Fick ta en ofrivillig semesterdag igår men samtidigt så var det rätt skönt. Låg i sängen och läste lite och somnade medans jag väntade.
Anledningen till det hela som från början inte var tänkt att bli en semesterdag var att jag följde med dottern till skolsköterskan. Det hade jag själv inte trott men dottern ville inte gå själv. Och det verkar ju inte vara så vanligt tydligen såg jag på sköterskan.
Det var en jobbig tisdagskväll. Jag hade under dagen haft kontakt med skolsköterskan och fick en tid på onsdags morgon.
Det var tårar, rädsla och kramar. Vi pratade och det blev även lite skratt. Hon är ju förskonad dottern då det gäller läkarkontakter och det är inget hon tycker om. Det bottnar väl i en rädsla att det är något hemskt och allvarligt. Så det blir en ångest av det hela. Hela tisdagen var hon lägre än låg. Mådde inte alls bra.
Så var vi då hos skolsköterskan och att sitta där som förälder tillsammans med en 18 åring är en liten märklig känsla egentligen. Man känner sig lite bortkommen i den miljön. Men så länge dottern inte har något emot det så följer jag med. Hade hon inte velat så hade jag accepterat det också.
Väl inne hos sköterskan lämnades burken med morgonkisset och med en sticka så såg hon att det var något där.
Frågor förekom också angående sex. Först frågade hon om hon fick ställa vissa frågor till dottern då jag var med men hon sa att det gick bra.
Och hon ringde läkaren för att hon skulle få en tid dit. Och så fick vi åka hem och vänta på att detta samtal skulle komma.
Och det tog sin tid så jag hann ju med både lunch och läsa och en promenad med dottern innan samtalet kom och vi fick en tid. Sent på dagen.
Och då var det liksom ingen mening att åka in till jobbet för att sen strax åka därifrån igen.
Suck hördes från chefen men vill mina barn att jag ställer upp för dom så gör jag det. Jag är mamma först och främst. En riktig lejonmamma!
Och det är väl lätt för en karl och sucka. Tror nog att hans döttrar har sin mamma med om det skulle vara behov av det. Han behöver inte ta den biten och det är kanske ömsesidigt.
Värsta var nog en gång när jag var på akuten med sonen och ringde och fick höra att det var ju inte lämpligt tidpunkt suck och stön. FUCK OFF! Jag är ju inte på akuten för nöjes skull. Och att ens tro att jag lämnar honom där för att åka till jobbet som mycket väl klarade sig utan mig blev nästan för mycket. Men som vanligt så sväljer jag. Säger inget men tänker och muttrar högt för mig själv.
I alla fall så tyckte inte läkaren att hon behövde äta pencilin än. Så länge det inte var blod eller taggtrådskänsla. Och eftersom hon ändå kände sig lite piggare också men skulle det vara så att hon om någon dag blev sämre så kunde hon bara ringa. Njurarna hade hon inte ont i när han kände på henne så allt gick bra. Blodvärde och något annat blodprov var också bra. Så hon ska dricka mycket och jag har köpt transbärsjuice.
Men lite hängig är hon ändå fast det är nog kanske inte så konstigt eftersom jag också har en liten svag känsla i bröstet. Och troligtvis så har sonen influensa.
Den stackarn ligger med feber som kommer och går. Hostar, är täppt i näsan, huvudvärk och låter skrovlig och hes.
Så det är inte precis någon familj piggelin!
Och det blev ingen yoga igår. Det hann jag inte eftersom vi var hos läkaren. Men idag har jag varit på vattengymnastiken. Det är skönt men skulle gärna haft mer tid efteråt så man hade kunnat sitta i bastun och må gott en stund efteråt. Nu är det lite stressat eftersom vi måste vara ute ur lokalen en viss tid.
Man tycker inte att man gör speciellt ansträngande saker när man står i vatten upp till hakan men när man kliver upp ur vattnet känner man sig blytung. Vi avslutar med en liten stunds avslappning och några chigong rörelser. Och här tänker jag att det skulle ju vara ett jätteskönt att få gå såna pass där man bara gör såna rörelser fast i vatten.
