Varför ens fråga?

Egentligen så ska jag ju inte bry mig, fundera på det eller ens tänka på det.

För jag borde vid det här laget veta, vara van och ........................ finner inte ord.

Och jag pratar om exet, pappan till mina barn.

Och barnen blir som så ofta drabbade.

Jag kör ju dottern hit och dit, titt som tätt. Och det gör jag ju gärna men jag tycker att då hon är hos sin pappa så borde han kunna ställa upp för henne någon gång. Jag kanske inte alls har lusten och vill egentligen bara säga nej men jag kan inte göra så mot mina barn.

Sonen brukar klämma ur sig kommentaren - att han inte bryr sig. När pappan inte är med och kör eller tittar på hans matcher. Eller då det gäller vad som helst.

Nej, att hämta henne efter en träning med två jätte väskor igår - det är inte så viktigt. Då är det viktigare att hämta frugan efter en julfest. Du kan väl ta bussen var hans kommentar. Klockan halv 11 på en mörk tisdagskväll med två tunga väskor som sen ska släpas på från stationen och hem.

Så jag undrar varför skulle inte frugan kunnat ta tåget likaväl?

Men jag hämtar henne, kör henne hem, vi pratar och har en trevlig liten stund och jag är så trött att jag får sätta på full flås med kall luft i ansiktet för att jag ska kunna fokusera lite. Sen är jag illamående av denna trötthet.

Nu ringer dottern och hon och sonen hade väl ganska klart för sig att så här skulle vi vilja ha det på jul. Och jag fick den uppfattningen om att det var påtalad även för pappan.

Och igår fick hon vata att nu har pappan bestämmt över huvudet på dom, utan att fråga sina barn om hur dom ställer sig saker, som vanligt så står dom inför fullbordat faktum. Nu är dom 18 och 16 och är stora nog att kunna vara med och ha åsikter om olika saker. Och han säger ju så ofta själv till dom att det får dom bestämma själva då det gäller mycket. Om dom ska stanna kvar en dag extra hos mig eller tvärtom. Men detta är så typiskt honom.

Och som de gånger jag pratat med honom om att han ska hämta sin dotter eller son eller köra dom och han säger att jag ska inte behöva göra något sånt då dom är hos honom. Det är ju hans vecka och hans ansvar så slutar det med att det löftet inte hålls. Jag avskyr honom för detta!

Och nu har dottern dåligt samvete! Dom vill fira lite med mig också och deras tanke var att dom är hos mig må, ti eftersom det är min vecka och äter julfrukost med mig på julafton innan dom åker till sin pappa. Så skulle jag få en dos av barn också.

Jag har inte lagt mig i så mycket utan dom får göra som dom själv vill och tycker eftersom det är pappans jul och jag hade dom förra året. Och då tyckte dessa två att detta var väl ett bra alternativ.

Så jag tycker att pappan skulle ha frågat dom lite mer om hur dom ville ha det istället för att bestämma att nu ska det vara så här. Vi ska ha farmor och farfar på tisdagen hemma. Punkt!

Eftersom inbjudan nu redan gått iväg så kan inget göras.

Och jag jobbar måndag och tisdag vilket då gjorde att dotterns nya plan slogs i spillror. Då vi kanske hade kunnat haft tisdagens tillsammans istället.

Sånt här avskyr jag med julen. Julen ska vara en lugn och fridfull tillställning. Utan stress och dåligt samvete.

Jag sa till dottern, att ni får göra precis som ni vill. När ni kan komma så kommer ni. Få inte dåligt samvete för något vi tar det på juldagen, annandagen eller någon annan dag.

Men pappan! Ja han tänker inte alls!

Varför kan det inte vara enkelt livet åtminstone någongång.