Detta egentligen eländiga program som går på tv och har Anna Skipper som programledare gör mig så trött ändå sitter jag och tittar på det då och då. Kanske lär jag mig något på det.
Men det känns inte seriöst, det känns falskt på något sätt.
Alltid samma upplägg. In i folks kyl - släng allt, klappa på magen och säga jag förstår att du är det fetaste som finns som äter detta. Ge någon hemsk morgondryck som dom grimaserande med ett försök till leende att kanske är det gott. Jag betvivlar starkt. Fast det finns ju dom som är ärliga och säger - aldrig i livet. Det är för äckligt.
Visa upp allt du ätit under en vecka, förnedra men samtidigt få folk att vakna upp för visst är det ju så att vi äter fel annars vore vi ju inte överviktiga men jag tror inte på Annas Skippers tro på detta.
Visa sedan upp vad du ska äta. Jag undrar hur mycket matkontot ökar med under denna tid - 8 veckor. Alla konstiga burkar med div alger och proteinpulver och piller osv kostar ju massor. Eller alla konstiga alternativa sk läkare man ska besöka, akupunktur, ayrveda osv. Det kostar!
Sen är det ju mycket av vad som ska stoppas i munnen som gemene man inte kan hitta i vilken butik som helst.
Och jag ställer mig även frågande att det bara tar 8 veckor. Samtidigt som jag ser att personerna blivit mindre både i kilon och cm och att dom är nöjda så undrar jag i alla fall.
Tog det verkligen bara 8 veckor.
Och jag kan även tänka mig att medverande fått skriva under något kontrakt där dom förbjuds att säga något om programmet och säger dom något så får det absolut inte vara av negativ form. Då väntar stora skadestånd. Självklart så ser man ju om sitt hus.
Jag skulle önska att någon smygfilmade Anna själv. Lever hon verkligen som hon lär ut? Är allt som vi övriga tycker är gott, äckligt och groteskt i hennes ögon. Minsta kaka, pralin eller potatisgratäng med vispgrädde.
Sen ska man ju inte gå till personangrepp men då jag fick höra hennes ålder blev jag paff. Är det så den maten hon förespråkar gör med kroppen? För hon ser minst 10 år äldre ut än vad hon är. Och det är ju inte så smickrande.
Så man ska njuta av livet samtidigt som man inte ska göra det för mycket och för ofta.
Sen är jag även fullt medveten om att det finns många olika orsaker till varför man har en övervikt. Och att alla kämpar med vikten i olika grader på en skala.
Men jag tror inte på mirakelmetoder, hokus pokus och ditten och datten.
Jag tror på en kost som är varierande, jag tror på att man inte ska äta för mycket av sött och fett. Jag anammar lite av GI och byter ut mycket mot fullkorn, men jag slutar inte att helt äta potatis och andra kolhydrater. Men jag testar mycket annat numera. Bulgur, quinoa, dinkelris och äter det för att jag tycker det är gott och omväxling förnöjer.
Sen har jag inte riktigt kommit underfund om ännu ifall jag ska tro att det är bättre med standardmjölk än mini. Vanlig fil istället för mellan osv.
Nej sunt förnuft, tallriksmodell, varierande kost, inte äta för mycket men ändå äta riktigta måltider x antal gånger per dag. Njuta av det extra då och då men som sagt inte för ofta. Och så har vi ju då det andra som är bra för både kropp och själ. Motionen. Den gör mycket för viktens vara eller inte. Även om man säger att man inte behöver motionera för att minska i vikt så underlättare det ju definitivt. Man mår ju så mycket bättre och man tappar lusten till att vara onyttig mer än ibland.
Men att göra som Anna Skipper tvinga en person som är relativt otränad, kraftigt överviktig till ett tufft bootcamp pass där man får jobba så man kräks nästan. Det tror jag är allt annat än bra för kroppen.
Man måste börja på en nivå som passar och sen jobba sig uppåt. Inte tvärtom. Många skulle bli helt avskräckta till motion efter ett sånt pass. Och att då göra ett sånt pass som straff! Ja jisses!
Men ett faktum går ju inte att förneka. Vi blir större och större och vad beror det på? Är det fettet, är det kolhydraterna, är det allt godis, all läsk och all snabbmat? Ja härom tvistar de lärde och det kommer dom nog fortsätta med.
Och vi kommer också fortsätta kämpa på för att komma ner till den vikt vi vill trivas med. Vi kommer ramla i gropar efter vägen, falla för frestelser och tycka att det inte är någon mening.
Men till sist så kommer vi förhoppningsvis nå vår mål. Sen kommer det svåra att stanna kvar.
Därför heter det inte bantning. Det heter livstilsförändring! För man ska ju inte, man kan inte gå tillbaka till gamla vanor efter uträttat förvärv. Vi kan inte efter att ha gått ner dom där kilon man vill återgå till sitt gamla beteende. Det är då vi går upp igen.
Man kan lära gamla hundar sitta! Jag är en bit på vägen. Det gäller nu bara att hålla fast vid detta och inte sväva ut och unna mig saker för att jag har varit duktig genom att ta den där extra mackan på kvällen, chokladpralinen med fyllning, grädden på moset osv. Det gäller att göra sina väl valda val. Planera och vara medveten om att jag kanske får ta den där extra rundan i spåret.
Så, nu har jag fått ur mig mina tankar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar