Att ställa sig på vågen är något av ett lotteri känns det som. Och det är blandat med traumatiska tankar.
Jag vill ju varje gång att det ska ha hänt stora saker.
Jag vill ju att det är fina minus och att jag närmare mig nästa viktklass - 80 kilo. Eller 89.9 i alla fall.
Det skulle kännas lika magiskt som när man klev ner från tre-siffrigt till två.
Men inte denna gång heller. Jag står still! Och det är väl bra i och för sig. För pluss är ju inte alls att föredra.
Och så vill man ju ha något att skylla på. Och jag kan ju skylla på att någon träning har det inte blivit på länge nu. Har inte tränat sen tisdagen v 34. Efter detta har jag gått och dragit med halsont och förkylning som inte riktigt vill bryta ut.
Men jag känner ju i kroppen att den är där. Och jag märker i humöret att den är där. Jag känner mig låg, inte lika pigg, trött, huvudvärk etc.
Jag har inte den där sprudlande energin jag hade när jag målade om mitt vardagsrum för några veckor sedan.
Och inte blir ju humöret bättre när man sitter och zappar på tv och först tittade lite på Nigella som bakar muffins med härlig frosting på ena dagen för att nästa titta på what about Brian och där också ser muffins med massa frostings i olika färger.
Då känner jag att även om jag inte är den där godis - sötsakssugs människan. Har inget socker monster som stör mig men ibland är det ju jädrigt gott med sånt till kaffet och jag skulle gärna vilja äta utan att man tänker på hur det nu sätter sig runt midjan.
Men det är ju min lott i livet att kroppen inte är så skapt att den kan ta in vilken typ av föda som helst och inte reagera på den i form av att fettcellerna jobbar övertid och skift för att föröka sig och sätta sig på kroppen och framför allt visa sig tunga på vågen.
Men va f*n det är ju faktiskt gott med broccoli, blomkål och morötter också även om jag inte tyckte så större delen av mitt liv. Det är ungefär 5-6 år som jag ätit detta - ja blomkål bara några månader och jag har tyckt att det faktiskt är gott.
Så den där påsen i frysen som påminnt om barndommens sönderkokta äckliga grönsaker till söndagsmiddagen ligger i min frys och igår fick en mängd av detta hamna i en form med lite olivolja och örtkryddor för att sättas in i ugnen. Det blev jättegott!
Så köttbullar, hemgjort tomatsås, pasta och grönsaker blev gårdagens middag. Och ja la band på mig och tog inte om av pastan som igår blev så där perfekt som bara händer 1 av 50 gånger. Inte för klibbigt, inte för al dente utan helt perfekt.
Och som ytterligare ett tecken på att man inte är helt på topp är att jag sovit som en stock hela natten och i morse var jag som en klubbad säl. Jag kommer inte ens ihåg att jag snoozat när jag tittade på klockan strax efter 7. Det börjar 6:45 och ringa och 2 snoozningar brukar det bli innan 7. Och jag kommer bara ihåg första väckningen.
Vaknade till av ungarnas klockor och det blev till att försöka få upp dom också. Minst lika trötta som mig.
På både gott och ont är ingen av oss morgonpigga. Vilket var bra när dom var små för dom vaknade ju inte i ottan utan sov tills det var mänskligt att kliva upp.
Idag hade det ju varit en fördel ifall någon av dom varit av den pigga sorten och kunnat komma ner och väcka mig någon gång.
Men man kan inte få allt och nu är det bara 1 arbetsmorgon kvar för denna vecka - imorgon innan man får sova ut - till klockan 8 i alla fall. Vilket brukar vara den tiden jag vaknar till liv på helger. Men man behöver ju inte kliva upp då utan kan ligga kvar i den goa värmen.
Och idag ser jag verkligen fram emot att få gå på föräldramöte sen ikväll - not!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar