Vad jag längtar till den dagen då jag kan andas ordentligt igen och känna mig lite lugn.
Vaknade i morse och det gick bara inte att kliva upp och försöka göra sig iordning till jobbet.
Jag jobbade 4 timmar i måndags och 8 timmar på tisdagen. Hade tänkt ta 8 timmar på onsdagens så var det gjord 50% denna vecka men jag klarade det inte. Så då tänkte jag att det var för mycket att jobba 8 timmar så jag flyttar dom till fredag eftersom jag träffade kuratorn igår.
Men det blev inte bättre!
Panikångest, oro som gräver runt i magen, den enorma tröttheten som följd och så fibron på det.
Jag har blivit av med jobbet pga arbetsbrist - ok det går att leva med.
Men nu är ju den största oron att inte hitta någon annan stans att bo. Ett ställe som känns bra och inte är på våning 5 i ett höghus och en trång 2:a.
Boendet är så oerhört viktigt för mig. Jag tillbringar så mycket tid i mitt hem så jag måste ju trivas.
Och jag har haft den där pepparsmaken i munnen varje dag jag gått in på mailen för att se om jag fått svar på en lägenhet jag sökt. Sista dagen var för längesen och jag har väntat och väntat. Idag fick jag ett svara att jag Kanske har fått en lägenhet. Ska titta på den imorgon och så är det bara att hoppas och ha ångest igen.
Får jag den så kan jag gå vidare och lägga ut huset till försäljning.
Lägenheten är inte billigare än det jag har idag men man får mer hjälp från Soc än om jag skulle behålla huset för att jag har andra lån än på huset. Reglerna är konstiga men så är det.
Så håll alla tummar.
Och jag önskar så att jag fick lite ro i min kropp om så bara för en stund.
December
fredag 15 maj 2009
torsdag 14 maj 2009
Nollställd
Idag känner jag mig totalt nollställd. Har liksom inga känslor alls. Är varken glad eller ledsen. Arg, förtvilad, förbannad, besviken eller något annat. Känner mig bara avskärmad från allt. Tom, avtrubbad, konstig. Känns som alla uttryck raderats från ansiktet.
Förutom att oron och ångesten i magen sitter där den sitter som fläsket runt midjan.
Har varit hos kuratorn idag och vi pratade mest om barnen idag. Hur dom tar det och hur dom mår etc.
Efteråt tog jag en kort promenad med jycken intill en å och där fanns mycket att lukta på. Det går rätt mycket hundar där.
Sen gick jag och köpte en tröstekaka - en brownie. Chokladstinn. Men trots att choklad ska öka på ens välbefinnande och stimmulera endorfinerna så man ska känna sig mer uppåt så var det något fel på den här kakan för inget av detta har inträffat.
Känner liksom inget. Nada!
Sen var jag på biblioteket och hämtade ut ett gäng böcker som jag reserverat. Flera av dom är alldeles nyinköpta. Jag brukar ge inköpsförslag om man inte har dom redan. Och det brukar gå igenom. Och flera av dessa böcker såg jag i bokhandeln.
Men det är svårt att läsa just nu. Koncentrationen är inte på topp utan vandrar iväg till alla problemen och så får jag börja om.
Och igår morse. Skulle jag släppa ut hankatten och jycken. Och då kom honkatten hem igen efter att ha varit på vift i en och halv vecka. Hungrig, gnällig och full med fästingar. Efter strapatsen går hon inte ut. Sitter och tittar på dörren som står öppen men går in igen. Hon vill vara nära en hela tiden och är så gosig som bara hon kan vara. Idag är hon inte lika pratsam som igår. Då lät det hela tiden och hon jamar ju inte normal eftersom det är en maincoon i henne. Och hon var orolig. Kunde liksom inte slappna av och gå och lägga sig. Men på eftermiddagen så hade hon lite ro i alla fall.
Och hon har nyss klivit av mina axlar där hon legat och gosat en stund. Nu är det inte många veckor kvar sen jag hittade henne förra sommaren. Och tankarna finns ju fortfarande där man undrar vad som hänt. Blev hon dumpad eller hade hon helt enkelt rymt som hon gör här?
Men ingen svarade på annonser jag hade ute. Men det kanske ändå finns någon som saknar henne och också undrar vad som hänt. Man önskar att man telepatiskt kunde nå den personen och berätta att hon har det så bra.
Men om det var någon elak person som dumpat henne skulle jag vilja skicka en svärm elaka getingar.
Vi fick i alla fall en väldigt go och trevlig katt som vi saknar när hon är på sina upptåg och blir så glada över att hon kommer hem igen.
onsdag 13 maj 2009
Lista för hundägare
Hittat hos fibrobruden.
1: Varför skaffade du hund:
Är uppvuxen med hundar och kan inte tänka mig ett liv utan.
2: Varför valde du just den här hunden/rasen:
Jag ville ha en liten hund. Hade vid det tillfället en blandis mellan schäfer/Rottis och en schäfer så en liten hund skulle matcha dessa två. Såg en liten hund som jag tyckte var så otroligt söt och frågade ägaren vad det var för ras och så kom jag i kontakt med denna otroligt härliga ras. Och insåg att den här passar ihop med de andra och livsstilen.
Är uppvuxen med hundar och kan inte tänka mig ett liv utan.
2: Varför valde du just den här hunden/rasen:
Jag ville ha en liten hund. Hade vid det tillfället en blandis mellan schäfer/Rottis och en schäfer så en liten hund skulle matcha dessa två. Såg en liten hund som jag tyckte var så otroligt söt och frågade ägaren vad det var för ras och så kom jag i kontakt med denna otroligt härliga ras. Och insåg att den här passar ihop med de andra och livsstilen.
3: Om du skaffar en hund till, blir det då samma ras eller någon annan:
Drömmer om en Irländsk Varghund. Men är inte främmande för en ny blandis. Minipincher verkar också vara härliga hundar. Eller så blir det samma. Men hund blir det.
4: Hur gammal är du/din hund:
45 är jag och min jycke fyllde precis 7 (9 maj).
5: Varför valde du tik/hane:
För att slippa löpet.
6: Bästa med rasegenskaperna:
Det är en trevlig ras, han är glad och vänlig mot allt och alla. Och har man orken och lusten så är dom en fena på agility men det finns även dom som vunnit lydnasprov. Spår är också favoriter. Min jycke går med nosen i backen hela tiden. Nyfiken.
7: Sämsta rasegenskaperna:
Min jycke är gnällig. Han kan stå och gnälla för att få uppmärksamhet. Och så kan jag inte ha honom lös. För mycket jakt som triggades igång med hare och rådjur framför näsan då han var unghund.
8: Bästa kroppsdelen på din hund:
Helheten, gillar formatet liten. Att bara lyfta upp honom om det behövs.
9: Bästa egenskapen med din hund:
Sover lika länge som mig. Väcker mig inte i gryningen för att gå ut. Men att det är en så trevlig hund. Och så hårar han inte. Efter att ha haft schäferpälsar så är det en fröjd. Och pälsen är vattenavstötande så regnpromenader ger inga problem.
10: Sover ni ihop? Om inte, var sover hunden:
Han sover hos mig eller hos barnen. Så nära som möjligt och är det kallt så ska det vara under täcket.
11: Favoritaktivitet tillsammans:
Promenader, skogen är toppen men även områden där det går att läsa av många andra dofter efter andra hundar, cykla för då får man springa fort. Eller bara åka bil.
