Tankar

Tåget har gått och perrongen jag står på tillhör en nerlagd station.

Hur hamnade jag här?

Så hur ska jag komma vidare?

Jag tittar mig omkring och ser inget som kan hjälpa mig på vägen.

Där står en dressin men hjulen är trasiga.

Att bara ge sig iväg efter rälsen törs jag inte. Den kanske inte tar mig någonstans. Man har kanske tagit bort det mesta av den när jag gått en bit. Ser inget som minner om trygghet då jag med ögonen följer den.

Runt omkring mig finns bara ödemark. Det är alldeles tyst och ensamt.

Ser en telefon på väggen på stationshuset. Jag går fram och lyfter på luren. Alldeles tyst, jag trycker på knapparna i hopp om att det ska hända något. Det är fortfarande tyst. I panik trycker jag och trycker och så hör jag en röst.

Vänligen lägg pengar i mynthållaren.

Känner i mina fickor och jag har inga pengar.

Hade jag inte en väska någonstans? Jo visst hade jag det - en väska med saker som skulle hjälpa mig på min resa.

Men den finns ingenstans längre.

Hur ska jag nu klara mig? Där hade jag ju massor. Det som var min trygghet.

Jag går och ser mig omkring, går bort från stationen. Ser en väg och den är rak och man kan inte se slutet. Det ser ut att gå till världens ände.

Åt andra hållet ser jag bara en bit, vad som döljer sig bakom krönet kan jag bara drömma om.

Där kanske ljuset finns, där kanske hoppet finns, där kanske lyckan finns.

Jag börjar gå, från början med lätta steg och så upptäcker jag att jag har gått förbi krönet.

Jag ser en uppförsbacke.

Jag går igen. Nu med tyngre steg.

Och jag kommer upp och vill bara skrika.

Det finns inget där. Bara ett nytt krön.

Nu är smärtan stor och jag kryper fram för det måste ju finnas något där. Det bara måste.

En ny uppförsbacke.

Ska jag fortsätta krypa?

Ska jag sätta mig ner och vänta på att ett mirakel sker. Att jag finner svaren på mina böner.

Ska jag gå in i skogen som omringar vägen och lägga mig ner.

Ensamheten skrämmer mig.

Jag hör små små ord men jag kan inte se någon som säger dom.

Du är stark, du klarar detta, du är inte ensam. Vilka är dom, änglar?

Jag stapplar fram och ber om att det bakom krönet ska finnas en nedförsbacke som jag kan glida genom och därnere ska det finnas allt som man skulle kunna önska och be om.

Men jag blir besviken igen.

Det är bara ett tomt hål därnere och det var nära jag ramlade ner i hålet.

Hålet som jag inte vet vart det leder.

Jag sitter på kanten, dinglar med benen.

Ska jag sitta här och vänta på att det man önskar ska hända.

Ska jag prova hålet?

Ska jag vända om och se vart rak sträckan leder?

Vänder mig upp mot himlen och känner guds tårar mot mitt ansikte - det regnar.

Kan det bli värre?

Solen bryter fram och en regnbåge visar sig. Vid dess slut ska det finnas en skatt.

Å vad jag skulle vilja hitta den skatten.

Skatten skulle inte ge mig svaret på alla världsfrågor.

Men den skulle göra så att jag kunde återvända till stationen, den öde tomma stationen och den telefonen. Jag skulle kunna lägga ett mynt och jag skulle kunna komma i kontakt med civilisationen igen.

Jag skulle kunna börja leva.

Jag skulle kunna börja leva om inte fullt ut så i alla fall en god bit på vägen. Vissa saker kan inte göras ogjorda, det går inte att förändra, man måste acceptera och gå vidare. Svårt och jobbigt.

Så när jag stod där och väntade på att få resa med tåget som aldrig kom hade jag drömmar, förhoppningar och nyfikenhet.

Tänk att få kliva på tåget och kliva av det mitt i livet och allt skulle vara alldeles alldeles underbart.