Äntligen så har väl den där rätta sommarvärmen kommit - fast inte riktigt helt. Det är inte så där jättegott att sitta utomhus när solen försvunnit.

Men när den är framme så är det i min lilla trädgård knappt möjligt att sitta i solen så igår tillbringade jag hela dagen sittandes med en bra bok i skuggan. Och idag har jag letat fram mitt parasoll från förrådet så jag kan sitta i mina utemöbler utan att behöva flytta dom till en skuggig plats.

Och kanske skulle man kunna doppa lilltån i sjön någon dag.

Midsommar har kommit och gått. Den dagen började med att jag vaknade tidigt och kunde eller ville inte försöka somna om så jag gick upp, städade undan lite och efter dusch och frukost började jag med köttbullar som jag skulle ha till lunchen ihop med barnen. Sen skulle vi alla på varsitt håll. Och eftersom mina ungar inte äter sill och dottern älskar mina köttbullar så ställde jag mig och gjorde ett gäng.

Lagomt tills dottern kom hem från jobbet (hon jobbade natt) och sonen klivit ur sängen så var midsommarlunchen klar. Köttbullar, prinskorv, sill, färsk potatis och gräddfil med egen odlad gräslök ute i solen. Helt underbart och det var första gången vi satt ute och åt.

Sen så tillbringade jag midsommarkvällen hos goda vänner och det blev en repris av lunchen men med jordgubbar också. Men det är ju det man vill ha till midsommar. Saknade en nubbe men jag hade bilen och kände att jag inte riktigt hade lust att ta mig hem på annat sätt än att själv köra. Är också lite rädd för alkohol pga diabetesen.

Hela den dagen var solig och skön tills klockan var runt 18 och det började blåsa och så var himlen grå. Lite kyligt blev det men med inglasat och infravärme så gick det bra att sitta - nästan utomhus.

Dagen efter bjöd på otroligt väder. Låg i solen mestadelen av dagen och det var en av anledningarna till att jag igår kände för skugga. Inte så att jag brännt mig eller så men jag får soleksem om jag exponeras för mycket trots bra solskydd.

Och jag unnade mig lite vin -det känns bättre att ta lite vin på hemmaplan ifall jag skulle reagaera konstigt. Så chill out rose - inte alls dumt och det känns lite lyxigt att ta ett glas kallt rosé och sitta utomhus och njuta av vädret.

Idag har det var 3 timmar på "skolan" efter detta hade jag möte med en dietist. Och hon hade inte så mycket att klaga på eftersom jag redan äter rätt men ska testa att äta mindre - hur nu det ska gå. För jag vill absolut inte vara hungrig. Att jag sen inte har förmågan längre att röra på mig som jag gjorde förr är ju ett litet problem - därför behöver jag mindre energi vilket kan krocka med diabetesen så jag ska prata med läkaren om det också för att ställa in den bättre som dom kallar det.

Nu har jag varit dålig på att kolla mitt blodvärde men får ta och göra en heldagsprofil.

En sak är säker. Jag vill inte lida av hunger som man gjorde när man bantade som tonåring. En rostad skiva,  halv grape till frukost, 1 ägg till lunch och sen inte så mycket mer och man kunde ju inte sova för man var så hungrig.

Jag hade gått upp sen jag stod på vågen sist på vårdcentralen. Och det har väl sina orsaker. Bland annat så har jag ju inte simmat på flera veckor. Den här jädra hostan går ju aldrig över och få en hostattack med huvudet i vattnet är väl kanske inte det ultimata.

Matmässigt så har jag varit duktigt speciellt när det gäller regelbundenhet. Sen har det blivit någon glass och jag trodde ju keso med nötter - naturella skulle vara ett bra mellanmål för mig men det tyckte hon inte alls. Bort med nötter.

Sen är väl vin inte bra heller men som hon sa, det ska inte vara tråkigt utan man måste ha lite guldkant också.

Om två månader ska jag dit igen och jag hoppas då att små små förändringar gör sitt till. Och hade jag kunnat hade jag slutat med p-sprutan jag tar för den är inte bra om man vill gå ner i vikt men jag vill inte ha den smärtan som jag hade vid mens. Har nog med smärtor ändå.

Och smärtor - vaknade häromnatten igen av att jag hade så ont i ryggen trots akupunkturen. Måste ta detta med min läkare som kommer tillbaka denna vecka - Jippi!

