Livet i sin helhet

Livet i sin helhet är om man ska sätta det på en skala - helt ok, ganska hyfsat ändå.

Jag har fått ett jobb jag trivs oerhört bra med. Känner att det är "mitt" att jag får sätta min egen prägel på det, komma med mina synpunkter och förslag till både förbättring och ändring och jag blir lyssnad på. Jag bollar idéer med min kollega och jag kan nu också göra saker utan att först fråga om lov eller om det blir bra eller rätt så här.

Mitt förra jobb - jag trivdes där också men hade ändå inte samma frihet känner jag nu så här i efterhand men jag var glad när jag hade det också då det begav sig.

Jag mår också psykist bra, bättre än jag gjort dom senaste 10 åren faktiskt eller tom 11. Jag har liksom oroat mig klart över en massa saker som jag ändå inte kunde göra något åt men det ligger ju också i en människas natur att oroa sig.

Jag trodde jag var svag, slut som människa, en oönskad individ som lika bra kunde försvinna från jordens yta för hur i hela friden skulle jag kunna ro den stora, otympliga ekan alldeles själv?

Men jag klarade det, jag roddade den helt själv.

Självklart hade jag ju helst varit utan hela resan för det innebär att jag kanske inte hade suttit med fibro och ME idag.

Men det är ju egentligen inget man vet något om. Sia, fundera och tro och spekulera och tycka kan jag ju göra i det oändliga.

Plussa på det ena på fibro kontot efter det andra och det är inte så enkelt utan det är en väldigt komplicerad ekvation som startar redan från dag 1 när man föds. Inte för alla men för många av oss.

Vi kan känna igen oss i varandra när det gäller barndom, uppväxt och sen trevande försök att gå från ranglig osäker tonårstid till att bli vuxna.

Och även om vi tror oss vara starkare än stål så behövs det inte inte så mycket förän man rostar sönder och går av.

Sen kan man ju försöka laga och svetsa ihop men det blir ärr. Ärr i själen som är djupare än den djupaste sjö och där nere på botten finns man.

Man simmar upp mot ytan - andas och klamrar sig fast vid något som ska hålla en kvar där - på ytan.

Synliga blåmärken läker och försvinner från ögat och glöms bort för alla utom för den som känner av sina ärr på insidan. Dom som alltid kommer att finnas.

Och ibland så tänker man inte ens på att dom finns.

Det kan gå lång tid och så kommer det något som gör att man blir påmind om det där ärret - det som man inte vill visa för det är så dolt.

Jag försöker nog sätta upp en yta som utstrålar säkerhet, självförtroende, livsglädje, livsbejakande etc etc.

Och jag försöker att tänka framåt inte bakåt men likt när man kör en bil så tittar man alltid i backspegeln ändå.

Brev kommer i brevlådan och jag tänker - jag kan inte göra så mycket åt dom. Det är som det är. Jag har bara så mycket i månaden att det går precis runt. Rester som ligger kvar sen åratal gör sig giftigt påminda om dess existens. Att ekonomin kraschade när jag blev av med jobbet, blev sjuk fick sälja huset med mindre vinst än väntat för det var bråttom - jag det gjorde ju att jag kommer få kämpa länge med detta.

Men att i alla fall nu få lön varje månad istället för bara bidrag och stöd från myndigheten gör gott för självkänslan.



På onsdag är det dags för mötet med FK - det där som skulle ha ägt rum i mars som jag då satt och våndades över och läste gamla journaler och andra anteckningar. Idag orkar jag inte lägga den energin på det. Det är som det är. Jag kan inte göra annat än vara mig själv, svara på ev frågor och hoppas på det bästa.

Det blåser ljumma vindar ute idag och jag hade klarat mig med en t-shirt under vindjackan idag. Det kom regn mitt på dagen och det är verkligen vårkänsla just nu.

Mötte upp dottern när hon slutade jobba klockan 10. Då hade jag varit vaken sen 7. Vaknade av en hulkande hund och det låg gräshögar på ett par ställen. Så igår hade han varit ute och ätit gräs. Och om jag får vara min veterinär själv så tror jag kanske att det beror på att han inte fick någon gröt på kvällen och kanske kände något litet obehag och gick ut och åt då det där gamla torra eländiga gräset fullt med skit och så blir han som han blir i magen.

Eftersom jag tänker lite magkatarr och vet hur det är själv när man har det - det känns bättre när man äter så får jag väl skylla mig själv som inte instruerade sonen när jag själv gick och la mig tidigt igår kväll.

