När är man vacker, snygg - en puma???

Vad är skönhet?

Vad gör en människa vacker?

När är man vacker?

Är det när man har ett visst BMI, en felfri hy, är det helheten av en utseende eller något specifikt?

Jag kan ju få de mest knepiga funderingarna emellanåt och just nu så är det denna fråga. Och varför dyker den då upp?

Om man tittar på en kontaktannons - i en tidning eller på nätet som nu är det som är mest inne. Så står det ju ofta att man ska ha ett fördelaktigt yttre, man ska se bra ut etc.

Men vem är det som avgör vem som ser bra ut eller inte??

Det måste ju ligga i betraktarens ögon.

Och visst finns det personer som av allmänheten anses snygga och vackra men är det det man frågar efter då man säger att man ska ha ett fördelaktigt yttre - vad allmänheten tycker?

Jag har en vännina som blir helt till sig i trasorna när hon ser Brad Pitt men för mig så är han bara en i mängden. Han ser bra ut - men inte mycket mer. Inte så jag tycker han är supersnygg, har något extra visst medens hon tycker han är mannen bland män. Det finns snyggare och fulare.

När jag var tonåring så hade man ju väggarna tapetserade med idolbilder av alla de slag. På min vägg så var det speciellt en som stack ut för jag tyckte han var sååååååååå snygg och såååååå läcker. John Taylor i Duran Duran men jag hittade aldrig någon som tyckte som jag bland mina vänninor. Och jag kan även idag tycka att han är väldigt snygg.

Så har vi ju detta med första intrycket. Och visst attraheras man av ett snyggt yttre till att börja med men det är ju även här så olika - någon som jag vid första anblicken får en extra glans i ögonen av - kan ju för någon annan inte ge något.

Eller om man vänder på det. Det finns ju personer som jag inte ser något fördelaktigt med medans den personen mycket väl kan vara gift och vara otroligt älskad och har någon som tycker h*n är det vackraste som finns.

Sen har vi ju personer som antingen växer eller försvinner. En person kan ju bli bara snyggare och bättre ju mer man lär känna personen men många gånger så kanske vi inte ens ger det en chans för det första intrycket inte stämmer överens med den bild man har för vad som är vackert.

Sen finns det personer man helt enkelt tycker är fula av någon anledning som kanske inte alltid kan ge svar på varför man tycker så.

Och hur många gånger har man inte själv stått framför spegeln och tyckt så illa om den bild man ser. Man tycker man är så ful så det finns inte.

Medans andra gånger så är man väldigt nöjd med vad man ser. Man känner sig otroligt snygg och tom sexig.

Så vad är det som gör att man ibland tycker si eller så om sig själv.

Och vad svarar man på en fråga om den som frågar undar - är du snygg???

Och vad har dom tyckt dom som under åren varit mina pojkvänner och äkta make?

En vet jag tyckte jag hade fina ögon. En annan gillade min rumpa. Vad fd äkta maken föll för vet jag inte riktigt men något var det ju i alla fall. Mitt utseende i kombination med min personlighet kanske.

Senast jag behövde bekymra mig om detta var för 20 år sedan - det var då jag senast var ute på "marknaden" och träffade fd maken.

Och efter att ha varit singel i 4 år så börjar man ju fundera på hur trevligt det skulle kunna vara att få träffa någon igen.

Men det var ju så mycket enklare för 20 år sedan. Ens egna självförtroende låg ju betydligt högre då det gällde killar. Då var det inte så svårt.

Nu har man ju en annan typ av självförtroende som kommer sig av erfarenhet och mognad men då det gäller utseendet så är det väl sämre.

Nu bär man ju på en mängd extra kilon. Huden är ju inte lika fräsch och elastisk längre. Håret har fått sina gråa stänk.

Så även om man i sinnet känner sig ibland som 20 så är ju verkligheten en helt annan.

Så vem kommer avgöra ifall jag är vacker eller inte. Och vad är det som kommer göra mig vacker. Är det kanske mognaden i ansiktet, den mjuka magen som bekräftar att jag gjort det man som kvinna är skapt att göra - ifall man har viljan och turen - att föda barn. Är det min livserfarenhet?

Och jag själv då - vad tycker jag är vacker? Jo en 20 åring - skämt å sido. Ibland så har man ju fortfarande den bilden i hjärnan för det var det man spanade efter förr. Och hjärnan har inte följt med så mycket där än.

Det är sorgligt när man någon gång är ute och man inte ser en enda i ens egen ålder som man finner attraktiv. Man sitter några tjejer runt bordet och vi suckar och tycker det är trist - vart är alla snyggingar. Vi ser inte alla trevliga män i samma ålder.

Jag kan ibland känna mig både avundsjuk och glad då jag möter ett par som funnit varandra. Speciellt om personen i mina ögon inte varit en pangkille utseendemässigt för jag vet att i hennes ögon så är han den bästa, snyggaste som finns och det är det som räknas.

Så när jag sitter och tittar på fotografier på en nät-träff-sajt så dissar jag säkerligen en massa urtrevliga killar och män. För dom tilltalar inte mitt öga. Någon gång kommer dom säkerligen träffa någon - det hoppas jag verkligen.

Och vad tilltalar mitt öga - det är så olika. Jag har ingen speciell typ jag faller för. Jag tyckte tex att bonden som gifte sig i bonde söker fru såg otroligt sympatisk och trevlig ut. Hans ögon var vackra. Jag tycker Colin Firth är läcker, Cliwe Owen är en annan. Lassgård är också en sån person. Kan tycka Persbrant också tillhör en kategori av snyggingar på ett farligt sätt. Ja listan skulle kunna bli lång och dom kan inbördes vara väldigt olika.

Men en sak som kan ta det vackraste ur en person är ju personligheten. Det är personligheten som får en person att fortsätta vara vacker.

Så jag får hoppas att jag är vacker, snygg - en puma trots övervikt, grå hår och rynkor i någons ögon. Det gäller bara att få visa upp sig för dom ögonen.