Och jag märker skillnad på min trötthet nu och mot tröttheten jag hade när jag fick diagnosen diabetes. Fibrotröttheten är mer som en dimma som det beskrivs överallt. Som om en rullgardin dras ner över hjärnan på något vis.

Diabeteströttheten var mer förlamande i hela kroppen och jag hade en helt annan sömn. Jag var då så trött att jag inte kunde vakna ordentligt.

Nu är jag tillbaka till att vara hur trött som helst som om man skulle kunna ställa sig och sova stående men så är det svårt att somna när jag väl lagt mig, vaknar också fler gånger per natt - det gjorde jag inte med diabetströttheten.

Konstigt att det ska vara skillnad på trötthet och trötthet egentligen. Vet att bekanta som fått stroke talar om hjärntrötthet och det kan jag med fibro också känna.

Något helt annat - jag hade fint besök också på midsommarafton när jag kom hem. En igelkott och jycken var den som presenterade oss. Han skulle så gärna vilja sätta tänderna i den och visa att det här är minsann mitt revir men han har insett att det inte är så lyckat. Igelkotten burrade upp sig och fräste så jag tog jycken och gick in för att lämna den ifred. Det är kul med igelkottar i trädgården. I mitt förrförra hus hade vi många och jag hade då också en jycke som var helt galen i dom. Såg dom på långt håll och långt innan någon annan gjorde det och han var heller inte rädd för att sätta sina tänder i dom. Fattade aldrig varför han inte tyckte det var otäckt med taggarna men jag tror att han var så snabb att kotten inte hann reagera. Lyckligtvis blev det inte mer än förskräckelse för kotten och förmanande till jycken men det brydde sig jycken inte om.

Jag skulle gärna vilja sitta ute en sommarkväll och se en stor igelkott komma med små kottar. Det vore roligt. Jag har en liten vedhög i min trädgård och jag undrar ifall den bor därunder eller nått - men det finns ju många ställen att bo på - men katten brukar sitta och glo rakt in i den högen precis som om det är något där.

Så kanska kan jag få fram en kamera och bjuda på kottar på kort någongång.



- Myspace Layouts,Graphics, and Comments!

Resplaner

Ni har väl kollat kvasten, putsat kopparkanna, kollat in katten och gjort er redo för kvällens avfärd till blåkulla. Jag är redo:)

Det hade varit roligt att få komma iväg någonstans. Åkt hem till norrland och lånat brorsan stuga och eldat i öppna spisen och mått gott. Det hade jag behövt men istället så blir det lugn hemma påsk.

Torsdagens besök hos läkaren tog sin tid. Fastande var jag först på labb och tog massa prover igen. Och vikten mättes - usch och fy.

Blodsockret hade minskat men är fortfarande alldeles för högt och det känns. Det låg på nästan 19 mot förra veckans 27 så det går ju åt rätt håll om väldigt långsamt.

Metformin som är min medicin ökades till 2 tabletter per dag och ska öka igen nästa vecka till 3. Äter 500 mg men det finns 850 mg också.

Låg högt på flera andra värden också som inte var bra. Bl a blodfetterna. Så det blir kanske ännu mer medicin att stoppa i sig vad det lider. Blodtrycket var knappt godkänt men det fick vara så tyckte min läkare.

Ska träffa henne igen efter att jag träffat diabetessköterskan nästa vecka.

Något som stör mig mycket är synen. Att jag inte ser bra. Men det ska ju rätta till sig det också.

Och så får jag svar på vilken typ jag har om det är 1 eller 2. Min läkare tror 2 men det får provet visa till nästa vecka det också. Kolestrol och annat likaså.

Det tog hela förmiddagen att vara där i alla fall.

Och så har vi då detta med vikten - den ska ner och jag försöker verkligen. Inget onödigt och inget sött. Men det jobbigaste är att jag är hungrig hela tiden även om jag har ätit en helt normal middag. Känner mig hungrig efter bara 10 minuter så det är också jobbigt.

Läser broschyrer som jag tog med mig från vårdcentralen, läser på nätet och försöker fatta men det är inte lätt.

Och jag har inte fått hem någon mätare utan det blir nästa vecka det också skulle jag tro så jag har ingen som helst aning om hur jag ligger till under dagen/dygnet. Men det är lång väg kvar tills det är normal eller i alla fall lägre.