12: Hundens favoritleksak:
Är inte någon större leksaksentusiast. Kan leka med en boll ibland och ett mjukisdjur brukar han gruffa med lite då och då.
13: Hundens favoritsysselsättning:
Äta grisöra, hålla koll på reviret, Jaga katter, hälsa på alla som går förbi. Vara där vi i familjen är. Sitta i knät och bli kliad.
14: Bästa minnet av stunder tillsammans:
Det finns så många. Allt från första gången man snusade på den lille till alla härliga skogspromenader till sällskapet i soffan.
15: Finns det något du skulle vilja ändra på med din hund:
Att han skulle gå att lämna hemma utan att han ylar och har sig. Att han skulle känna sig lika lugn och trygg som han gör i bilen där han kan ligga och sova utan problem när han lämnas där.
16: Är din hund rädd för något:
När diskmaskinen är igång och det knäpper till i den, när luckan till diskmedlet öppnas. Då hoppar han högt varje gång.
17: Hur ser du din hund: som husdjur eller fulltalig familjemedlem:
Både husdjur och familjemedlem.
18: Hur skulle din hund låta om han/hon kunde prata:
Hörru matte – skulle det inte sitta fint med lite godis???
19: Vad ger du din hund för mat, och varför just den sorten:
Jag kör med Icas egna för tillfället. Sen äter han rester.
20: Vilken uppfostringsmetod använder du dig av (mer Cecar Milan eller Anders Hallgren:
Sunt förnuft och belöning istället för straff
21: Vilken sorts fästingmedel använder du:
Vet jag att jag är någonstans där det finns mycket fästingar går jag igenom pälsen när vi kommer hem och plockar dom jag ser och ibland så blir det duschen så jag spolar ur dom. Har dom satt sig så använder jag fingrarna och plockar bort dom.
22: Var hämtar du din främsta inspiration i hunduppfostran:
--
Sist men inte minst:
23: Om du kunde klona din hund, skulle du då vilja göra det:
Nej, varje hund är sin egna personlighet, vilket gör varje hund unik.
--
Sist men inte minst:
23: Om du kunde klona din hund, skulle du då vilja göra det:
Nej, varje hund är sin egna personlighet, vilket gör varje hund unik.
tisdag 12 maj 2009
Stöd och uppmuntran
Jag måste tacka för alla goa uppmuntrande kommentarer jag får. Det värmer ska ni veta. Ni är små solar! Även om ni lever med egna bekymmer och elände.
Även om ni inte känner mig personligen så känns det så bra.
Läste igår om Kristina Roos som bloggar. Hon skriver också på en deckare så jag har hittat henne sen tidigare.
Anledningen till att hon började blogga var att få skriva av sig. Hon och hennes familj förlorade sitt hus i en brand. Ett hus som man kärleksfullt renoverat och var i det närmaste helt klart. En dröm hade blivit sann och så försvann allt på en sekund.
Hon bloggade för att läka och för terapi.
Sen gick en tid och hon utsattes för ytterligare en tragedi. Hon förlorade sin man, barnen sin far.
Hur mycket kan en människa klara av?
Och hon fann att en del av styrkan ligger i kommentarer hon får. Allt stöd och uppmuntran eller bara en hälsning från kända eller okända.
Nu är hon inte anonym i sin blogg och jag beundrar faktiskt dom som kan och vill visa hela sig. De är många!
Jag föredrar att vara anonym. Jag vet en som jag känner som läser min blogg sen om hon visat den vidare har jag noll koll på. Men även om hon gör det så känner ändå inte dessa personer mig.
Men det är en terapi att få skriva av sig också. När jag första gången startade en blogg (en annan) så var tanken att ingen skulle läsa den. Jag gjorde inget för att synas och det var väldigt få besökare på sidan också.
Sen bytte jag till denna blogg och innehållet skiftar som årstiderna. Allt efter humör, tankar, händelser. Och visst är det kul när man ser hur besöksstatistiken ligger högt. Att någon bemödar sig att läsa något så banalt som det jag skriver.
Och att man sen får kommentarer - då blir man glad. Och så kastar jag sten i glashus. Jag är själv en kass person på att kommentera. Jag gör det då jag känner att nu måste jag få säga något eller själv vill visa stöd.
Min kurator frågade om jag skriver av mig i en dagbok - nej men i en blogg sa jag. Ojdå sa hon lite rädd ifall jag skulle ha avslöjat henne på något sätt men nej det har jag inte. Ingen vet vem hon är.
Eftersom jag har blivit remitterad till en psykoterapeut så har jag funderingar på detta. Jag vill nog skriva ner allt som händer på dessa möten. För min egen skull. Det finns mycket att bearbeta. Men jag vill inte göra det öppet. Ser att det finns låsta bloggar där man måste få lösenord för att läsa. Men vet inte om det finns här. Men kanske gör ni!
Jag kanske kan komma ur detta elände som en helt ny människa med insikt om mig själv. Bli en person som vågar lita på andra mer än vad jag gör idag. Som vågar tro på andra. Som vågar släppa in någon i mitt liv igen.
Tänk om jag 2010-05-12 kan skriva ett inlägg som bara handlar om lycka, framtidshopp, glädje, roliga saker och nöjd människa.
Det är ju ett mål att sträva emot absolut. Någon gång måste ju livet le mot mig också.
Även om ni inte känner mig personligen så känns det så bra.
Läste igår om Kristina Roos som bloggar. Hon skriver också på en deckare så jag har hittat henne sen tidigare.
Anledningen till att hon började blogga var att få skriva av sig. Hon och hennes familj förlorade sitt hus i en brand. Ett hus som man kärleksfullt renoverat och var i det närmaste helt klart. En dröm hade blivit sann och så försvann allt på en sekund.
Hon bloggade för att läka och för terapi.
Sen gick en tid och hon utsattes för ytterligare en tragedi. Hon förlorade sin man, barnen sin far.
Hur mycket kan en människa klara av?
Och hon fann att en del av styrkan ligger i kommentarer hon får. Allt stöd och uppmuntran eller bara en hälsning från kända eller okända.
Nu är hon inte anonym i sin blogg och jag beundrar faktiskt dom som kan och vill visa hela sig. De är många!
Jag föredrar att vara anonym. Jag vet en som jag känner som läser min blogg sen om hon visat den vidare har jag noll koll på. Men även om hon gör det så känner ändå inte dessa personer mig.
Men det är en terapi att få skriva av sig också. När jag första gången startade en blogg (en annan) så var tanken att ingen skulle läsa den. Jag gjorde inget för att synas och det var väldigt få besökare på sidan också.
Sen bytte jag till denna blogg och innehållet skiftar som årstiderna. Allt efter humör, tankar, händelser. Och visst är det kul när man ser hur besöksstatistiken ligger högt. Att någon bemödar sig att läsa något så banalt som det jag skriver.
Och att man sen får kommentarer - då blir man glad. Och så kastar jag sten i glashus. Jag är själv en kass person på att kommentera. Jag gör det då jag känner att nu måste jag få säga något eller själv vill visa stöd.
Min kurator frågade om jag skriver av mig i en dagbok - nej men i en blogg sa jag. Ojdå sa hon lite rädd ifall jag skulle ha avslöjat henne på något sätt men nej det har jag inte. Ingen vet vem hon är.
