Plågsamt?

Har hittat ett sätt som förmodligen inte är så skonsamt men ack så enkelt och det är en ren hämnd.

En dusch av detta innehåll och man förvandlas framför ögonen på mig.

Så groteskt äckligt och plågsamt? Nåja en liten hämnd för att man inte kan låta mina blommor, sallad och tomater vara ifred. Väldigt mycket salt i vatten och det är bara att gå runt och spruta på. Jag har använt en sax förut men den blev så äcklig och så kom jag inte fram ordentligt bakom mina pallkragar där odjuren finns i mängder.

Och en liten metafor är det ju att jag själv skulle vilja bli besprutad och få krypa ihop till den slemmiga hög som jag känner mig som.

Facebook är ett ställe där jag inte talat om varken diabetes, fibro eller annat personligt - det är ganska ytligt och oskyldigt. Men också så förljuget. Fick en fråga igår från en bekant som jag nyss fick frågan om ifall jag ville bli vän och jag accepterade detta och så kommer det. Hur är det? Och man svarar - Allt är bra och så hostar man till för sig själv och tänker undrar vad som skulle hända ifall man skrev hur det egentligen är. Många sk bekanta skulle nog blocka bort mig som vän på direkten.

Här uppe under taket har jag nya grannar. Här är det ett getingbo. Fick inte med getingen som flög in precis när jag skulle fota. För något år sedan sprang jag och fäktade och skrek för full hals så fort det kom en geting. Skrämd av att min mamma är väldigt allergisk mot dessa. Men jag har resignerat inför dom sedan det var sån getingsommar om det var förra eller förrförra och det var så mycket getingar så man gjorde inget annat än att försöka vifta bort dom. Till sist så orkar man inte med att springa så mot slutet så viftade man till och föste ut dom.

Har getingar som kommer in nu också eftersom boet inte är så långt ifrån altandörren. Men jag sitter lugnt och likadant när jag får dela sockerkakan med en annan när jag sitter och fikar ute. Men något lustigt har jag upptäckt. Dom låter i sitt bo och då menar jag inte surrande utan mer ett smackande ljud.

Men jag ska ringa fastighetsskötaren för jag antar att min lägenhetsförsäkring inte har getingborttagning. Så att det inte bli större tills nästa år ifall dom använder ett bo fler gånger än ett.

Och nu regnar det, skönt tycker jag för de sista dagarna har varit en plåga. Igår kväll var det 25 grader vid 9 och fuktigt. Det går inte ens att sitta och sticka för garnet klibbar i händerna.

Kanske gör detta susen för svampen och kanske borde jag ta mig ut och kolla också.

Nu har barnen kommit hit igen. Sonen har inte varit här på riktigt på två veckor,  har sett honom lite och han sov en natt men nu blir det hela veckan. Han kom redan igår eftersom han inte skulle behöva kliva upp lika tidigt hos mig som hos sin pappa. Han hade en klipptid idag. Dottern kom idag men lämnade snabbt för att gå till jobbet och jobba natt.

Det är både på gott och ont att ha barnen. Dom gör ju så att jag är tvungen att äta och fungera fast jag helst skulle vilja dra täcket över huvudet och glömma tid och rum.

Och jag har varit på biblioteket. Lämnat två och lånat två. Jag hämtade en reserverad och såg i nykommethyllan boken om Sabina och draken. Läste ni hennes blogg? Där man fick följa hennes kamp mot den onda draken. Cancern. Det gjorde jag och det var hemskt, tänkvärt, ledsamt och hoppfullt på samma gång. Jag förundras över att orka och viljan att kämpa. Men hon hade ju så många nära och kära som stöttade henne. Och ett par rader i boken fastnade i mitt huvud. "den mamma finns knappast som inte skulle göra vad som helst för att ens barn ska må bra" - Jo det finns det kan jag tala om.

Måndag och mitten av augusti. Små små ljusa stunder finns men jag lyckas aldrig glömma bort att ha ont, att vara sjuk, att ha fibro och jag glömmer inte för många sekunder allt annat elände heller.

Tänk om man kunde få en dag som vore helt normal.