Men något extra till påsk blir det inte. Ägg är ju bra men inte blandat med socker till toddy. Jag hoppas bara det blir bra väder så jag bara kan vara och njuta mycket mer orkar jag inte.

Önskar er alla en GLAD PÅSK

Det kliar!

Och när jag har kliat så kommer det en smärta.

Den där rätt sköna känslan när man har kliat och stillat klådan byts sakta ut mot en annan känsla. Den kommer smygande för att sen blomma ut i regelrätt smärta.

Nu är det inte så över hela kroppen. Utan det är när det kliar på sidan av ryggen och under armarna. Och på några andra ställen till.

Och så glömmer man bort att det är så och då det kliar så kliar man och så kommer man snabbt på sig själv - aj aj aj!

Samma smärta i huden kände jag häromdagen då jag provade en baddräkt som jag köpt. Det gjorde ont när jag drog den över låren och upp över bålen och upp.

Eller när jag masserar vissa ställen i ett försök att lindra och det blir tvärtom.

Köpa baddräkt i december. Ja tanken är att jag skulle vilja gå och simma någon gång. Eller göra vattengymnastik i varm bassäng. Det ska tydligen vara välgörande för oss med fibromyalgi.

Mycket av min tankevärd är ju nu fokuserad på detta. Jag googlar efter information och läser bloggar om andra med samma sjukdom och hur dom hanterar och tacklar det hela.

Känner igen mig i mångt och mycket och i andra fall inte alls. Läser om människor som är helt utslagna av sin fibro och inte kan arbeta och är sjukpensionärer. Medans andra går på som vanligt och får sen dagarna efter lida väldigt.

Jag hör nog till den senare kategorin. Vill ju liksom inte tro att det är så här. Man går på i ullstrumporna speciellt hemma.

Hos fibromorsan hittade jag detta.

Konstatera - Acceptera
Konstatera det som händer och ändra det du kan.
Acceptera det du inte kan påverka
Ja, så är det ju med fibro! Man kan konstatera att man har värk, man kan ta tabletter för att försöka lindra värken o sen är det bara att försöka acceptera att det gör ont ändå.....
Samma sak är det med så mycket annat i livet. Tänk om man kunde lära sej leva efter det i alla lägen - så mycket bekymmer man skulle slippa göra sej i onödan då!

Det är väl en process som kommer ta sin lilla tid. Det som förvånar mig är att jag tycker det har gått med en alldeles för hög hastighet att för att ha lite smått ont här och där som i en liten led till att bli så mycket värre. Från en dag till en annan känns det som. Och när kommer den här resan vara klar? Stannar det här eller kommer det bli värre och värre?

Läser: Huvudsymptomen vid FMS är en generellt utbredd ständig värk i kroppen och en onormal kraflöshet/trötthet - AMEN! Stämmer ju precis.

Läser vidare: De flesta patienter har dessutom många av följande symptomer. Ofunktionell sömn, stelhet, huvudvärk, yrsel, domningar, mag/tarm-, andnings-, urineringsproblem samt hjärtrytmrubbningar, feberkänsla, hud- och slemhinnesymptom, allergi, dimsyn liksom neurkognitiva problem som närminnes och koncentrationssvårigheter, ljud- och luftkänslinghet liksom en försämrad förmoga att sortera och hantera inkommande sinnesintryck.

Kan säga AMEN till en hel del av detta också. Minnet - att jag tappat namn på folk har jag märkt tydligt under det senaste året minst. Människor som jag så väl vet vad dom heter kommer jag inte alls ihåg och man känner sig otroligt dumförklarad. Märker också att jag kan leta ord som borde vara självklara kan jag tycka. Och om detta funnits länge eller ej vet jag inte för jag har liksom inte tänkt på det utan det är nu som man hela tiden tänker på vad man gör, tänker och inte gör och tänker, Hur man mår eller inte mår.

Ett oväntad telefonsignal eller ett besök på ett varuhus kan utlösa en påtaglig försämring med ökad värk och trötthet o s v. Sen så kan man som följd av detta få se tecken på psykisk instabilitet. Alla medicinska-, laboratorie- och röntgenundersökningar är normala.

Tro attan att man känner sig knäpp. Du mår skit men det finns inget som visar att du gör det.