Eftersom jag har blivit remitterad till en psykoterapeut så har jag funderingar på detta. Jag vill nog skriva ner allt som händer på dessa möten. För min egen skull. Det finns mycket att bearbeta. Men jag vill inte göra det öppet. Ser att det finns låsta bloggar där man måste få lösenord för att läsa. Men vet inte om det finns här. Men kanske gör ni!
Jag kanske kan komma ur detta elände som en helt ny människa med insikt om mig själv. Bli en person som vågar lita på andra mer än vad jag gör idag. Som vågar tro på andra. Som vågar släppa in någon i mitt liv igen.
Tänk om jag 2010-05-12 kan skriva ett inlägg som bara handlar om lycka, framtidshopp, glädje, roliga saker och nöjd människa.
Det är ju ett mål att sträva emot absolut. Någon gång måste ju livet le mot mig också.
Som en klubbad säl kände jag mig när klockan ringde i morse. Så trött jag var. Skulle så gärna velat ligga kvar i sängen och sova mer.
Varför ringer klockan då man sover som godast?
Natten har varit orolig. Var så trött när jag gick och la mig vid strax efter 10 och cityakuten - Carter is back - min favorit i programmet.
Hade tagit en tablett för att somna bättre. Men när jag väl låg där så var det inte lika lätt. Det tog ett tag innan jag somnade och sen har jag vaknat ett par gånger under natten.
Den dag jag kan somna in gott på en kväll, sova en hel natt och vakna utvilad - den dagen kommer bli en ren lyxdag!
Sen undrar jag om det finns osynliga elefanter i mitt hem - ja inte skära som man kan se om man tittat för djupt i en flaska utan tunga saker.
Det känns som om det stått elefanter på mina fötter!
Detta är något som jag inte kan fatta med fibromyalgin. Hur kan man helt plötsligt få den känslan på kroppen?? Att fötterna gör ont på ovansidan precis som man blivit stampad på. Eller som när händerna värker som om man hade kört in dom i en mangel. Osv. Etc. Mm.
Kollar min mail hela tiden ifall jag ska få kolla på lägenheten eller inte. Lika nervöst varje gång. Och den där ångestoron i magen det sitter där som en bilring. Och än har det inte kommit något mail.
Är nöjd över 1 sak idag också. Igår var det ju att jag fixade tvättmaskinen.
Idag är jag nöjd över att jag igår gjorde två middagar av storpacket med köttfärs.
1 - Chili Con Carne
2 - Köttbullar i tomatsås.
Det är så skönt att ha middagen färdig.
Idag ska vi äta köttbullarna tyckte dottern. Jag gillar att laga mat och att exprimentera så igår tog färs, ägg, ströbröd, senap, tomatpure, ost, kryddor och gjorde små köttbullar. När dessa var stekta och lagda i en annan panna så färste jag lök, tillsatte tomatpuré, vatten, buljong och kryddor och hällde över köttbullarna och så fick det stå och puttra en stund.
Barnen insöp dofterna och ingen protesterade mot den senare rätten. Jag var lite osäker på om dom skulle godkänna att jag lagt dom i tomatsås men ingen sa något negativt så idag blir det spagetti och köttbullarna.
Solen skiner igen och himlen är klarblå. Inte ett moln men temperaturer som vi hade för några veckor sedan har vi inte utan det är mer normalt för årstiden.
Planerade min lunch hemma - inget avancerat alls men jag ska sitta ute i solen och äta. Det blir något så delikat som fil med havrefras med jordgubb.
Och jag sitter här på jobbet och det är en konstig känsla eftersom kollegan redan tagit över hälften av det jag brukade göra. Jag har inte kopplat in min telefon för det finns liksom ingen anledning känner jag. Jag vill inte prata med kunderna och hålla på med order.
Jag ska pilla med lite bokföring och göra som kuratorn sa. Sitt bara där och sök jobb, kolla runt på nätet. Sitt där rakryggad och stolt.
Jo visst men det känns lik förbaskat för jävligt. För jävligt att jag blev den utvalda att inte få jobba kvar och inte fatta riktigt varför det blev så egentligen. Lyssna på kollegan som berättar om 3 miljonshuset hon och hennes gubbe tittar på. Lyssna på hur dom renoverat hela sin lägenhet inför ev försäljning. Lyssna på hur dom hade det på sin semester under 3 veckor. Samtidigt som man själv sitter och funderar på om man har tak över huvudet i vinter. Kommer jag få tag på ett nytt jobb igen. Semester - har inte åkt någonstans på sommarsemester sen 2002. Ekonomin - hur ska jag klara av detta.
Det känns så orättvist. Speciellt när man kämpar och kämpar genom alla år och helt plötsligt så känns det som om det var helt onödigt. Varför kämpa när man ändå inte kommer någonstans.
Man stampar i samma gamla fotspår. Tar ett steg fram och ramlar 40 bakåt. Motvind alltid denna motvind.
Och jag vet att jag inte är ensam just nu om detta läge men det hjälper ju föga. Man är i sin egen situation. Även om det kan kännas som en liten tröst men det är ändå för jäkligt att det kan bli så här i dagens samhälle. Att världen kan hamna i en kris som den vi nu har.
Pratade men en person igår som också är varslad. Har jobb maj ut. Ev längre. Jobbar också i byggbranchen och det finns jobb hur mycket som helst att göra men inga pengar.
Det som skiljer mig från många är att jag är ensamstående. Och det gör att fallet blir så mycket hårdare. Har ingen som tar emot mig.
Varför ringer klockan då man sover som godast?
Natten har varit orolig. Var så trött när jag gick och la mig vid strax efter 10 och cityakuten - Carter is back - min favorit i programmet.
Hade tagit en tablett för att somna bättre. Men när jag väl låg där så var det inte lika lätt. Det tog ett tag innan jag somnade och sen har jag vaknat ett par gånger under natten.
Den dag jag kan somna in gott på en kväll, sova en hel natt och vakna utvilad - den dagen kommer bli en ren lyxdag!
Sen undrar jag om det finns osynliga elefanter i mitt hem - ja inte skära som man kan se om man tittat för djupt i en flaska utan tunga saker.
Det känns som om det stått elefanter på mina fötter!
Detta är något som jag inte kan fatta med fibromyalgin. Hur kan man helt plötsligt få den känslan på kroppen?? Att fötterna gör ont på ovansidan precis som man blivit stampad på. Eller som när händerna värker som om man hade kört in dom i en mangel. Osv. Etc. Mm.
Kollar min mail hela tiden ifall jag ska få kolla på lägenheten eller inte. Lika nervöst varje gång. Och den där ångestoron i magen det sitter där som en bilring. Och än har det inte kommit något mail.
Är nöjd över 1 sak idag också. Igår var det ju att jag fixade tvättmaskinen.
Idag är jag nöjd över att jag igår gjorde två middagar av storpacket med köttfärs.
1 - Chili Con Carne
2 - Köttbullar i tomatsås.
Det är så skönt att ha middagen färdig.
Idag ska vi äta köttbullarna tyckte dottern. Jag gillar att laga mat och att exprimentera så igår tog färs, ägg, ströbröd, senap, tomatpure, ost, kryddor och gjorde små köttbullar. När dessa var stekta och lagda i en annan panna så färste jag lök, tillsatte tomatpuré, vatten, buljong och kryddor och hällde över köttbullarna och så fick det stå och puttra en stund.
