Inget eller så lite som möjligt

Igår blev det kommisarie Lyngly på 8:an som fick min uppmärksamhet och så fortsatte jag med mördare okänd och den sista och en del av Lyngly såg jag liggandes i sängen.

Och i den låg jag tills jag vaknade av mig själv runt halv 10. Låg kvar en stund och slötittade tv innan jag klev upp för att äta frukost och jag kände mig rätt pigg och utsövd.

Men medan jag satt där med min frukost. Grönt te och 2 tunnbrödstutar så kände jag hur jag förlorade all energi och blev trött igen. Tänkte för mig själv - att det är då själva f**

Satt kvar en stund och surfade runt bland nyhetssidorna, lyssnade på boken och så gick jag och la mig i sängen igen med boken bredvid i mobilen.

Och sen så fick jag spola tillbaka för jag somnade.

Och jag känner igen den här känslan från rätt länge sen och det var då första gången jag riktigt reagerade på min trötthet.

Detta är nu många år sen och innan jag fick min diagnos - om jag inte är helt ute så fick jag diagnosen senare samma höst eller om det var på våren. Minnet är ju som sagt bra men kort och jag har sånt dokumenterat säkert också här på bloggen men vem orkar leta :)

Då i alla fall så vet jag att jag som aldrig varit någon som gått och lagt mig för sova middag eller ta en tupplur om jag inte varit jätteförkyld vilket jag då inte var och det här var på sommaren satt uppe i köket, åt min frukost och kände att jag måste lägga mig en liten stund till bara ligga och vila i 2 minuter typ innan jag tar tag i den dagen och så somnade jag. Och det var inte någon bekväm känsla ens då.

Så jag har sovit någon timme till efter att ändå har sovit hela natten och det känns inte bra - känner mig lat. Finns så mycket annat man skulle vilja ha gjort och det är inte ens väder för att kura inomhus men jag måste följa min kropps vilja ibland också.

Och idag så behöver den tid till att inte göra någonting.

Kan i alla fall känna mig lite glad över att det inte är någon jättevärk någonstans - bara den där vanliga förnimmelsen att det någonstans i kroppen gör lite ont som man har varje dag men som man till sist lär sig ignorera - tack och lov.

Men jag ska ge mig ut om en stund och det är väl mer eller mindre tvunget. Dottern ringde precis och jag ska åka och hämta henne. Så idag blir det sällskap till middagen. Vi ska på yoga sen och hon har allt sånt hos mig och pappan var på vift så deras middag där är nog senare. Vi försöker enligt det man har hört att inte äta närmare än 2 timmar före ett yogapass.

Men eftersom dottern inte äter lax så blir det något annat till potatisgratängen och just nu vet jag inte vad. Och tur jag gjorde en hyfsad stor gratäng.

Jag tar upp kycklingfiléer!

I natt har jag haft ont i käken - tanden - det ilar men jag känner inget nu när jag ätit och jag funderar om det är en inbillning som kommer i en realistisk dröm eller nåt. Knäppt är det men jag är glad så länge jag inte känner något på dagen när jag äter.

Men samtidigt så undrar jag ju varför. Min hjärna är ju som en fiskerulle - full med tråd och så blir det bara ett trassel.

Jag har en tanke som jag försöker stöta iväg och bort. Det är att jag jobbar. Bara deltid 50% och det är jättkul och jag trivs men jag är rädd att jag kanske inte orkar egentligen. Att det kan bli för mycket specillt nu den här årstiden då man påverkas av mörker och det ständiga regnet som också tröttar. Jag orkar helt enkelt inte som jag vill och önskar.

Så vad ska jag göra då? Får försöka ta det än mer lugnt och vila när dessa tillfällen ges. Kommer kanske ha utslagna söndagar - jösses det hade jag runt 20 års ålder men det på grund av att man var ute och hade kul minst 2-3 gånger i veckan. Alltid fredag och lördag och var man ute mitt i  veckan så gick man nästan direkt till jobbet ibland så då fanns det bara en dag kvar att vila på - söndagar :) men roligt hade jag.

Men det är inte lika roligt längre att slöa bort en hel dag.

Så nu ska jag ta tag i dagen, klä på mig och ta med mig jycken ut, hämta hem dottern, ladda batterierna ikväll på yogan och sova gott.



Må gott