Bryt ett ben och alla ser det. Det går över efter lite gips och värktabletter. Få någon annan hemsk sjukdom som cancer. Alla ser det, du får genomgå fruktansvärda behandlingar i ett försök att bli frisk och idag så lyckas man i allt högre grad. Och så blir alla glada och ser hur du går mot allt bättre mående.

Och fibropatienter - ja det syns inte. Du ser så pigg och välmående ut. Och folk kan lätt få intrycket av att det där är nog bara en latmask.

Läser vidare: Fibromyalgi är ett smärttillstånd där smärtkänsligheten har ökat i muskelfästen och benhinnor. Smärtsystemet har blivit överkänsliga på flera nivåer: i benhinnorna, smärtmottagare (smärtreceptorer) i smärtbanornas omkopplingsstationer i ryggmärgen samt i centrala nervsystet där smärtsignalerna "färgas" av personligheten och av tidigare emotionella upplevelser. Fibromyalgi är i medicinsk bemärkelse ingen reumatologisk sjukdom och inte heller "bara någon psykisk inbillning". Istället utgör denna ökade känslighet i smärtsystemet att man biologiskt lider av Fibromyalgi och att det räknas till våra folksjukdommar.

Ja detta blir man inte klokare av. Läste också någonstans att det är en neurosomatisk sjukdom. Vad betyder detta?

Hur förklarar man för omgivningen egentligen när man säger att man har fibromyalgi. Som här på jobbet då jag inte hjälpte till med att bära massa kartonger och annat skräp och en massa annat grovjobb inför en visning. Jag som varit med på mässor och både monterat och demonterat.

"Jo det är så här" jag har fått fibromyalgi. Jaha - vad är det? Är frågan man får tillbaka. Vad svarar man när man knappt själv vet.

Att jag inte kan göra saker längre för kroppen får sån värk och jag blir så trött. Folk lyfter på ögonbrynet, tittar på en för att liksom se ifall man haltar eller om man är blek eller på annat sätt ser dålig ut men dom ser inget sånt.

Ja - life suchs!

Och på tal om något helt annat.

Vilket otroligt grått och trist väder vi har. Ser knappt ut genom fönstret för det är sånt där fint regn som lägger sig över rutan, blandat med salt och annan skit. Och fönstrena var redan bedrövligt skitiga.

Det är väl ca 5-6 plusgrader och så långt från julstämning som man kan komma. Igår slog jag in lite paket och funderade på om jag ens skulle ta fram granen. Det är annat mot förr då jag började tidigt i december med detta. Pyntade med tomtar överallt. Köpte röda julstjärnor och hyacinter, hängde upp apelsiner med nejlikor, broderade julbonader, julgardiner och juldukar, beställde mistel för att få den färsk och fin till jul osv osv. Nu finns liksom inte lusten utan det är mer som ett man bör göra det. Kanske hade man varit mer benägen till det om vi hade haft lite minus, lite vitt som gav mer av julstämningen.

Värmer inte ens glöggen utan det är godare kall tycker jag. Blossa 08! Man är ju inte tillräckligt frusen för att dricka varm glögg.

Usch - känner mig som grinchen!

Varför ens fråga?

Egentligen så ska jag ju inte bry mig, fundera på det eller ens tänka på det.

För jag borde vid det här laget veta, vara van och ........................ finner inte ord.

Och jag pratar om exet, pappan till mina barn.

Och barnen blir som så ofta drabbade.

Jag kör ju dottern hit och dit, titt som tätt. Och det gör jag ju gärna men jag tycker att då hon är hos sin pappa så borde han kunna ställa upp för henne någon gång. Jag kanske inte alls har lusten och vill egentligen bara säga nej men jag kan inte göra så mot mina barn.

Sonen brukar klämma ur sig kommentaren - att han inte bryr sig. När pappan inte är med och kör eller tittar på hans matcher. Eller då det gäller vad som helst.

Nej, att hämta henne efter en träning med två jätte väskor igår - det är inte så viktigt. Då är det viktigare att hämta frugan efter en julfest. Du kan väl ta bussen var hans kommentar. Klockan halv 11 på en mörk tisdagskväll med två tunga väskor som sen ska släpas på från stationen och hem.

Så jag undrar varför skulle inte frugan kunnat ta tåget likaväl?