Barnen insöp dofterna och ingen protesterade mot den senare rätten. Jag var lite osäker på om dom skulle godkänna att jag lagt dom i tomatsås men ingen sa något negativt så idag blir det spagetti och köttbullarna.
Solen skiner igen och himlen är klarblå. Inte ett moln men temperaturer som vi hade för några veckor sedan har vi inte utan det är mer normalt för årstiden.
Planerade min lunch hemma - inget avancerat alls men jag ska sitta ute i solen och äta. Det blir något så delikat som fil med havrefras med jordgubb.
Och jag sitter här på jobbet och det är en konstig känsla eftersom kollegan redan tagit över hälften av det jag brukade göra. Jag har inte kopplat in min telefon för det finns liksom ingen anledning känner jag. Jag vill inte prata med kunderna och hålla på med order.
Jag ska pilla med lite bokföring och göra som kuratorn sa. Sitt bara där och sök jobb, kolla runt på nätet. Sitt där rakryggad och stolt.
Jo visst men det känns lik förbaskat för jävligt. För jävligt att jag blev den utvalda att inte få jobba kvar och inte fatta riktigt varför det blev så egentligen. Lyssna på kollegan som berättar om 3 miljonshuset hon och hennes gubbe tittar på. Lyssna på hur dom renoverat hela sin lägenhet inför ev försäljning. Lyssna på hur dom hade det på sin semester under 3 veckor. Samtidigt som man själv sitter och funderar på om man har tak över huvudet i vinter. Kommer jag få tag på ett nytt jobb igen. Semester - har inte åkt någonstans på sommarsemester sen 2002. Ekonomin - hur ska jag klara av detta.
Det känns så orättvist. Speciellt när man kämpar och kämpar genom alla år och helt plötsligt så känns det som om det var helt onödigt. Varför kämpa när man ändå inte kommer någonstans.
Man stampar i samma gamla fotspår. Tar ett steg fram och ramlar 40 bakåt. Motvind alltid denna motvind.
Och jag vet att jag inte är ensam just nu om detta läge men det hjälper ju föga. Man är i sin egen situation. Även om det kan kännas som en liten tröst men det är ändå för jäkligt att det kan bli så här i dagens samhälle. Att världen kan hamna i en kris som den vi nu har.
Pratade men en person igår som också är varslad. Har jobb maj ut. Ev längre. Jobbar också i byggbranchen och det finns jobb hur mycket som helst att göra men inga pengar.
Det som skiljer mig från många är att jag är ensamstående. Och det gör att fallet blir så mycket hårdare. Har ingen som tar emot mig.
måndag 11 maj 2009
Det löste sig!
För att vara lite possitiv så är jag faktiskt väldigt praktiskt lagd. Jag kan fixa och dona mycket.
Jag är den som alltid fått fixa tv-kanaler, ställa in video och andra tekniska pryttlar. Jag kan fixa nya sladdar till lampor, jag byggde ett staket förra sommaren. Jag har målat, tapetserat och kaklat.
Och jag har fixat stopp i slasken och i tvättstället.
Och nu fungerar tvättmaskinen igen!
Med rörtång och skruvmejsel så fick jag upp luckan till silen och när jag efter mycket om och men fick skruvat bort skyddet så forsade det ut grått äckligt vatten på golvet. Sen så fiskade jag upp x antal hårspännen - dottern är frekvent användare av dessa, några mynt och lite äckel päckel.
Satte på maskinen igen och den har både tömt och centrifugerat! YES!!!!!!!!!!!!!!
Jag håller nu tummarna att det inte ska bli något mer.
Barnen har kommit idag och det blir livat och glatt i huset. Det blir mer struktur och mat.
Idag blev det fläskpannkaka.
Jag har jobbat 4 timmar. Jag började 10 och jobbade fram till 2. Eller jobba och jobba. Satt där och kollade mail - mest privata såna kuliga saker som kommit. Skulle bokföra och upptäcker att man har tagit bort mitt login. KUL! Redan borträknad.
Fick maila min underbara kontakt på HK och nu har jag access igen. Vad nu det är värt. På HK har man dragit in timmar för de anställda. Istället för 38/v jobbar man 35 och får lön därefter. Så han var väl inte så nöjd med att få mindre i lönekuvertet.
Ska ju jobba 50% och vara sjukskriven 50%. Och i morgon kommer jag jobba 8 timmar och lika på onsdag. Sen hemma to och fre. Känns som det blir bra att göra så istället för att jobba 4 timmar varje dag. Då sparar man ju in på resekostnaden också. Alltid nåt.
Kollegan hälsade mig välkommen sa att hon saknat mig och gav mig en kram. Frågade hur jag mådde men chefen. Inte ett ord mer än att vi ska titta på detta och detta. Inga frågor om hur det är eller så. Känns ju lagomt kul. Lite mer hade man ju förväntat sig när man varit borta i 3 veckor.
Nu ska jag göra morgondagens middag. Ska fräsa köttfärs och så ska det till slut bli chili con carne av det hela.
Förr hade jag alltid i vita bönor i tomatsås i min chili men nu tar jag bönor utan sås och blandar flera olika sorters bönor. Nu blir det berlotti, svarta och vita. Och hade jag varit i mina barns kläder hade jag klagat högljutt för det var ju bara så att man skulle ha vita bönor i tomatsås när jag lärde mig laga detta men mina barn tycker det är hur bra som helst då jag gör som jag gör.
Trött är jag som bara den. Kunde inte somna ordentligt igår. Vet inte hur många nyheter jag han lyssna på. Skulle ha tagit något att sova på men klockan var för mycket och man blir så mosig på morgonen om man tar dom för sent.
Så jag ska ta en tablett i tid ikväll så att det blir en störningfri natt. Imorgon får jag veta om jag har en lägenhet att titta på eller inte. Sen ska man ju tacka ja och förhoppningsvis kan den bli min. Det vore så skönt om det vore så. Så jag kan gå ut med annons på huset och börja om på nytt.
Börjar förlika mig med tanken att lämna huset. Börjar i tanken möblera något nytt. Jag har en kompis som bor i samma typ av lägenhet så jag vet hur det ser ut. Farligt att drömma så här men jag är också väl medveten om att det kan gå käpprätt åt skogen och jag får leta vidare.
Någon gång måste det ju vända eller???
Jag är den som alltid fått fixa tv-kanaler, ställa in video och andra tekniska pryttlar. Jag kan fixa nya sladdar till lampor, jag byggde ett staket förra sommaren. Jag har målat, tapetserat och kaklat.
Och jag har fixat stopp i slasken och i tvättstället.
Och nu fungerar tvättmaskinen igen!
Med rörtång och skruvmejsel så fick jag upp luckan till silen och när jag efter mycket om och men fick skruvat bort skyddet så forsade det ut grått äckligt vatten på golvet. Sen så fiskade jag upp x antal hårspännen - dottern är frekvent användare av dessa, några mynt och lite äckel päckel.
Satte på maskinen igen och den har både tömt och centrifugerat! YES!!!!!!!!!!!!!!
Jag håller nu tummarna att det inte ska bli något mer.
Barnen har kommit idag och det blir livat och glatt i huset. Det blir mer struktur och mat.
Idag blev det fläskpannkaka.
Jag har jobbat 4 timmar. Jag började 10 och jobbade fram till 2. Eller jobba och jobba. Satt där och kollade mail - mest privata såna kuliga saker som kommit. Skulle bokföra och upptäcker att man har tagit bort mitt login. KUL! Redan borträknad.
