Jag har sett de första 2 avsnitten och kan så väl känna igen mig i en del av det som sägs.
Och tänker på hur nära kanten jag balanserade och hur nära det var att jag tappade fotfästet.
Vad var det som då gjorde att jag inte tappade fotfästet - något höll mig kvar. Det fanns något sunt i mina tankar ändå.
Och jag vet vad det var - det var mina barn.
Jag tänkte på hur dom skulle bli förtvivlade, få en stämpel som barnen till hon som tog livet av sig, hur dom skulle bli arga osv.
Men om jag inte fått hjälp så hade dom tankarna nog också försvunnit bland alla dessa tankar om vilken belastning jag var för alla, så värdelös och att dom skulle ha det så mycket bättre utan mig.
Hur skulle jag gå till väga?
Skulle jag försvinna så att man inte kunde hitta mig - och när jag ser alla efterlysningar numera på Missing People och hur man ff letar efter personer som försvann för flera år sen så tänker jag -det kunde var jag.
Jag hade också tanken på att tömma bankkontot och fly landet, åka långt bort och bo på ett eländigt ställe bara för att straffa mig själv - jag var ju inte värd bättre och då skulle man inte behöva någon begravning.
Tankarna som fanns där och då är kvar i minnet och gud hjälpe mig - vill inte få dom igen.
Jag hade också önskan om olyckor som skulle ta mig härifrån. Tex gå på en golfbana med paraply i åskoväder och då skulle blixten slå ner i mig och så var problemet löst.
Eller så hoppades jag att någon skulle krocka med mig och jag körde till och med utan bälte i förhoppning om att det då skulle bli så mycket värre och därmed så skulle saken vara ur världen.
Sörja någon som förolyckats pga en olycka är mer legitimt och i min värld inte lika jobbig att tackla som om det vore pga av en själv.
Jag är lyhörd inför mig själv och tittar på program som detta, ser på dokumentärer, lyssnar på dokumentärer och läst någon självbiografisk bok - Niklas Ekstedt bland de senare som överlevde sitt självmord.
Känner att det är viktigt för mig att göra det. Jag är också så medveten om att jag kan tappa fotfästet igen utan att jag inser det själv. Men jag är oerhört vaksam på tecknen idag.
Och visst kan en flyktig tanke komma svävande och försvinna snabbt om - hur bra vore det inte att få slippa allt.
Att jag idag är den jag är och har de besvär jag har beror på stress och stressen har funnits sen barndomen och stress är inte alltid synonymt med att ha mycket att göra.
Det är så oerhört mycket mer.
Och jag har berättat om det förr - det var när jag började må som bäst efter allt elände med djup depression som jag fick fibro - kroppen sa ifrån till sist. Och så blev det annat som diabetes och ME som nog fanns med där från början när jag fick diagnosen fibro.
Den där berömda bägaren rann över.
Jag är idag ändå rätt nöjd med mitt liv. Har ju ett bra liv allt elände till trots.
Men med detta inlägg vill jag ändå påpeka hur viktigt det är att såna program som 30 liv i veckan visas.
Må Gott
Jag har valt bort det programmet för att jag är rädd att det ska komma mej för nära. Har själv varit sekunder ifrån det sista steget, men blev räddad. Man tror att man vet hur man skulle göra om man hamnade i den sitsen, och så blir det på ett helt annat sätt.
SvaraRaderaHa det bra. Kram ❤️❤️❤️
Det är jätteviktigt att såna program visas. Jag har också varit på den där kanten och vet hur jävligt livet kan vara ibland. Precis som du så hade jag barnen och kunde bara inte lämna dem, fast jag ville bort från allt. Och så fick jag hjälp i rätt stund, hjälp som jag sen höll fast vid i flera år. När den kontakten sen bröts kändes det som att jag höll på att tappa fotfästet igen - och återigen var det barnen som räddade mig... Jag kan inte låta bli att tänka att det är väl ändå inte konstigt att man går ner sig i depression när man drabbats av det vi har drabbats av, våra liv som vi kände dem togs ifrån oss. Ibland tycker jag att jag har det jättebra som jag har det idag, jag har mat på bordet och kläder på kroppen och tak över huvudet. Och ibland tar de dåliga tankarna över; allt det där kommer försvinna från mig så fort yngsta dottern flyttar hemifrån. Jag kommer inte kunna bo kvar här där jag trivs så himla bra och jag kommer inte få nåt bostadsbidrag, har bara min lilla, lilla pension att leva på och den räcker bara till hyran.... Suck... Inte konstigt väl att jag är nere på botten och krafsar emellanåt?
SvaraRaderaKram från mig! ♥