Både och, varken eller!

Viljan att försöka vara som den man en gång var - sitter djupt rotad intill ryggraden.

Morgonpigg har aldrig vart ett signum för mig och jag hade tur när barnen var små att ingen av dom var ett barn som vaknade vid ottan och krävde uppmärksamhet. Kunde lyfta över dom i min säng och ligga kvar och mysa.

När dom sen blev äldre så var morgontv'ns barnprogram eller en tecknad film tillräckligt för att kunna ligga kvar en stund till.

På helgerna var ju detta guld värt. Sen började pappan jobba natt och kom hem tidigt och kunde ta morgonen innan han gick till sängs.

Detta innebär ju inte att jag låg halva förmiddagen men allt före 07:00 är okristligt. Så vid 8 är jag mer i gång.

Vaknade och tittade på klockan 07:35. Solen trevade sig in genom fönstret och jag har inte några gardiner eller nåt som tar emot detta utan strålarna går rakt in i mitt ansikte.

Idag blev jag kluven. Ville inte - ville sova vidare, ha mörkret. Men det gick inte. Låg kvar en stund, zappade bland nyheterna innan jag gav upp för att äta lite frukost.

En annan morgon kommer jag känna - åh, härligt, vakna tidigt, ta en skön promenad så här på morgonkvisten i solen - men inte idag.

Känner på tungan idag att dom har kommit dom där små blemmorna som dyker upp när jag inte skött mig, varit för mycket på och aktiv.

Dumma mig som igår tog den där långpromenaden på morgonen från bilverkstaden och hem, gick till jobbet, stod i köket och lagade mat.

Dumma mig som på onsdagen ilade mellan tider, sprutor, apotek, affärer, jobb och yoga.

Dumma mig som förra helgen njöt av solen och gick och gick.

Dumma mig som kommer vara med och promenera i morgon också - i sol, i trevligt sällskap - som roar mig själv.

Dumma mig som ibland försöker och känner mig som förr, mitt gamla jag utan mina åkommor som ställer till det för mig. som begränsar mig och som ofta är ett rent helvete med värk, trötthet, ras, krasch och .................................

Jag är både glad och nöjd med det jag ändå har gjort. Det är ju inget som jag känt påtvingad att göra - det är helt frivilligt att ränna runt som förr och göra det jag förr gjorde.

Vill varken känna mig ofri eller besegrad av värk och trötthet - i alla fall inte i dag, inte just nu eller denna vecka.

Kan kanske bero på att jag känner mig stark i sinnet. Ibland är man ju lite mer deppig och då är allt annat också bedrövligare och man känner sig svag i det mesta.

Kanske har också våren, solen, värmen också positiv inverkan. Och att jag i övrigt inte har så många bekymmer. Behöver inte bråka med FK och sånt. Just nu, idag, denna vecka mår jag bra på ett sätt som gör mig positiv.

Tänk så många gånger man drivs av oro, ångest och annat, när man känt smak av metall i munnen för att hjärtat rusat av oro och ängslan. Men just nu är det inte så - tack och lov.

Tänk om kroppen kunde lyssna på själen mer än vad den gör. Att sånt man gör för att må bra, stå i köket och laga mat som jag tycker är kul, gå långpromenader för att det är också välgörande och skönt och får att må bra. Yoga, vara i farten.

Men nä - den är inte kompatibel - kroppen ihop med själen - bara att acceptera och inse.

Nu ska jag sätta på lite kaffe, fylla tvättmaskinen, vika lite tvätt eller ska jag sätta mig ner och inte göra nåt? Nä det blir nog det första. Jag kämpar emot - dumdristigt? Förmodligen.

Men det är fredag, solen visar sig ibland, det är sagt att hela helgen ska bli varm och fin.

Måtte det bli så också.

Må gott