Fick maila min underbara kontakt på HK och nu har jag access igen. Vad nu det är värt. På HK har man dragit in timmar för de anställda. Istället för 38/v jobbar man 35 och får lön därefter. Så han var väl inte så nöjd med att få mindre i lönekuvertet.
Ska ju jobba 50% och vara sjukskriven 50%. Och i morgon kommer jag jobba 8 timmar och lika på onsdag. Sen hemma to och fre. Känns som det blir bra att göra så istället för att jobba 4 timmar varje dag. Då sparar man ju in på resekostnaden också. Alltid nåt.
Kollegan hälsade mig välkommen sa att hon saknat mig och gav mig en kram. Frågade hur jag mådde men chefen. Inte ett ord mer än att vi ska titta på detta och detta. Inga frågor om hur det är eller så. Känns ju lagomt kul. Lite mer hade man ju förväntat sig när man varit borta i 3 veckor.
Nu ska jag göra morgondagens middag. Ska fräsa köttfärs och så ska det till slut bli chili con carne av det hela.
Förr hade jag alltid i vita bönor i tomatsås i min chili men nu tar jag bönor utan sås och blandar flera olika sorters bönor. Nu blir det berlotti, svarta och vita. Och hade jag varit i mina barns kläder hade jag klagat högljutt för det var ju bara så att man skulle ha vita bönor i tomatsås när jag lärde mig laga detta men mina barn tycker det är hur bra som helst då jag gör som jag gör.
Trött är jag som bara den. Kunde inte somna ordentligt igår. Vet inte hur många nyheter jag han lyssna på. Skulle ha tagit något att sova på men klockan var för mycket och man blir så mosig på morgonen om man tar dom för sent.
Så jag ska ta en tablett i tid ikväll så att det blir en störningfri natt. Imorgon får jag veta om jag har en lägenhet att titta på eller inte. Sen ska man ju tacka ja och förhoppningsvis kan den bli min. Det vore så skönt om det vore så. Så jag kan gå ut med annons på huset och börja om på nytt.
Börjar förlika mig med tanken att lämna huset. Börjar i tanken möblera något nytt. Jag har en kompis som bor i samma typ av lägenhet så jag vet hur det ser ut. Farligt att drömma så här men jag är också väl medveten om att det kan gå käpprätt åt skogen och jag får leta vidare.
Någon gång måste det ju vända eller???
Som om det inte räcker ändå
Tvättmaskinen krånglar!
Tvättade en tvätt. Och så skulle jag hänga den och fick inte upp luckan.
Den ville inte tömma. Så det var fullt med vatten i maskinen. Orkade inte tänka på det då men i morse så har jag rensat silen och jag hoppas det räcker.
VARFÖR!!
Ska allt skit drabba mig??
Tvättade en tvätt. Och så skulle jag hänga den och fick inte upp luckan.
Den ville inte tömma. Så det var fullt med vatten i maskinen. Orkade inte tänka på det då men i morse så har jag rensat silen och jag hoppas det räcker.
VARFÖR!!
Ska allt skit drabba mig??
söndag 10 maj 2009
Lästa böcker den senaste tiden
Michael Robotham - Den misstänkte
Joseph O´Loughlin är 42 år gammal och en mycket framgångsrik psykolog. Hans liv tycks vara perfekt, med en fru som älskar honom och en lycklig dotter.
När en ung kvinna hittas död kallas Joseph in av polisen för att skapa en gärningsmannaprofil och bistå polisen med råd. Kvinnan har dödats med mängder av knivhugg - som det också visar sig att hon har blivit tvingad att åsamka sig själv. Motvilligt ger han sig in i utredningen utan att berätta att kvinnan är någon han känner sedan tidigare: Catherine Mary McBride, en sjuksköterska och tidigare patient som han behandlade för självförvållad stympning. En patient som närapå kostade honom hans arbete på grund av att hon anklagade honom för sexuella trakasserier efter att han hade avböjt hennes närmanden.
Samma dag som mordet begås får Joseph veta att han har Parkinsons sjukdom och den natten gör han sitt livs stora misstag när han besöker en prostituerad precis i det område där mordet begicks.
Under tiden som utredningen fortskrider så behandlar Joseph en ung man vid namn Bobby Moran. Joseph blir allt mer övertygad om att Bobby är mördaren - medan polisen börjar misstänka att det är Joseph som är den huvudmisstänkte. Joseph måste avslöja den rätte mördaren innan någon annan uppdagar de lögner som redan lett honom in i en återvändsgränd. Hela hans tillvaro håller på att rasa samman som ett korthus och Joseph vet att han måste agera snabbt för att rädda både sig själv och sin familj
Kitty Sewell - Iskallt budskap
"Käre doktor Woodruff!
Jag hoppas att du inte tar illa upp att jag skriver till dig. Jag tror att jag är din dotter... Mitt namn är Miranda och jag har en tvillingbror, Mark..."
På ett ögonblick förändras livet för Doktor Dafydd Woodruff. Han och hans hustru har en längre tid försökt att få barn utan att lyckas. Så får han ett brev från en tonårsflicka som påstår att hon är hans dotter. Och att han dessutom har en son - i den kanadensiska vildmarken. Vad hände egentligen i Moose Creek för femton år sedan? Varför reste han dit? Och vem är kvinnan han inte vill möta igen?
Maria Fagerberg - Lingonstigen 114
Familjeidyllen som krossas
Vad gör man som förälder när ens barn drar sig undan och mår dåligt? Hur hanterar man sköra och samtidigt tvära tonåringar? När man dessutom själv ligger sömnlös på nätterna med rinnande tårar och grubblar över hur livet kunde bli så här? Det undrar Susanne i romanen Lingonstigen 114.
I villaområdet någonstans mitt i Sverige finns allt. Skola, ICA-affär, bussar till stan var tjugonde minut, trevliga grannar. Familjen på Lingonstigen 114, mamma Susanne, pappa Niklas och barnen Embla och Kalle, saknar ingenting. Livet går sin gilla gång, fyllt med jobb, skola, fotbollsträning och tv-kvällar.
Så plötsligt sätter 15-åriga Embla alla gamla regler ur spel. Hon är som förbytt och stänger dörren om sina hemligheter. Förändringen drar med sig hela familjen och tillvaron vänds upp och ner. Ordning blir till kaos, det lätta och självklara blir krångligt och svårt. När Susanne upptäcker att en av hemligheterna är att Embla skär sig, förvandlas deras trygga tillvaro till ett mörkt helvete.
I konflikternas centrum står Susanne, med en känsla av total maktlöshet när ingen lyssnar på familjens rop på hjälp. Samtidigt är hon fast besluten att aldrig ge upp.
Lingonstigen 114 är något så ovanligt som en skildring av det aktuella problemet med självskadande tonåringar ur ett föräldraperspektiv. Maria Fagerberg skriver på en kristallklar prosa och ger ett oerhört inkännande porträtt av flickan Embla, där man som läsare verkligen får insyn i hennes tankar och känslor. Samtidigt är det mycket hög igenkänningsfaktor i skildringen av mamma Susanne och hennes funderingar kring tillvaron, familjen, jobbet och vad som egentligen är viktigt i livet.
Stuart MacBride - De dödas ljus
Det är sommar i Granitstaden. Solen skiner, himlen är blå och människor dör ?
