Sol ute, sol inne

Och idag är det lite mer sol också i mitt sinne.

Ber om ursäkt ifall jag skrämde någon med gårdagens inlägg att det var för brutalt men min blogg är till för mig själv till största del och det är här jag vräker ur mig sånt jag inte kan få ur mig på annat sätt.

Och ibland är det jävligt, mörkt, eländigt och allmänt deppigt. Och så får man dagar då det är ÄNNU jävligare, mörkare och deppigare.

Och så har vi dagar då det känns allmänt ok.

Och det ska gudarna veta att det är jobbigt att pendla mellan dessa olika sinnesstämningar. Och jag avskyr själv att ha dessa mörka tankar som jag har och har haft nu i så många år med ett litet uppehåll.

Och det är det som är så konstigt att jag för inte allt för länge sen - ett par år bara så mådde jag så bra, den jobbiga skilsmässan hade jag nu kommit över till största del. Alla mörka tankar jag då hade hade försvunnit. Livet lekte. Det mesta var ljust även om det fanns små mörka moln som skymde solen men det är ju livet. Är det inte så att man dessa moln i normalt tillstånd så är man onormal. Men det var inte så att det störde mig och mina tankar speciellt mycket.

Hade kommit igång med träning, gick ner en massa i vikt, började gilla mig själv igen, tyckte det mest var toppen.

Och så kommer det bara som en blixt från klar himmel. Jag har fått en sjukdom, en symptom, en funktionshinder. Och just då så hämmade det inte mig så mycket från det dagliga livet. Jag hade ont i fötter och ben och hade andra symptomer som jag inte visste att jag hade förrän jag hittade en sida om fibron och helt plötsligt så läser jag om mig.

Men jag hade aldrig i mitt liv trott att den skulle påverka min framtid på det sätt den gjorde. Att jag av två personer där jag hade varit i företaget så länge och kollegan nyss blivit anställd skulle bli den som fick gå när företaget behövde varsla och skära ner. Och eftersom företaget ombildats så stod vi på samma anställningsdatum så alla mina år räknades inte. Och jag är fullkomligt övertygad om att hade jag inte blivit med fibro så hade jag varit kvar på arbetet. Men som arbetsgivare så ser man det inte så man ser till lönsamheten på företag och kostnader.

Och därefter har det gått käpprätt utåt. Man kämpar konstant i motvind.

Ekonomin är under all kritik och all stress som det har inneburit att försöka klara sig ur en situation med hus, försäljning och hitta ny bostad mm etc bla. Så har kroppen blivit sämre.

Fibro och stress är ingen bra kombination. Och så diabetes på det också utlöst av stress trodde min läkare. Och så psyket som inte så bra på att hantera stress heller.

Så man har ju så mycket lättare att se allt negativa och tänka på allt elände än att försöka fokusera på det som är bra.

Det är som sagt en väg som är så full med gropar som jag går på. Och jag snubblar och ramlar ner i dom. Det är som en grusväg på landet efter massivt regn. Med olika typer av djup.

Idag är det som sagt lite bättre. Är inte så svart i tanken. Det har inte upptagit så mycket av min tankeverksamhet idag som den gjorde igår tex.

Solen skiner och det har varit en helt underbar höstdag. En liten promenad har vi tagit jag och jycken. Efter att jag fått akupunktur - vilket tack och lov är något som är bra för min kropp. Den gör att min rygg inte alls värker så mycket som den gjort.

Lite trött men jag somnade gott igår kväll men vaknade och var jättekass i magen runt 3 så jag fick springa ett par gånger eller springa och springa - stappla upp. IBS mage!!!

Och jag har bokat en tid på en bilverkstad för min bil som gick sönder i söndags. Avgasröret det bakre gick. Och egentligen skulle man kanske behöva byta allt men det är en sån stor kostnad så jag tar det som är absolut tvunget.

Så därav murphys law - inlägget. Lagen om alltings jävlighet. Jag ska nog ta och tatuera in Murphy i pannan känns det som.

Då kände jag också att allt blev så jobbigt.

Det är ju en sån vardaglig sak som man annars inte hade reagerat så negativt på men i den sinnestämning jag är i så blir det så förstorat.

Ikväll ska jag iväg på stickcafé och ha det trevligt ett par timmar. Och då ska jag le och vara normal och ingen som sitter där kan se vad som händer innanför mitt pannben.

Och jag kan lugna er - jag tänker på lokförare och andra så det blir inget tåghopp för mig. Jag har ju faktiskt två att leva för men ibland är det som om det inte räcker och då behöver jag skrika ur min förtvivlan på något sätt.

Kan erkänna att jag då hellre hade sett att mammografin skulle ge besked att jag var sjuk och att jag då skulle strunta i att säga det till någon och inte heller ta emot behandling. Lite så självplågande på en depressivs persons vis.

Nu var det ju ingen cancer i mina tuttar så den gick inte heller.

Så jag hänger väl med ett tag till men jag kommer inte släppa dessa tankar än. Det är fortfarande för mycket kämpande i motvind för detta.

Kuratorn frågade vad som skulle få mig ur detta tillstånd. En miljon på lotto vore ju inte så dumt. Men ett jobb som passar mina förutsättningar smäller rätt högt det också.

Må gott och njut av hösten!

Lev på hoppet.

Och mina kära bloggvänner. Jag gillar er.