En djup grop

I våras gick jag och tappade fotfästet i leran och ramlade ner för en slänt nästan ner i en å. Då fick jag tag på en kvist och kom på så sätt upp ur det hela.

Den grop jag nu ramlat ner i, här finns inga kvistar eller annat som kan hjälpa mig upp. Jag har ännu inte hittat något.

Har varit sjukskriven 3 veckor. From måndag är jag sjukskriven 50%. Måste få struktur på tillvaron. Givna tider etc. Men jag vill bara lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Vakna upp om x antal månader och hoppas på att världen ser annorlunda ut.

Går hos kurator och har en ångest som får mig att nästan hyperventilera. Oros klumpen jag har i magen känns om den vore gjord av tonvis med sten. Har en pepparsmak på tungan och en konstig känsla i armarna. Lite tunnelseende från och till. Chock säger kuratorn. Och känner igen det från den gången jag fick missfall för jättelänge sen. Då jag satt på toa och hade såna smärtor i magen. Och helt plötsligt hör jag bara hur det plaskar till rejält och det var inte nummer 2. Då fick jag en pepparkänsla i munnen och armar som känns som spagetti. Den chockupplevelsen sitter starkt kvar i min kropp. Glömmer aldrig känslan och att nu ha den - om än inte på exakt samma sätt - så är jag i en djup kris. Chockad över livets vändning.

Att livet kunde ta en sån här vändning. Från att kunna uppskatta dagarna så känns det nu som mörkt och eländigt bara. De sista dagarna har det ju regnat och jag har inte gjort så mycket. Mest suttit och tittat ut genom fönstret. Försökt läsa men det är som ett getingbo i huvudet av tankar på situationen. Hur kunde det bli så här. Varför jag etc etc.

Kuratorn säger att jag inte ska ta på mig någon skuld och det har hon ju rätt i. Krisen är inte mitt fel men lik förbaskat så känns det ju så. Det är inte så enkelt. Jag förstår ju vad hon säger men att lyssna och ta in allt hon säger. Det är inte lätt. Man skuldbelägger sig själv ändå.

Självkänslan är på noll.

Jag söker jobb. Har tom varit på en intervju. Ett vik på halvtid. Men vi var många som sökte samma jobb. Svaret kommer om någon vecka. Det är ju så i dessa tider. Det är många, många på samma jobb så det är som att vinna på triss. Att åtminstone komma på intervju är väl som att vinna 25:-. Inte helt omöjligt men att få större summa är värre.

Bostadsfrågan är ett av de största bekymren. Jag måste sälja. Det är bara så men jag måste ju även ha en ny bostad. Har idag klickat i intresseanmälan för ett objekt. Det känns som ett bra alternativ till det jag har idag. Tittade ju på några lägenheter som citerar mitt ex. "Man vill ju bara ta livet av sig när man bor där". Han vet vad han talar om för han har själv bott där en kort tid.

Har jag tur så kanske jag hittar en liten rot eller nåt att ta tag i och komma ur den här gropen. Just nu känns det som en omöjlighet. Väggarna är hala och släta. Finns inget att greppa tag i.

Om det bara hade gällt mig! Men det gör det inte. Jag har ju två barn också. Även om dom nu är så stora så vill jag ju ha dom runt omkring mig då jag ska ha dom. Tror även det gäller dom. Att dom vill vara med mig då dom ska. Det är inte lätt detta för dom heller. Dom ser ju också hur dåligt jag mår.

Och kroppen i övrigt. Smärtorna av fibron har ökat betydligt. Jag har mycket mer smärta än jag haft tidigare. Armarna är värst och axellederna. Förmodligen så är det också spänning i musklerna av all annan stress som nu gör att fibron känns rejält.

Sömn - är så trött. Somnar hyfsat på kvällen bara för att jag är så trött men sen så vaknar jag x antal gånger per natt och tidigt på morgonen. Tänk att få känna att man sover en god hel natt. Det vore något. Att få somna en kväll av härlig trötthet man fått av att man gjort något bra. Somna gott och vakna utvilad. Som att vinna på triss.

Pollen - jäkla skit det också. Men det har kännts bättre där dom sista dagarna för att det har regnat. Som om inte ögonen svider ändå av alla tårar. Det ska svida av detta gissel också.

Och så har vi alla tabletter.

Från att ha ätit 10 mg citalopram har jag ökat till 20 och ska öka igen till 30. Atarax och propavan ska skrivas ut för sömn och ångest. Tryptizol för fibron plus folsyran och betolv.

Sen har vi vanliga alvedon och annat.

Undrar när jag ska se något ljus i den här tunneln. När ska det här tunga oket lämna mina axlar. Det är en tung börda att bära själv.