En prostituerad kvinna, Rosie Williams, hittas brutalt ihjälslagen i stadens mindre fashionabla kvarter. En dålig inledning på ytterligare en dålig dag för kriminalinspektör Logan McRae. Bara några månader tidigare ansågs han vara Aberdeenpolisens nya stjärnskott. Men vid ett tillslag gick någonting snett och en polis hamnade i koma. Det blev Logan som fick bära hundhuvudet och han omplacerades till den så kallade klantskallegruppen.
Logan McRae är dock inte en polis som ger upp. Han är fast besluten att undvika sin ständigt kedjerökande chef och hennes okonventionella metoder, och det bästa sättet är att lösa fallet snabbare än blixten. Men Rosie Williams är inte den enda som hamnar på bårhuset.
På andra sidan staden bränns sex människor till döds i ett rivningshus. Och trots Logans ansträngningar dröjer det inte länge förrän ytterligare en prostituerad hittas mördad.
Tobias Barkman - Jakten på en mördare
Per-Åke Åkesson är nyutnämnd kriminalchef i ett svenskt polisdistrikt som inte drabbats av ett spaningsmord på tio år. Då försvinner en 17-årig flicka från en gård ute på landet. Åkesson och hans utredare dras in i en våg av mord som huvudsakligen drabbar kvinnor. Samtidigt, i granndistriktet, har polisen misslyckats med att lösa mordet på tioåriga Helén Nilsson i Hörby.
Jakten på en mördare är en reportagebok om en av Sveriges skickligaste mordspanare under en viktig epok i svensk polishistoria. En tid av omorganisationer, kriminaltekniska framsteg och ökad professionalisering - men också en tid då polisen tappat räkningen på alla ouppklarade mord. Boken handlar om Per-Åke Åkesson, en ovanligt skicklig
kriminalkomissarie som löst samtliga mordfall han varit spaningschef för. Det är polisarbetet, mördarjakten, som står i fokus, med Per-Åke Åkesson som huvudperson och hans utredare som bifigurer.
Boken påminner till formen om en deckare, men här skildras svenskt polisarbete så som det ser ut i verkligheten. Den innehåller avslöjande detaljer om polisiära misstag och spelet kring utredningarna och den ger inblick i de mörka sidor av samhället som vanligtvis inte kommer till allmänhetens kännedom. Här får vi också för första gången den kompletta bilden av hur mordet på Helén Nilsson löstes.
Boken är också ett historiskt dokument över svenskt polisarbete. Hur fungerar polisens tipshantering och samarbetet över myndighetsgränserna? Hur löser polisen spaningsmord? Och vad händer när medborgarna känner att polisen sviker? Via Per-Åke Åkesson får vi uppleva en verklig mördarjakt inifrån.
"... en tribut till de enskilda poliserna. Till de kriminalare som får upp vittringen och vägrar att släppa taget, till dem som faktiskt är jäkligt duktiga på att hitta banditerna och fånga dem." Dagens Nyheter
"... Barkman har ett språkligt driv som manar läsaren att sluka den grundligt researchade boken i en enda sittning." Expressen
Michael Robotham - Den misstänkte
Joseph O´Loughlin är 42 år gammal och en mycket framgångsrik psykolog. Hans liv tycks vara perfekt, med en fru som älskar honom och en lycklig dotter.
När en ung kvinna hittas död kallas Joseph in av polisen för att skapa en gärningsmannaprofil och bistå polisen med råd. Kvinnan har dödats med mängder av knivhugg - som det också visar sig att hon har blivit tvingad att åsamka sig själv. Motvilligt ger han sig in i utredningen utan att berätta att kvinnan är någon han känner sedan tidigare: Catherine Mary McBride, en sjuksköterska och tidigare patient som han behandlade för självförvållad stympning. En patient som närapå kostade honom hans arbete på grund av att hon anklagade honom för sexuella trakasserier efter att han hade avböjt hennes närmanden.
Samma dag som mordet begås får Joseph veta att han har Parkinsons sjukdom och den natten gör han sitt livs stora misstag när han besöker en prostituerad precis i det område där mordet begicks.
Under tiden som utredningen fortskrider så behandlar Joseph en ung man vid namn Bobby Moran. Joseph blir allt mer övertygad om att Bobby är mördaren - medan polisen börjar misstänka att det är Joseph som är den huvudmisstänkte. Joseph måste avslöja den rätte mördaren innan någon annan uppdagar de lögner som redan lett honom in i en återvändsgränd. Hela hans tillvaro håller på att rasa samman som ett korthus och Joseph vet att han måste agera snabbt för att rädda både sig själv och sin familj
Kitty Sewell - Iskallt budskap
"Käre doktor Woodruff!
Jag hoppas att du inte tar illa upp att jag skriver till dig. Jag tror att jag är din dotter... Mitt namn är Miranda och jag har en tvillingbror, Mark..."
På ett ögonblick förändras livet för Doktor Dafydd Woodruff. Han och hans hustru har en längre tid försökt att få barn utan att lyckas. Så får han ett brev från en tonårsflicka som påstår att hon är hans dotter. Och att han dessutom har en son - i den kanadensiska vildmarken. Vad hände egentligen i Moose Creek för femton år sedan? Varför reste han dit? Och vem är kvinnan han inte vill möta igen?
Maria Fagerberg - Lingonstigen 114
Familjeidyllen som krossas
Vad gör man som förälder när ens barn drar sig undan och mår dåligt? Hur hanterar man sköra och samtidigt tvära tonåringar? När man dessutom själv ligger sömnlös på nätterna med rinnande tårar och grubblar över hur livet kunde bli så här? Det undrar Susanne i romanen Lingonstigen 114.
I villaområdet någonstans mitt i Sverige finns allt. Skola, ICA-affär, bussar till stan var tjugonde minut, trevliga grannar. Familjen på Lingonstigen 114, mamma Susanne, pappa Niklas och barnen Embla och Kalle, saknar ingenting. Livet går sin gilla gång, fyllt med jobb, skola, fotbollsträning och tv-kvällar.
Så plötsligt sätter 15-åriga Embla alla gamla regler ur spel. Hon är som förbytt och stänger dörren om sina hemligheter. Förändringen drar med sig hela familjen och tillvaron vänds upp och ner. Ordning blir till kaos, det lätta och självklara blir krångligt och svårt. När Susanne upptäcker att en av hemligheterna är att Embla skär sig, förvandlas deras trygga tillvaro till ett mörkt helvete.
I konflikternas centrum står Susanne, med en känsla av total maktlöshet när ingen lyssnar på familjens rop på hjälp. Samtidigt är hon fast besluten att aldrig ge upp.
Lingonstigen 114 är något så ovanligt som en skildring av det aktuella problemet med självskadande tonåringar ur ett föräldraperspektiv. Maria Fagerberg skriver på en kristallklar prosa och ger ett oerhört inkännande porträtt av flickan Embla, där man som läsare verkligen får insyn i hennes tankar och känslor. Samtidigt är det mycket hög igenkänningsfaktor i skildringen av mamma Susanne och hennes funderingar kring tillvaron, familjen, jobbet och vad som egentligen är viktigt i livet.
Stuart MacBride - De dödas ljus
Det är sommar i Granitstaden. Solen skiner, himlen är blå och människor dör ?
