Deltid

Ja det är väl nästan så som det är vissa dagar på jobbet. Jag har ingen energi, lust, engagemang eller nåt till att vara 100 procent närvarande.

Sen är det lugn på jobbet och det gör sitt till. Då blir jag också segare. Jobbar bättre under press.

Mina tankar svävar runt på så mycket annat. Som hur det gör ont i benet nu och hur det var armen nyss och den där svaga känslan av yrsel.

Och så tar man ett telofonsamtal. Och det börjar ju oftast med frågan om allt är bra, hur mår du osv.

Jag svarar svävande fötterna upp och huvudet ner typ eller så säger jag att jag mår jättebra. Håller fingrar och tår i kors. Och byter snabbt ämne.

Jag surfar runt bland olika bloggar som gör mig nedstämd och ledsen för deras skull. Det är bloggar om cancer, död, smärta etc.

Det är intressant att läsa om andras öden och hur man klarar och inte klarar av svåra situationer. Man tänker på hur man ska glädjas över det man har. Och det är beundransvärt att man kan dela med sig av så många svåra stunder. Men vissa ger ju också hopp och framtidstro och man beundrar deras överlevnadsinstinkter och glädjen över livet.

Sen så läser man ju andra bloggar också där man renoverar sina hem, åker utomlands, shoppar kläder och det glatt.

Då blir jag avundsjuk och vill också göra allt detta.

Sen så läser jag om mina medsystrar som också har fibro - undrar om det finns någon manlig blogg.

Då känner jag trygghet samtidigt som man blir beklämd. Trygghet över att detta faktiskt finns och jag är inte ensam om det. Beklämd för att fibron finns och så mycket elände det ställer till.

Och så läser jag bloggar om böcker och får inspiration. Läser bloggar om andras djur och ler. Läser matbloggar och vill laga mat.

Kontakter knyts, nya bekanskaper skapas och man kan få bästa vänner för livet. Medans andra bekantskaper är sådan som man inte vill ha, anonyma som säger saker man inte vill höra. Som gör en ledsen och bestört. Blir anklagad och tom mobbad.

Så alla olika bloggar ger olika saker. Och så många det finns. Det tar aldrig slut. Vissa bloggar som man återkommit till tar helt plötsligt slut. Och det kan bli tomt då man är van att läsa något varje dag. Man kanske helt enkelt har tröttnat och "skaffat sig ett liv". Man har helt enkelt inte tiden längre. Eller så slutar man pga påhopp. Eller helt enkelt för att livet har tagit slut.

Bloggar är allt ifrån helt anonyma till helt öppna med namn och fotografier. Och allt där imellan.

Själv är jag mer åt det anonyma hållet. Och jag fick ju en kommentar på min blogg om att en reporter på expressen ville komma i kontakt med mig för en intervju. Förvånad blev jag - skulle jag - lilla jag vara intressant för någon? Och samtidigt glad och stolt över att jag skrivit något som fått någon att bli nyfiken. Jag tog kontakten men det blev inget av detta eftersom jag inte vill ställa upp med namn och bild. Det gällde IBS.

Bloggvärlden är här för att stanna men vad gjorde vi innan??? Pratade mer i telefonen för att uppdatera sig om vad som hänt sen sist. Nu läser man det i bloggen.

Vilken utveckling!

Må så gott mina bloggvänner - vilka ni nu är. Ha en trevlig helg.