Tre år av bara glädje

Idag är det 3 år sen vi väntade en hel dag på att få åka till flygplatsen och möta upp planet från Spanien och hämta hem en för oss helt obekant liten vovve.

En hund vi bara sett på bild, hört andra berätta om och så många inte alls ville ha och var intresserad av bland alla adoptioner, varken i Sverige eller i andra länder man adopterar till.

Hans kullsyster fick ett hem, hans andra syskon fick hem men själv blev han kvar.

Men så tror jag baske mig att det var någon annan fyrbent liten jycke som satt där i sin hundhimmel tacksam över att inte lida mer men lycklig över sin tid hos oss och tänkte - där har vi en matchning.

För hur ska man annars förklara skedet som gick oerhört fort - att i oktober vara tvungen att säga adjö till den lille skrutten som vi älskade så mycket för att sen bara några veckor senare vänta på den hund som stod bland speciella, var på rea för att hjälpa honom hitta ett hem.

Och inte har vi ångrat detta en enda gång, visst har tålamodet prövats då han som vilken annan hund som helst inte lyssnat. Och visst har han förorsakat lite frustration när bilbältet blivit uppätet inte bara en gång utan två gånger.

Och man kan blir arg när han inte är tyst en sekund i bilen utan gnäller, far runt hela baksätet och kan inte lunga ner sig när vi åker bil och han hoppar in i bilen utan problem så han tycker om att åka men det är något som stör/triggar honom.

Han kan inte heller äta som vanliga hundar. Det ligger mat runt halva köksgolvet för äta från golvet -nope! Om det inte är skinka men knölarna dom får ligga på golvet runt skålen. Vi hade ju barnens pappas hund hemma och då fanns det inte en smula kvar och golvet var renstädat :)

Bästa som finns är att bara få vara nära, ligga i soffan, ligga i sängen, följa med vartän jag går - så in på toa också och får man inte följa med in så sitter man utanför dörren och väntar.

Men ändå så går det så bra att vara ensam hemma också. Han finner sig i det. Äter inte upp något och ligger nog bara och sover tills det känns i kroppen att timmen är nära och då ställa sig i fönstret och titta och vänta.

Men trots att han blir så glad så får man inga pussar - han kan ge en lätt slick på handen eller slicka på fötterna när vi lagt oss för han ligger helst nere vid fotändan. Kan ibland ligga längs med ryggen men inte så att han vill vara uppe vid kudden.

Så speciell är han på många många sätt. Och jag och barnen älskar honom som den speciella hund han är.

Och det är fantastiskt att man kan svämma över så i hjärtat.