En prostituerad kvinna, Rosie Williams, hittas brutalt ihjälslagen i stadens mindre fashionabla kvarter. En dålig inledning på ytterligare en dålig dag för kriminalinspektör Logan McRae. Bara några månader tidigare ansågs han vara Aberdeenpolisens nya stjärnskott. Men vid ett tillslag gick någonting snett och en polis hamnade i koma. Det blev Logan som fick bära hundhuvudet och han omplacerades till den så kallade klantskallegruppen.
Logan McRae är dock inte en polis som ger upp. Han är fast besluten att undvika sin ständigt kedjerökande chef och hennes okonventionella metoder, och det bästa sättet är att lösa fallet snabbare än blixten. Men Rosie Williams är inte den enda som hamnar på bårhuset.
På andra sidan staden bränns sex människor till döds i ett rivningshus. Och trots Logans ansträngningar dröjer det inte länge förrän ytterligare en prostituerad hittas mördad.
Tobias Barkman - Jakten på en mördare
Per-Åke Åkesson är nyutnämnd kriminalchef i ett svenskt polisdistrikt som inte drabbats av ett spaningsmord på tio år. Då försvinner en 17-årig flicka från en gård ute på landet. Åkesson och hans utredare dras in i en våg av mord som huvudsakligen drabbar kvinnor. Samtidigt, i granndistriktet, har polisen misslyckats med att lösa mordet på tioåriga Helén Nilsson i Hörby.
Jakten på en mördare är en reportagebok om en av Sveriges skickligaste mordspanare under en viktig epok i svensk polishistoria. En tid av omorganisationer, kriminaltekniska framsteg och ökad professionalisering - men också en tid då polisen tappat räkningen på alla ouppklarade mord. Boken handlar om Per-Åke Åkesson, en ovanligt skicklig
kriminalkomissarie som löst samtliga mordfall han varit spaningschef för. Det är polisarbetet, mördarjakten, som står i fokus, med Per-Åke Åkesson som huvudperson och hans utredare som bifigurer.
Boken påminner till formen om en deckare, men här skildras svenskt polisarbete så som det ser ut i verkligheten. Den innehåller avslöjande detaljer om polisiära misstag och spelet kring utredningarna och den ger inblick i de mörka sidor av samhället som vanligtvis inte kommer till allmänhetens kännedom. Här får vi också för första gången den kompletta bilden av hur mordet på Helén Nilsson löstes.
Boken är också ett historiskt dokument över svenskt polisarbete. Hur fungerar polisens tipshantering och samarbetet över myndighetsgränserna? Hur löser polisen spaningsmord? Och vad händer när medborgarna känner att polisen sviker? Via Per-Åke Åkesson får vi uppleva en verklig mördarjakt inifrån.
"... en tribut till de enskilda poliserna. Till de kriminalare som får upp vittringen och vägrar att släppa taget, till dem som faktiskt är jäkligt duktiga på att hitta banditerna och fånga dem." Dagens Nyheter
"... Barkman har ett språkligt driv som manar läsaren att sluka den grundligt researchade boken i en enda sittning." Expressen
Lista
Lista hittat hos snäckan och fibrobruden.
1. Hur gammal är du om fem år? Usch och fy – 50!.
2. Vem var den sista du träffade? Min son
3. Hur lång är du? 173 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Nåt på tv
5. Vem ringde du sist? Dottern
6. Ditt senaste sms och till vem? Kommer inte ihåg
7. Vad är helgens planer? Hade inga.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på tillfället, men ringer mer.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda
10. När såg du senast din mamma? För ett par år sen
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? Sent
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, flera gånger. En gång ett gäng kattungar i en kartong i skogen. Och så en grå liten hona förra året som flyttat in hos mig men har förmågan att ge sig ut på äventyr och nu är hon väck igen.
14. Vilken är din favoritplats? Att sitta vid en skogstjärn i solen är härligt.
15. Vilken plats föredrar du minst? Platser typ Ullared,
16. Var tror du att du befinner dig om 10 år? Då har livet vänt och det är lyckligt.
17. Vad skrämde dig som barn? Fylleslagen som föräldrarna hade
18. Vem fick dig att skratta senast? 2,5 män på tv
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Skulle önska men tyvärr inte.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär
21. Sover du med eller utan kläder på dig? T-shirt och trosor
22. Hur många kuddar har du i sängen? 4
23. Hur många landskap har du bott i? 3
24. Har du någon gång spytt på någon? Ja
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Det beror alldeles på väder och tillfälle.
26. Är du social? Både ja och nej
27. Vilken är din favoritglass? Har ingen favorit. Köper efter dagsform
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala skulder, kanske unna mig något extra.
29. Tycker du om kinamat? Ibland
30. Tycker du om kaffe? Ja
31. Vad dricker du till frukost? Te, kaffe
32. Sover du på någon särskilld sida? Ja. I min säng (dubbel) ligger jag på vänster sida – långt bort från dörren. Sen ligger jag på mage mest.
33. Kan du spela poker? Nej.
34. Tycker du om att mysa? Ja
35. Är du en beroendemännsiska? Beroende av vad? Beroende av pengar – ja, Beroende av cigg el alkohol – nej, Beroende av trygghet – ja, Beroende av böcker – ja.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej
37. Vill du ha barn? Jag har mina två och är så nöjd med dessa.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller pool? Att promenera vid havet är ju bra mycket trevligare än att gå runt en pool. Men badmässigt är nog en pool att föredra
41. Vad spenderar du helst pengar på? Mina barn
42. Äger du dyra smycken? Inte i pengar men i affektion
43. Har du någongång testat narkotika? Nej!
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Rabarberpaj – av egna odlade rabarber med vaniljvisp och kaffe – dagens frukost
45. Vem är den roligaste människa du känner? Roligast vet jag inte men jag skrattar bra ihop med min svägerska.
46. Välj ett ärr på din kropp? Jag har ett på vä hands pekfinger. Ett långt streck gjort av en yxa – jag gjorde det själv när jag skulle alldeles för liten och utan lov barka ett träd.
47. Vad har du för ringsignal? En låt som jag inte ens kommer ihåg vad den heter just nu.
48. Har du kvar något klädesplagg från du var liten? Nej
49. Flirtar du mycket? Nej
50. Vart togs din profilbild? Ingen aning. Hittat på google
51. Kan du byta olja på bilen? Vet men skulle inte göra det.
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej, har aldrig blivit stoppad av polisen.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Läste precis ut De dödas ljus av Stuart MacBride
54. Läser du dagstidningen? Ja, på nätet.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej
56. Dansar du i bilen? ????
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P4
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Tågtider till dottern
59. När var du i kyrkan senast? På ett bröllop för flera år sen.
1. Hur gammal är du om fem år? Usch och fy – 50!.
2. Vem var den sista du träffade? Min son
3. Hur lång är du? 173 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Nåt på tv
5. Vem ringde du sist? Dottern
6. Ditt senaste sms och till vem? Kommer inte ihåg
7. Vad är helgens planer? Hade inga.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på tillfället, men ringer mer.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda
10. När såg du senast din mamma? För ett par år sen
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? Sent
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, flera gånger. En gång ett gäng kattungar i en kartong i skogen. Och så en grå liten hona förra året som flyttat in hos mig men har förmågan att ge sig ut på äventyr och nu är hon väck igen.