Men jag hämtar henne, kör henne hem, vi pratar och har en trevlig liten stund och jag är så trött att jag får sätta på full flås med kall luft i ansiktet för att jag ska kunna fokusera lite. Sen är jag illamående av denna trötthet.

Nu ringer dottern och hon och sonen hade väl ganska klart för sig att så här skulle vi vilja ha det på jul. Och jag fick den uppfattningen om att det var påtalad även för pappan.

Och igår fick hon vata att nu har pappan bestämmt över huvudet på dom, utan att fråga sina barn om hur dom ställer sig saker, som vanligt så står dom inför fullbordat faktum. Nu är dom 18 och 16 och är stora nog att kunna vara med och ha åsikter om olika saker. Och han säger ju så ofta själv till dom att det får dom bestämma själva då det gäller mycket. Om dom ska stanna kvar en dag extra hos mig eller tvärtom. Men detta är så typiskt honom.

Och som de gånger jag pratat med honom om att han ska hämta sin dotter eller son eller köra dom och han säger att jag ska inte behöva göra något sånt då dom är hos honom. Det är ju hans vecka och hans ansvar så slutar det med att det löftet inte hålls. Jag avskyr honom för detta!

Och nu har dottern dåligt samvete! Dom vill fira lite med mig också och deras tanke var att dom är hos mig må, ti eftersom det är min vecka och äter julfrukost med mig på julafton innan dom åker till sin pappa. Så skulle jag få en dos av barn också.

Jag har inte lagt mig i så mycket utan dom får göra som dom själv vill och tycker eftersom det är pappans jul och jag hade dom förra året. Och då tyckte dessa två att detta var väl ett bra alternativ.

Så jag tycker att pappan skulle ha frågat dom lite mer om hur dom ville ha det istället för att bestämma att nu ska det vara så här. Vi ska ha farmor och farfar på tisdagen hemma. Punkt!

Eftersom inbjudan nu redan gått iväg så kan inget göras.

Och jag jobbar måndag och tisdag vilket då gjorde att dotterns nya plan slogs i spillror. Då vi kanske hade kunnat haft tisdagens tillsammans istället.

Sånt här avskyr jag med julen. Julen ska vara en lugn och fridfull tillställning. Utan stress och dåligt samvete.

Jag sa till dottern, att ni får göra precis som ni vill. När ni kan komma så kommer ni. Få inte dåligt samvete för något vi tar det på juldagen, annandagen eller någon annan dag.

Men pappan! Ja han tänker inte alls!

Varför kan det inte vara enkelt livet åtminstone någongång.

Julen

Idag hör jag julmusik på radion för första gången! Jösses vi är redan där! Det går så fort, jag hinner inte med känns det som. Dottern sa att hon bara väntade på att få lite julstämning. Vi får väl ta en tur till Liseberg.

Ja det är ju snart första advent. Får väl ta och leta i mina lådor efter julstjärnan att hänga i fönstret också.

Glöggen har jag redan provsmakat - Blossa 08 och pepparkakor! Yammi.

Och handla julklappar ska man ju göra. Det är inte till så många. Brorsbarna och mina egna och jag har ju en klapp klar i huvudet till stora brorsonen. Men sen!

Gud va svårt det är!

Och till mina egna vet jag inte alls vad jag ska köpa. Och frågar man så vet dom inte själva heller.

Har inte tänkt så mycket på julen annars eftersom jag inte ska göra något speciellt. Barnen firade med mig i norrland förra året och det var så himla trevligt vilket vi inte kan göra i år eftersom det är pappans år.

Men så såg jag att julen ligger på min vecka så dom är ju hos mig dagarna innan i alla fall. Så vi kanske firar lillejul den 23:e. Vi har inte pratat så mycket om det. När dom åker till sin pappa eller inte.

Själva julafton blir för min del en lugn och ensam historia men det är inget jag känner ångest över. Jag var själv förförra julen också och hade väl lite ångest över det hela då. Men det var så skönt och mysigt. Ingen stress, lugn och ro så det gick jättebra!

Äta lite gott, dricka ett extra dyrt gott vin, njuta av ledighet, lugn och ro.

Måste komma ihåg

Att köpa godis! Till barnen i grannskapet som brukar komma förbi utklädda och fråga efter godis eller bus.

Vill inte riskera att få ett ägg kastat på mitt hus.