Life suchs!

Det har runnit mycket vatten under mina broar genom livet.

Nu flyter det en äcklig grå stinkande sörja.

Haft så många motgångar och det måste ändå långt inne i mig finnas en styrka annars hade jag inte fixat att leva. Jag försöker plocka fram den men det är svårt. Helst skulle jag vilja krypa in under en sten i skogen och bli till en mask.

Jag är i chock över ett besked jag fick på tisdagen precis när jag skulle gå hem från jobbet.

"vi är i kris", "våra ägare vill", "i Norge är det så här" blä blä bkä blä. "det här är jobbigt"

DU FÅR SPARKEN!!!!

Just då kände jag mig bara kall, stod där och ställe lite frågor.

En till får gå på firman. Sen så är det inte helt bestämt ifall den kommer att fortsätta med den lilla personalstyrka som finns kvar. Vilka lokaler som ska användas osv etc bla bla bla.

Som om jag bryr mig!

Jag bara ställer mig frågar - varför jag???

Direktiv från ägarna. BULLSHIT! Tror inte en sekund på att dom enväldigt har bestämt vilka som ska vara kvar eller inte. Något har väl chefen att säga till om.

För min del tror jag att det har med min fibromyalgi att göra. Kan inte tänka mig något annat eftersom man "är så nöjd" med vad jag gör på jobbet etc.

Trodde i min enfald när man pratat om ifall sånt här skulle hända oss eftersom vi säljer saker som har med byggande, renoveringar att göra att eftersom jag hade både ekonomiansvar och order skulle sitta säkert. Nu flyttar man ekonomijobbet till HK i tyskland. Det blir många fax och annat besvär.

Och min kollega som då gör exakt samma sak som mig när det gäller order får vara kvar. Att hon sen är mer flexibel då hon inte har barn har väl kanske också något med det hela att göra men hon kan mycket väl vara gravid precis nu eftersom det är något hon och sambon jobbar på.

Nej, jag är en belastning förmodligen. Men jag har inte mer sjukfrånvaro än kollegan. Tvärtom.

Jag har ett par timmar i veckan då jag kommer senare pga sjukgymnastik. Hon har också detta men skillnaden är att jag försökt få hjälp med diverse från jobbet. Rehab kostnader etc.

Det får ägare att dra öronen åt sig. Kan bli kostsamt detta.

Så nu är jag bitter över det hela. För någon förhandling har inte förekommit. Och surt att ägarna inte ville ge oss mer tid. Vi har ju knappt kommit igång med företaget som startade årssskiftet 2007/2008.

Fick precis ett verktyg på mitt skrivbort att arbeta med - en svensk prislista. Det har tagit mer än ett halvår att få till denna på HK. Våra kunder har frågat efter detta länge. Vi syns inte i media då synen inte varit densamma om vart vi ska annonsera om vår verksamhet. Man har annonserat i smala tidningar istället för media som många köper och läser.

Man har lovat guld och gröna skogar och jag tror att min chef bittert ångrar det val han gjorde då han sålde sin gamla firma och började med denna som vd för sverige. Gamla sålda företaget blomstar och går bra. Tyvärr på helt annan ort i annan del av landet. Men fullt välmående.

Och i denna chock kommer då även rädslan hur ska jag nu kunna klara mig ekonomiskt.

Ska jag kunna bo kvar i mitt hus?

Magen är orolig, jag har ingen matlust, jag sover jättedåligt blandat med ren utmattning dagen efter.

Tårarna kommer mest hela tiden.

På onsdagen gick jag inte till jobbet. Hade så mycket att tänka på och göra ändå. Dagen var fylld med saker som jag skulle fixa.

Det blev 1 besök på af med tårar rullande nedför kinden och sen orkade jag inte göra mer för det tog på krafterna.

Och jag hade anmält mig till ett bostadsbolag ifall det skulle komma någon ledig lägenhet.

FAN! Mitt hem är det som varit min räddning efter skilsmässan. Min trygghet, min borg ett hem där jag kunnat slicka mina sår och läka. Det är mitt hem som jag älskar och jag vill inte förlora det!

Åkte till jobbet igår. Kom sent och gick tidigt. Pratade inte med chefen på hela dagen knappt. Kunde inte hjälpa det men jag kände nästan avsky och bättre att stänga in sig än att totalt förlora greppet.

Så mycket jobb blev det inte gjort. Har skrivit CV och personligt brev och kollat efter jobb. Håller på att anmäla mig på allehanda jobbsiter.

Sen skrev jag ett panikmail till soc. Skrev precis ur hjärtat och idag ringde en gullig tant. Hon hade också svarat på mitt mail att jag skulle vidarbefordras till någon handläggare men tyckte också att hon måste ringa för att jag verkade så livrädd. Vilket jag ju är också. Hon försökte lugna ner och sa att jag inte skulle oroa mig för mycket - vi har ett skyddsnät i Sverige. Jag grät och nu känner jag mig helt slut i kroppen.

För jag har ju varit naiv, blåst, dum, idiot, knäpp, fattig! Jag har ingen a-kassa! Inte haft sen 2004 för jag kunde inte betala fakturan då och man ville inte göra någon uppdelning av beloppet. Hela beloppet skulle betalas på en faktura i Januari.

Det var då så tufft ekonomiskt att jag då blev av med medlemskapet och sen har jag trott att jag har ju mitt jobb. Det är fast och såg ingen risk att det skulle kunna bli någon förändring i detta.

Och så naiv, blåst, dum, idiot, knäpp jag har varit som inte gick med igen när jag fick ny arbetsgivare! Hörde om alla höjningar på a-kassan och så tyckte jag att jag hade bättre användning för dom pengarna istället. Så himla korkat!

Fast jag hade ju suttit i skiten ändå. För a-kassan hade inte täckt upp ändå. Och jag ska gå med i alfa-kassan som är oberoende a-kassa!

Jag är så arg, förbannad, bitter, ledsen, bekymrad, sorgsen, chockad, livrädd, ångestfylld, på väg in i en depression och ensam!

Varför kan mitt liv aldrig vara enkelt, lyckosamt och smärtfritt?

Kan glädja mig åt att min dotter i alla fall har jobb timvis.

Och att dom inte är små längre. Det blir en annan förståelse hoppas jag. Dom fattar vad det handlar om och dom mår ju givetvis också dåligt i detta. Rädd för att jag ska bli tvungen att flytta och att dom då inte ska kunna bo hos mig längre.

Så den här bloggen kommer ändra inriktning.

Hur ska man överleva när man knappt kan simma om man håller på att drunkna?