Stöd och uppmuntran

Jag måste tacka för alla goa uppmuntrande kommentarer jag får. Det värmer ska ni veta. Ni är små solar! Även om ni lever med egna bekymmer och elände.

Även om ni inte känner mig personligen så känns det så bra.

Läste igår om Kristina Roos som bloggar. Hon skriver också på en deckare så jag har hittat henne sen tidigare.

Anledningen till att hon började blogga var att få skriva av sig. Hon och hennes familj förlorade sitt hus i en brand. Ett hus som man kärleksfullt renoverat och var i det närmaste helt klart. En dröm hade blivit sann och så försvann allt på en sekund.

Hon bloggade för att läka och för terapi.

Sen gick en tid och hon utsattes för ytterligare en tragedi. Hon förlorade sin man, barnen sin far.

Hur mycket kan en människa klara av?

Och hon fann att en del av styrkan ligger i kommentarer hon får. Allt stöd och uppmuntran eller bara en hälsning från kända eller okända.

Nu är hon inte anonym i sin blogg och jag beundrar faktiskt dom som kan och vill visa hela sig. De är många!

Jag föredrar att vara anonym. Jag vet en som jag känner som läser min blogg sen om hon visat den vidare har jag noll koll på. Men även om hon gör det så känner ändå inte dessa personer mig.

Men det är en terapi att få skriva av sig också. När jag första gången startade en blogg (en annan) så var tanken att ingen skulle läsa den. Jag gjorde inget för att synas och det var väldigt få besökare på sidan också.

Sen bytte jag till denna blogg och innehållet skiftar som årstiderna. Allt efter humör, tankar, händelser. Och visst är det kul när man ser hur besöksstatistiken ligger högt. Att någon bemödar sig att läsa något så banalt som det jag skriver.

Och att man sen får kommentarer - då blir man glad. Och så kastar jag sten i glashus. Jag är själv en kass person på att kommentera. Jag gör det då jag känner att nu måste jag få säga något eller själv vill visa stöd.

Min kurator frågade om jag skriver av mig i en dagbok - nej men i en blogg sa jag. Ojdå sa hon lite rädd ifall jag skulle ha avslöjat henne på något sätt men nej det har jag inte. Ingen vet vem hon är.

Eftersom jag har blivit remitterad till en psykoterapeut så har jag funderingar på detta. Jag vill nog skriva ner allt som händer på dessa möten. För min egen skull. Det finns mycket att bearbeta. Men jag vill inte göra det öppet. Ser att det finns låsta bloggar där man måste få lösenord för att läsa. Men vet inte om det finns här. Men kanske gör ni!

Jag kanske kan komma ur detta elände som en helt ny människa med insikt om mig själv. Bli en person som vågar lita på andra mer än vad jag gör idag. Som vågar tro på andra. Som vågar släppa in någon i mitt liv igen.

Tänk om jag 2010-05-12 kan skriva ett inlägg som bara handlar om lycka, framtidshopp, glädje, roliga saker och nöjd människa.

Det är ju ett mål att sträva emot absolut. Någon gång måste ju livet le mot mig också.