Helgen som gick

min skog och min förra lille jycke - en sommardag

Att gå i skogen den 2 november i plus 14 grader och hitta gula kantareller - ja det hör verkligen inte till vanligheten. Har aldrig plockat så sent på året. Inte ens trattisar tror jag.

Och jag ska erkänna att jag tittade inte ens efter en enda trattis - höll bara ögonen öppna för det gula guldet och det kommer bli en god macka - årets sista färska - smörstekta!

Men jag fick igår välja. Gå ut i skogen eller gå på yoga. Det blev ju skogen och frisk luft, svamp, härlig stund och natur.

Men att sen fixa yogan var bara att glömma. Jag som stolt känt att jag gått dit oavsett hur jag känt mig för att det gör så gott i kropp och själ.

Men den sista tiden har jag inte haft samma känsla - tyvärr. Men lite dåligt samvete hade jag över att inte orka gå dit även om jag absolut inte ska ha det.



I lördags blev det ändring av maten. Dottern åkte iväg för att äta ute på restaurang så vi åt fisk jag och sonen istället och köttet hade inte tinat så det fick det göra i lugn och ro i kylskåpet tills igår.

Jag hämtade henne på jobbet för att sen åka och handla och det fick jag göra själv denna gång för hon kände sig stresssad. Det var inte så där jättemycket jag skulle ha, lite basvaror mm. 2 kassar blev det och när jag sen satt i bilen för att köra hem kände jag hur slut jag var. Så jag ringde sonen för att han skulle komma och möte mig vid parkeringen.

Tidigare hade jag gått lite med vovven och det blev inte så långt för redan då och där kände jag hur jag blev mjuk i benen av trötthet.

Sen satt jag i soffan och vilade tills dess att det var taxidags igen. Och sen hem och göra middag och nästa taxikörning - sonen skulle iväg till en kompis. Åkte förbi kyrkogården. Det är ju så otroligt vacker med alla ljusen. Men i år tände vi ett hemma i trädgården istället. För något år sen köpte jag en lykta som var för elektriskt ljus på loppis när jag var hemma i Jämtland. Nu har jag tagit bort det elektriska och har den som lykta för ljus och i helgen har det varit gravljus som fått lysa dygnet runt. Vackert hemma också. Och man kan ju minnas ändå.



Tänkte att jag skulle ställa mig i duschen när jag kom hem med det orkade jag inte utan satt i soffan - tittade på så mycket bättre och så ringer dottern att hon var redo att åka hem och jag hämtade henne vid tåget klockan 21 så jag hade inte somnat och missat Downton Abbey :). Sen somnade jag gott till sonen ringde halv 2 och var redo att åka hem och givetvis ställer jag upp även för honom.

Och sen kunde jag somna in gott och sov utan avbrott till 10 när dottern klev upp och gick och duschade och jag somnade om på en sekund för att en timme senare vakna till liv.

Låg länge och dividerade med mig själv om hur jag skulle göra denna söndag. Ut i skogen eller inte. Och jag ångrar inte att jag åkte ut. 1,5 timmes skön skogspromenad med sol.

Sen blev det köket för min del. Lyssnade på bok och skalade potatis för att senare göra klyftpotatis. La upp köttet på skärbrädan och kryddade och så gjorde jag en paj!



Det blev en dajm och kola paj till efterrätt. Smarrig var den och det finns kvar tills idag också. Riktigt god och kommer att göras igen.

Jag valde länge innan jag bestämde efterrätt. Jag hade också köpt sån färdigkokt kondenserad mjölk som är en god kolasås. Så bra att inte behöva koka i x antal timmar själv. Sen köpte jag en till fast med choklad men hittar inget bra användningsområde jag ville använda så det får bli en annan söndag. När jag fått fundera lite.

Fika gjorde vi inte förrän dottern kom hem och det var reklam i Maria Lang filmen klockan 22. Då hade jag tillbringat tid i soffan under en filt, duschat och bara vilat hela kvällen. Behövde inte hämta dottern tack och lov.

Och så har jag sovit gott i natt också. Och det är frustrerande att sova bra men ändå vara så trött.

I morgon skulle jag ha varit med på stickträff - det har jag också ställt in. Fixar inte mer än en sak om dagen för tillfället. Och att både jobba och sen åka iväg - funkar inte alls och det är väl också skönt att jag har den insikten även om det också smärtar i själen att det är som det är.

Det är så trevligt på träffarna men det uppväger inte vågskålen tillräckligt just nu. Just nu är det tyvärr ME - tröttheten som är vinnare



Och det gör mig rädd!

Tänk om jag håller på att bli sämre!

Usch vill inte tänka på det men det är oundvikligt för det är något som jag hela tiden har i huvudet, i kroppen, i själen, i känslan.



När jag idag satt och åt min frukost - gröten så kom den där vågen med trötthet över mig. Att man inte ens kan kliva upp och äta frukost utan att känna sig som om klockan vore 11 på kvällen.

La mig sen i sängen en stund igen och hade kunnat somna om jag försökt men jag blundade inte utan tittade på tv istället.

Jag fullkomligt avskyr detta! Visst jag har levt med detta nu i flera år men skoven brukar gå över och inte vara så länge som det gör denna gång - eller det har ju inte slutat än.

Värken finns där och stör men jag tänker ändå - tänk att få känna sig pigg bara några dagar så skulle jag ta mer smärta.

Fast om jag hade haft ännu mer av värken så hade jag ju kanske sagt tvärtom. Men värken gör ju att man tappar energi också. Det är som om att hur man än vänder sig så är rumpan där bak.



Men försök nu inte att tappa fokus M. Det blir det inte bättre av. Men deppig - ja det är jag men inte deprimerad så långt har det inte gått än. Fast nog är det trist när man inte känner den där glädjen av att åka på yoga - såg på malou när dom visade rörelser och pratade om ryggsmärta - precis dom övningarna gör vi och då när jag låg där så saknade jag gårdagens pass. Och inte heller är det med den där jippi yaho känslan jag åker till jobbet heller. Det känns bara segt och trögt.

Idag är det grått och mulet och det har regnat. Kylan har inte kommit än men det borde den nog göra snart. Det är väl mer eller mindre oundvikligt? Man skulle haft möjlighet att emigrera till värmen eller gå i ide. Men vem säger att min kropp mått bättre? Ja det kan man ju spekulera massor om.

Tar en dag i taget.

Må Gott