14. Vilken är din favoritplats? Att sitta vid en skogstjärn i solen är härligt.
15. Vilken plats föredrar du minst? Platser typ Ullared,
16. Var tror du att du befinner dig om 10 år? Då har livet vänt och det är lyckligt.
17. Vad skrämde dig som barn? Fylleslagen som föräldrarna hade
18. Vem fick dig att skratta senast? 2,5 män på tv
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Skulle önska men tyvärr inte.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär
21. Sover du med eller utan kläder på dig? T-shirt och trosor
22. Hur många kuddar har du i sängen? 4
23. Hur många landskap har du bott i? 3
24. Har du någon gång spytt på någon? Ja
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Det beror alldeles på väder och tillfälle.
26. Är du social? Både ja och nej
27. Vilken är din favoritglass? Har ingen favorit. Köper efter dagsform
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala skulder, kanske unna mig något extra.
29. Tycker du om kinamat? Ibland
30. Tycker du om kaffe? Ja
31. Vad dricker du till frukost? Te, kaffe
32. Sover du på någon särskilld sida? Ja. I min säng (dubbel) ligger jag på vänster sida – långt bort från dörren. Sen ligger jag på mage mest.
33. Kan du spela poker? Nej.
34. Tycker du om att mysa? Ja
35. Är du en beroendemännsiska? Beroende av vad? Beroende av pengar – ja, Beroende av cigg el alkohol – nej, Beroende av trygghet – ja, Beroende av böcker – ja.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej
37. Vill du ha barn? Jag har mina två och är så nöjd med dessa.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller pool? Att promenera vid havet är ju bra mycket trevligare än att gå runt en pool. Men badmässigt är nog en pool att föredra
41. Vad spenderar du helst pengar på? Mina barn
42. Äger du dyra smycken? Inte i pengar men i affektion
43. Har du någongång testat narkotika? Nej!
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Rabarberpaj – av egna odlade rabarber med vaniljvisp och kaffe – dagens frukost
45. Vem är den roligaste människa du känner? Roligast vet jag inte men jag skrattar bra ihop med min svägerska.
46. Välj ett ärr på din kropp? Jag har ett på vä hands pekfinger. Ett långt streck gjort av en yxa – jag gjorde det själv när jag skulle alldeles för liten och utan lov barka ett träd.
47. Vad har du för ringsignal? En låt som jag inte ens kommer ihåg vad den heter just nu.
48. Har du kvar något klädesplagg från du var liten? Nej
49. Flirtar du mycket? Nej
50. Vart togs din profilbild? Ingen aning. Hittat på google
51. Kan du byta olja på bilen? Vet men skulle inte göra det.
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej, har aldrig blivit stoppad av polisen.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Läste precis ut De dödas ljus av Stuart MacBride
54. Läser du dagstidningen? Ja, på nätet.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej
56. Dansar du i bilen? ????
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P4
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Tågtider till dottern
59. När var du i kyrkan senast? På ett bröllop för flera år sen.
torsdag 7 maj 2009
En djup grop
I våras gick jag och tappade fotfästet i leran och ramlade ner för en slänt nästan ner i en å. Då fick jag tag på en kvist och kom på så sätt upp ur det hela.
Den grop jag nu ramlat ner i, här finns inga kvistar eller annat som kan hjälpa mig upp. Jag har ännu inte hittat något.
Har varit sjukskriven 3 veckor. From måndag är jag sjukskriven 50%. Måste få struktur på tillvaron. Givna tider etc. Men jag vill bara lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Vakna upp om x antal månader och hoppas på att världen ser annorlunda ut.
Går hos kurator och har en ångest som får mig att nästan hyperventilera. Oros klumpen jag har i magen känns om den vore gjord av tonvis med sten. Har en pepparsmak på tungan och en konstig känsla i armarna. Lite tunnelseende från och till. Chock säger kuratorn. Och känner igen det från den gången jag fick missfall för jättelänge sen. Då jag satt på toa och hade såna smärtor i magen. Och helt plötsligt hör jag bara hur det plaskar till rejält och det var inte nummer 2. Då fick jag en pepparkänsla i munnen och armar som känns som spagetti. Den chockupplevelsen sitter starkt kvar i min kropp. Glömmer aldrig känslan och att nu ha den - om än inte på exakt samma sätt - så är jag i en djup kris. Chockad över livets vändning.
Att livet kunde ta en sån här vändning. Från att kunna uppskatta dagarna så känns det nu som mörkt och eländigt bara. De sista dagarna har det ju regnat och jag har inte gjort så mycket. Mest suttit och tittat ut genom fönstret. Försökt läsa men det är som ett getingbo i huvudet av tankar på situationen. Hur kunde det bli så här. Varför jag etc etc.
Kuratorn säger att jag inte ska ta på mig någon skuld och det har hon ju rätt i. Krisen är inte mitt fel men lik förbaskat så känns det ju så. Det är inte så enkelt. Jag förstår ju vad hon säger men att lyssna och ta in allt hon säger. Det är inte lätt. Man skuldbelägger sig själv ändå.
Självkänslan är på noll.
Jag söker jobb. Har tom varit på en intervju. Ett vik på halvtid. Men vi var många som sökte samma jobb. Svaret kommer om någon vecka. Det är ju så i dessa tider. Det är många, många på samma jobb så det är som att vinna på triss. Att åtminstone komma på intervju är väl som att vinna 25:-. Inte helt omöjligt men att få större summa är värre.
Bostadsfrågan är ett av de största bekymren. Jag måste sälja. Det är bara så men jag måste ju även ha en ny bostad. Har idag klickat i intresseanmälan för ett objekt. Det känns som ett bra alternativ till det jag har idag. Tittade ju på några lägenheter som citerar mitt ex. "Man vill ju bara ta livet av sig när man bor där". Han vet vad han talar om för han har själv bott där en kort tid.
Har jag tur så kanske jag hittar en liten rot eller nåt att ta tag i och komma ur den här gropen. Just nu känns det som en omöjlighet. Väggarna är hala och släta. Finns inget att greppa tag i.
Om det bara hade gällt mig! Men det gör det inte. Jag har ju två barn också. Även om dom nu är så stora så vill jag ju ha dom runt omkring mig då jag ska ha dom. Tror även det gäller dom. Att dom vill vara med mig då dom ska. Det är inte lätt detta för dom heller. Dom ser ju också hur dåligt jag mår.
Och kroppen i övrigt. Smärtorna av fibron har ökat betydligt. Jag har mycket mer smärta än jag haft tidigare. Armarna är värst och axellederna. Förmodligen så är det också spänning i musklerna av all annan stress som nu gör att fibron känns rejält.
Sömn - är så trött. Somnar hyfsat på kvällen bara för att jag är så trött men sen så vaknar jag x antal gånger per natt och tidigt på morgonen. Tänk att få känna att man sover en god hel natt. Det vore något. Att få somna en kväll av härlig trötthet man fått av att man gjort något bra. Somna gott och vakna utvilad. Som att vinna på triss.
Pollen - jäkla skit det också. Men det har kännts bättre där dom sista dagarna för att det har regnat. Som om inte ögonen svider ändå av alla tårar. Det ska svida av detta gissel också.
Och så har vi alla tabletter.
Från att ha ätit 10 mg citalopram har jag ökat till 20 och ska öka igen till 30. Atarax och propavan ska skrivas ut för sömn och ångest. Tryptizol för fibron plus folsyran och betolv.
Sen har vi vanliga alvedon och annat.
Undrar när jag ska se något ljus i den här tunneln. När ska det här tunga oket lämna mina axlar. Det är en tung börda att bära själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)