Skild!

Det är namnet på ett program som går på ettan på tisdagar. Man pratar med folk om deras skilsmässor och har nu gått i 2 avsnitt.

Jag måste ju ge människorna som ställer upp en eloge för dom har ju lyckats bli vän med sina ex. Och som en mamma sa igårdagens program - barnen har den bästa pappan som går att få. Vilket han blev efter skilsmässan. Innan så jobbade han mycket och hade andra aktiviteter. Så hon hade ingen förhoppning om att han skulle träffa barnen mer än varannan helg. Men han ville ha dom varannan vecka och det fick han trots att det gjorde ont i hjärteroten att lämna dom. Så nu var allt så bra som det går att bli efter en skilsmässa.

Här blir jag avundsjuk. Vad jag önskar att jag kunde säga detsamma. Att mitt ex blev en bättre pappa efter skilsmässan. Visst han har dom varannan vecka men han träffar dom inte så mycket ändå. Hans nya relation tar mycket tid, han jobbar mycket och det är annat som också tar tid. En del har jag förståelse för då hans fru blev sjuk men samtidigt får han inte glömma bort sina egna barn.

Det behövs kanske inte så mycket. En bio, åka och fiska en dag som utlovades i somras men ännu inte blivit av. Ställa upp med skjuts. Det är jobbigt att höra att dom knappt äter middag ihop utan det händer att någon sitter i köket, någon framför tv eller på sitt rum. Eller så äter dom innan han är hemma. Eller tvärtom.

Och barnen får numera sällan skjuts till sina kompisar eller aktiviteter. Det blir bussen och det kan jag ju tycka är helt ok dom är ju ändå 15 och 17 år utom när det är sena kvällar. När dottern har sin träning till halv 11 på kvällen och sen ska vänta på buss och sen gå efter en mörk väg hem ensam. Det känns inte bra speciellt inte när man vet att det har hänt lite olika saker där hon bor. Och när det händer så säger pappan att nu ska han skaffa skyddsspray och larm etc men det blir inget mer. Det händer tom att han gått och lagt sig och sover när hon kommer hem efter träning.

Det svider i modershjärtat.

Och till mig kan dom ringa vilken tid som helst och jag kommer och hämtar dom! Och jag har sagt att det är bättre att ni gör det även om ni är hos er pappa än att ni ska gå rädda och bli utsatta för något otäckt sent en mörk kväll.

Och pga detta kommer vi aldrig att kunna komma överens eller ens bli vänner. Jag undviker all kontakt som jag bara kan med denne man. Men tyvärr så är det ju oundvikligt att man någon gång behöver konfronteras på ett eller annat sätt. Och varje gång det blir nödvändigt så slutar det alltid på samma sätt. Jag blir så frustrerad och förbaskad. Det tar energi från mig i flera timmar att gå och reta upp sig på någon. Och jag vill inte behöva göra det men mina känslor styr jag inte över.

Igår skulle han - för det är hans vecka med barnen och då är ansvaret hans att delta i olika saker som har med barnen att göra. Som tex jobba ideéllt med idrotten. När det är hemma matcher så ska det finnas kaffe, någon som sköter matchklocka och annat sk arrangemang. Det finns större och mindre. Igår var ett mindre. Detta har aviserats sen länge då vi får tiderna tidigt på säsongen. Och ansvarig mailar ut tider och vilka som ska jobba.

Men eftersom han inte ser till att läsa mail (sonen får mailet, jag får mailet) själv så vägrar han skaffa sig en e-pst adress för han kan inte säger han, vet inte hur man gör. Bara detta är skitsnack. Kan man ta reda på hur man laddar ner filmer så kan man fixa sig en adress också som man kan lämna ut till skola och annat. Varje mail som kommer från skolan och hans lärare (veckobrev, protokoll och annan information tar han aldrig del av). Och när jag säger att sonen fixar detta på max 5 minuter om han frågar honom om hjälp så svarade han att sonen inte vill hjälpa honom med detta. Och det är högst kvalificerat skitsnack - en riktig lögn med andra ord. Sonen har aldrig sagt detta - jag har frågat honom och självklart blir han både ledsen och förbaskad över att hans pappa säger så. Så han skulle fixa en hotmailadress till honom och visa att det han säger inte alls är sant. Men pappan har aldrig ens frågat honom om hjälp.