Om det sen gör något för min fibro kan jag inte säga än. Jag känner ingen skillnad men det är skönt för stunden och känns bra att ha någon form av gympa.
Var på apoteket i tisdags. Det blev inget för mina besvär därbak. Känner inget nu så jag avvaktar. Men jag hämtade ut lite andra mediciner som jag inte hämtat ut förrut. Mest av lathet men nu hade jag slut på mina citalopram som jag ätit i snart 5 år tror jag det är och behövde hämta ut en ny förpackning. Då tog jag tillfället i akt och hämta det som läkaren på Gottfries som skrev ut åt mig. Folacin, Betolvex, propavan och tryptizol. Propavan bad jag honom skriva ut eftersom de jag har haft var slut och de har varit en räddning då jag haft jobbigt med sömnen.
Folacin och Betolvex visste jag varför jag fått. Propavanen likaså men Tryptizolen - no idea.
Så jag kollar på fass och blir lite förskräckt. Jag har ju redan en medicin mot depression citalopramen. Men så söker jag vidare och läser att det är ofta att fibro-folk äter dessa för att få en god natts sömn utan smärtor. Då låter det ju lite bättre.
Jag har dock inte tagit den än. Har inte behovet av det just nu, sover rätt bra även om jag vaknar till på morgonkvisten så somnar jag bra.
Men jag är rädd för att känna mig än mer outsövd på morgonen om jag tar dom än vad jag redan gör. Lånade ett par böcker på biblioteket sist om fibro och att många har den där känslan av att vakna tröttare än när man gick och la sig. Precis så är det. Känner mig aldrig riktigt pigg på morgonen.
Och det är bra böcker. Känner att jag får lite mer förståelse för denna åkomma. Gäller bara att få ut den till omgivningen också.
Träffade exet och nya frun på vårdcentralen igår när jag var där med dottern. Dom kom förbi då dom var i närheten. Nya frun frågade hur det var med mig eftersom dom vet att jag fått fibro. Eller sk kärringsveda som hon sa. Då det kallats så. Och exet hade hört om någon som han inte kom ihåg just då hade fått hjälp med ett bubbelkar just för att det hjälpte till och underlättade tillvaron. Och ju yngre man är ju bättre.
Har läst om viss hjälp hos reumatikerförbundet som även gäller oss med fibro. Vi tillhör dom. Men jag har inte blivit medlem där ännu. Kanske man ska ta och bli det och se efter vad man kan får för hjälp därifrån.
Och dieten då eller livsstil som man ska säga. Detta med att äta LCHF. Det står still! Helt still men det är väl bättre än att det ökar i alla fall. Men visst ger det en känsla av frustration då man läst om folk som det bara rinner kilon av.
Men läser också om dom som inte minskar ett smack eller som det tar några månader för innan det händer något.
Men jag fortsätter - får ju i alla fall ge det en chans. Och jag går inte hungrig och jag känner mig inte småsugen hela tiden. IBS-magen har jag inte heller fått någon rätsida på. Ibland så är den som vanligt och ibland totalt kass. Men jag klarar ju vitkål bra :)
Och jag har en kaka mörk choklad hemma och jag har koksfett så jag ska göra ischoklad någon dag. Och det är ju trevligt att äta om man känner sig sugen. Eller smörbollar. Jag gillar smör så det är ju trevligt. Dottern nästan kräks när hon ser hur jag stoppar en klick smör i kaffet. Hon använder lätta eller nåt på mackan men det är så skrapat att det knappt syns eller märks eller känns. Men hon tycker det men vill ändå inte vara helt utan.
Och jag gillar mina middagar. Idag ska jag göra rullader med bacon och ädelost. Häromdagen åt vi köttfärsbiffar med ädelost i. Att jag sen suktar över klyftpotatisen ungarna äter är en annan femma men jag låter bli.
Så en dag - kanske en vacker - så ska vågen ha kommit närmare nollan.