Jag har inga barn hemma - dom har jag kört upp till pappan och jag har ätit lax från igår och pasta och till detta har jag unnat mig ett glas vitt och känner hur lugnet tar ett grepp om mig. Hur mycket jag än älskar dom och saknar dom när dom är borta så känns det ändå rätt skönt och lugn och bra när dom inte är här.

Mycket på jobbet idag men inte så att jag mår dåligt och stressar över det men det finns en del att bita i och inte blev det bättre av ett mail från kommunen om en sifferuppgift som känns helt obegriplig - varför ska man ens ha den - onödig kommunal byråkrati på högsta nivå!

Trots att det är ljumma vindar och vårvärme så frös jag på jobbet och inte kunde jag gå och diska en stund för att på så sätt få värme i händerna - inget varmvatten!

När jag vaknade så tidigt som jag gjorde så blev det lyssning av bok och efter promenad och sen lite mer lyssning vid köksbordet är den nu slut. En riktigt mysig må bra bok, hundar, kärlek och vänskap.

Hund har jag, vänskap har jag, kärlek har jag - men inte av någon man i lämplig ålder och som kunde massera mina axlar och fötter när jag behövde det, som kunde koka en kopp te och som jag kunde sitta mitt emot vid köksbordet och prata och skratta med och sen ha att krama i sängen.

Det är därför det är så mycket bättre med mord och annat elände - när det gäller läsupplevelser så därför rippar jag nu Jussi Adler Olsens andra bok i en serie om x böcker. Fasanjägarna och så kan jag lyssna på Stefan Sauk - en karlakar eller inte.

Boken har jag väntat på sen maj. Då bokade jag den på biblioteket och som hände något med den bokningen och den som väntar på något gott.... ja ni vet hur det fortsätter.

Men den kom ju inte i 1 mp3 skiva utan i 13 stycken skivor så jag har att göra - vilken tur att jag inte tycker det är så mycket att se på tv.

Sen har jag nästa bok av Lucy Dillon - hon med hundarna - som jag lyssnade klart på idag - 14 skivor är det i den.

Sen har jag 2 böcker av Hans Koppel - en ny bekantskap i deckarvärlden. En pseudonym för Petter Lidbeck men det säger mig inte så mycket. Så det ska bli intressant att lyssna på och sätta upp på listan över - läsa mer av.

Men 1 mp3 skiva har jag - Buzz av Anders de la motte - hans 2:a bok i en serie.

Så om man ska fortsätta prata om livet och hur man ska glädjas över saker och ting och inte tänka på mycket på det som varit så är jag glad över att jag har den glädjen och gåvan att gilla att läsa böcker eller som jag nu gör idag lyssnar på dom.

Somliga kanske skulle kalla det verklighetsflykt och absolut det är det. Men inte bara det, en stunds förströelse, ibland glädje, ibland tårar och ibland likgiltighet och förtvivlan över något som är fiktivt.

Men tyvärr så är mycket av det fiktiva också ren och skär sanning. Det händer eländiga saker och det händer bra saker också.

Men av de två - bra och dåliga så är det så mycket lättare att fokusera på de dåliga än på de bra. Man vill älta, vältra sig i sin egen olycka och självömkan ibland, ofta eller sällan men då och då.

Jag gör det och kommer säkerligen också fortsätta göra det.

Om jag så vann xx antal miljoner och kunde förverkliga alla mina drömmar så skulle jag ändå hitta dom där sura bitarna bland allt sött.

That's life!

Och jag har en trött dag, lördagen förföljer mig och gör det säkert någon dag till. Kroppen är väl på en skala idag lite bättre värkmässigt. Jag har i alla fall inte tänkt så mycket på just det mer än vissa rörelser när axeln inte ville riktigt men annars så är det en bra dag.

Jag kommer inte rippa alla skivor idag - det räcker med 1 bok. Sen är det sängen som jag längtar efter. Få borsta tänderna, lägga sig på nyskakade kuddar och dra täcket upp över näsan och låta sömnen vagga mig bort från verkligheten.

Sen så kan jag få vakna imorgon pigg och njuta av en dag full med nya möjligheter eller försöka ta mig igenom en dag lång som få och helt bedrövlig.

Det är ju inte riktigt så att man längre kan välja även om man försöker ha en attityd som utstrålar en sån positivitet. Näe det är ju någon eller något annat som styr över detta. Tyvärr.

Men jag kan ialla fall säga - det har varit en god dag idag - för mig men så är det inte för alla.

Så jag vill ge denna kram till dom som behöver den.



Må gott