Jag hade på känn redan från början att det skulle bli så att jag skulle jobba igår så blev jag inte alls förvånad när pappan ringer och säger att han inte kan. Han visste ju inte om detta förrän igår. När jag bad sonen ringa och påminna honom om detta.

Först så kunde han inte för att han hade ont ryggen och inte kunde stå i kiosken två timmar. Då sa jag att han kunde ta klockan då för då får han sitta - men det kunde han inte heller.

Sen så kunde han inte lämna sin fru under ett par timmar för att hon varit sjuk. Men om hon nu har blivit utskriven från sjukhuset och lämnas ensam på dagarna så förstår jag inte detta riktigt. Hon har ju en dotter varför inte be henne då vara hemma. Men det gick inte. För hon skulle till sin pojkvän.

Så hans ursäkter för att inte ställa upp för sin son tycker jag var väldigt lama!

Och för sonens skull så struntar jag i det jag planerat att göra och åker dit för att jobba dom där timmarna. Egentligen ingen större uppoffring och jag gör det gärna för sonen men vi har ju en överenskommelse. Den som har barnen ska göra dom här sakerna. Dottern har sitt arrangemang på söndag. Vilket han inte heller visste om fast jag är övertygad om att hon måste ha sagt något för hon har ju berättat det för mig. Och det gick ju inte heller. Men det får nu han ta ansvar för att ordna till.

Men det är så vanligt att pappan gör så här. Och sen så hör jag ju lögnerna som lyser igenom. Och det är det som svider mest. Att han ska behöva ljuga och ha sig. Vilket han gjort i många många år.

Och när sonen svarar att han inte bryr sig då jag frågat hur det var på en match och om hans pappa var med och körde eller tittade och får veta att han gjort varken eller. Det svider i mig för jag hör ju mellan raderna. Han bryr sig. Han skulle verkligen vilja att hans pappa kom och tittade. Sonen är duktig, han gör kanonmatcher och får mycket beröm av både publik och tränare. Igår gjorde han en kanonmatch även om det tyvärr inte blev vinst. Skarpa räddningar. Och jag försöker följa med och titta så ofta det går.

Och det är samma sak med dottern, Hon försöker inte att bry sig men hon gör det ändå. Båda föräldrarna är viktiga. Och söner brukar ju ha speciella band till sina pappor. Det är synd att hans pappa inte förstår detta bättre.

Så min skilsmässa skulle inte platsa i programmet. Den var jobbig, hemsk, svår, elak - allt och tog många år att komma över.

Idag är jag nöjd över livet och kan ångra att jag själv inte tog steget så många år tidigare till en skilsmässa. Då hade den kanske inte varit så skitig. Då hade vi kanske kunnat vara vänner idag.

Nu kommer vi aldrig bli det och jag kommer nog alltid tycka han beter sig på sätt som jag retar mig på och irriterar mig över så länge det gäller mina (våra) barn. Hur han gör i resten av sitt liv bryr jag mig inte om längre. Men jag lider med barnen då jag märker att dom lider fast dom inte vill säga det rakt ut.

Och det är ju jag som får plocka skärvorna av dom när dom släpper sin frustration hemma hos mig. Speciellt dottern gör det. Hon har humör som sväger mer än en pendel i vissa stunder. Kan vara jätteglad ena stunden till otroligt sur en annan.

Och lojala som barn alltid är så säger dom ju aldrig rakt ut ifall dom är arga över något eller så. Dom vill inte svika sin pappa, dom vill inte berätta allt för mig för att jag inte ska bli arg, sårad eller något annat.

Det bästa med att vara skild är i alla fall att man slipper dagliga konflikter. Jag gör som jag vill, jag bestämmer själv men ska erkänna att ibland så saknar man någon och det är ibland saker som man inte riktigt kan fixa själv som man önskar man hade någon som kunde hjälpa en med.

Men jag märker också att jag är otroligt kräsen och kanske tom rädd för att träffa någon ny. Har kollat lite dejtingsidor på nätet men det är aldrig någon som fångar mitt intresse. Och risken är väl att man blir för självständig, för bekväm, för ego och därigenom får väldigt svårt att släppa in någon annan.

Men gifta mig igen - nej det kommer jag aldrig göra. Vet inte ens om jag vill bli sambo utan jag tror att särbo skulle passa i såfall.Men vem vet - kanske så slår blixten ner i mig och jag faller pladask. Och allt jag idag känner och tycker förändras.

En sak är i alla fall säkert - det tar tid att komma över en skilsmässa men det går!