varken bu eller bä. Skulle också kunna sitta och pusta och sucka men gör det inte.

Jag tar ut allt här på bloggen istället. Och om man nu tycker det blir för mycket ego-snack och pust och stön så är bloggen min ventil. Det var därför jag en gång i tiden startade en blogg. Hade en helt annan bitterblogg innan jag tog klivet hit.

Men här väljer man ju om man vill läsa eller inte. Man kanske inte läser allt utan sållar bland inläggen. Sitter man med en person framför sig kan man ju inte värja sig om man inte säger ifrån och det kan ju bli lite surt då.

Så jag biter ihop och öser ur mig här istället.

Vad gjorde man innan bloggens tid. Skrev dagbok men det har aldrig varit min grej. Det är väl för att det är enklare att låta fingrarna gå över ett tangentbord istället för att låta en penna svepa över ett papper.

Ikväll umgås jag med dottern på tu man hand. I bilen till och från match. Det brukar vara trevligt. Om hon inte är supersur över att dom förlorat eller det gått käpprätt åt skogen. Då kan det vara mindre kul på hemväg.

Sonen är hemma idag också. Är på honom om att verkligen ta näsdropparna och igår hade han gjort det. Och han fick en voltaren igår morse och somnade som en stock och sov till lunchtid. Eftersom dom förr var receptbelagda så känns det lite kymigt att använda dom istället för tex ipren. Men jag köpte hem för att själva testa dom och därför fick han också 1.

Men det går mycket skit. En kille i hans lag har inte kunnat träna på 4 veckor. Halva klassen i skolan är borta så det är väl egentligen bara vår och sol som gäller här också.

Men idag sätter jag honom i jobb. Han ska fixa köket för det ser ut som bombnedslag. Och det lär han väl göra 5 minuter innan jag kommer hem :)

Deltid

Ja det är väl nästan så som det är vissa dagar på jobbet. Jag har ingen energi, lust, engagemang eller nåt till att vara 100 procent närvarande.

Sen är det lugn på jobbet och det gör sitt till. Då blir jag också segare. Jobbar bättre under press.

Mina tankar svävar runt på så mycket annat. Som hur det gör ont i benet nu och hur det var armen nyss och den där svaga känslan av yrsel.

Och så tar man ett telofonsamtal. Och det börjar ju oftast med frågan om allt är bra, hur mår du osv.

Jag svarar svävande fötterna upp och huvudet ner typ eller så säger jag att jag mår jättebra. Håller fingrar och tår i kors. Och byter snabbt ämne.

Jag surfar runt bland olika bloggar som gör mig nedstämd och ledsen för deras skull. Det är bloggar om cancer, död, smärta etc.

Det är intressant att läsa om andras öden och hur man klarar och inte klarar av svåra situationer. Man tänker på hur man ska glädjas över det man har. Och det är beundransvärt att man kan dela med sig av så många svåra stunder. Men vissa ger ju också hopp och framtidstro och man beundrar deras överlevnadsinstinkter och glädjen över livet.

Sen så läser man ju andra bloggar också där man renoverar sina hem, åker utomlands, shoppar kläder och det glatt.

Då blir jag avundsjuk och vill också göra allt detta.

Sen så läser jag om mina medsystrar som också har fibro - undrar om det finns någon manlig blogg.

Då känner jag trygghet samtidigt som man blir beklämd. Trygghet över att detta faktiskt finns och jag är inte ensam om det. Beklämd för att fibron finns och så mycket elände det ställer till.

Och så läser jag bloggar om böcker och får inspiration. Läser bloggar om andras djur och ler. Läser matbloggar och vill laga mat.

Kontakter knyts, nya bekanskaper skapas och man kan få bästa vänner för livet. Medans andra bekantskaper är sådan som man inte vill ha, anonyma som säger saker man inte vill höra. Som gör en ledsen och bestört. Blir anklagad och tom mobbad.

Så alla olika bloggar ger olika saker. Och så många det finns. Det tar aldrig slut. Vissa bloggar som man återkommit till tar helt plötsligt slut. Och det kan bli tomt då man är van att läsa något varje dag. Man kanske helt enkelt har tröttnat och "skaffat sig ett liv". Man har helt enkelt inte tiden längre. Eller så slutar man pga påhopp. Eller helt enkelt för att livet har tagit slut.

Bloggar är allt ifrån helt anonyma till helt öppna med namn och fotografier. Och allt där imellan.

Själv är jag mer åt det anonyma hållet. Och jag fick ju en kommentar på min blogg om att en reporter på expressen ville komma i kontakt med mig för en intervju. Förvånad blev jag - skulle jag - lilla jag vara intressant för någon? Och samtidigt glad och stolt över att jag skrivit något som fått någon att bli nyfiken. Jag tog kontakten men det blev inget av detta eftersom jag inte vill ställa upp med namn och bild. Det gällde IBS.

Bloggvärlden är här för att stanna men vad gjorde vi innan??? Pratade mer i telefonen för att uppdatera sig om vad som hänt sen sist. Nu läser man det i bloggen.

Vilken utveckling!

Må så gott mina bloggvänner - vilka ni nu är. Ha en trevlig helg.

Åhåå

Graphics for Thank You Comments

Nu har över 7000 besökt min blogg. Wow säger jag även om jag inte alls har uppnått samma dignitet som många andra bloggar. Och det är väl inte något som eftersträvats heller.

Men jag är glad och tacksam över mina besök - det är alltid roligt. Och det är alltid trevligt med kommentarer. Fast om många är som mig så är jag en som läser många olika bloggar men själv inte kommenterar om jag inte känner att jag har något att säga.

De allra flesta har inte en aning om vem jag, vilket också är tanken då man blottar sig själv. Även om jag tycker det är kul med dom som vågar visa sig själv och sin familj såsom den är.

Det en ack så liten exhibitionist i mig.

5017

Oj, över 5000 besökare.

Undrar vilka ni är - en vet jag om men alla andra???