Jag älskar den här låten. Den är peppande och jag gråter idag och kanske skrattar jag sen.
Och den här låten har jag som ringsignal på mobil. Det bästa är att det är den visslande inledningen som hörs först och jag hör den och den är min. Har inte hört någon annan som har den.
Så när jag köpte en ny mobil så försvann signalen men med mycket möda och lite besvär så har jag laddat ner den till datorn och överfört den till telefonen - inte helt lätt.
Så jag känner mig stolt över nåt i alla fall.
Och jag önskar att jag kunde leva för dagen idag men det är så mycket som oroar mig framåt och så mycket som tynger mig bakåt.
Har träffat min kurator och det är skönt för henne kan jag säga det mesta och det är skönt för jag har tankar som jag inte ens kan skriva om här för dom är för hemska.
Och nu gör jag det i alla fall.
En kvinna någonstans i min ålder hoppade framför tåget för en vecka sedan och det är så fruktansvärt och hemskt men jag kan tänka tanken - hon tog steget. Hon har ro nu.
Åh som jag vill ha ro. Ro i själen, ro i kroppen, ro i hjärnan. En ny känsla har intagit min kropp också. Panikångest.
Och den bara kommer utan någon som helst anledning kan tyckas. Vi åt middag ihop igår jag och barnen. Allt var frid och fröjd. Dom gick efteråt in till sitt och så kom den som en blixt från klar himmel. Denna otäcka känsla.
Två atarax och soffläge framför tv och försöka tänka på något helt annat. Och ändå tänkte jag inte på något speciellt när det hände. Det bara kom.
Kroppen värker av fibron, magen värker av oro, själen värker av alltsammans.
Och så har man den här masken om att allt är bra. Är det någon som ser mig så kan ingen se hur jävligt jag egentligen mår.
Som jag sa till min kurator. Jag simmar och simmar och jag kommer aldrig närmare land. Jag driver bara längre och längre ut på djupet.
Men till sist så har jag kanske drivit mot land i alla fall.
Jag vill så gärna tro och hoppas att det är så. Jag orkar kämpa ett tag till. Inte så mycket för min egen skull utan för mina barn.
Utan dom vore jag inget och för deras skull skrattar jag nu men gråter sen när dom inte ser.
Jag känner verkligen med dej! Det finns så mycket hemskt som man bär på och inte vågar prata om. Men att avsluta det framför ett tåg? Nej det är ingen bra idé! Tänk på barnen, och tänk på den som kör tåget! Att lämna det efter sig vill man inte.Skulle så gärna vilja hjälpa dej men vet inte hur. Jag har också så mycket som jag bär inom mej, så jag vet vilket helvete det kan vara.Tänker på dej och hoppas att det ska vända så du mår bättre. En stor styrkekram till dej från mej!
SvaraRaderaVilken mysig låt. Den har jag aldrig hört.
SvaraRaderaJag känner igen mej mycket i det du skriver, men håller masken inför min omvgivning. När jag läser det du skrivit så rinner tårarna. Är det inte oro för det ena så är det annat.
Brukar också tänka...vad är det här för liv. Om det inte vore för barnen så vet jag inte. Tur att min minsta bor hemma, det är för hennes skull jag kliver ur sängen varje morgon...
Men jag har också tron och hoppet på att det ska bli bättre..det måste det för jag är längst ner på botten nu. Väntar bara på att det ska vända.
Massor med kramar till dej. Du är inte ensam...det kanske inte är nån tröst...men så är det.