Förutom att då vara en som drabbats av fibro vilket är nog så jäkligt så är jag nu också en som drabbats av depresion.
Har varit där en gång tidigare. Då var jag så djupt i mörkret, mer än vad jag är idag just nu men känner att det är baske mig inte långt där ifrån.
Men jag kämpar emot men det är svårt. Meningen med livet är en tuff fråga.
Gick och la mig vid 10 tiden igår. Var så trött, orkade inte läsa och somnade. Sen vaknade jag och hade sån ångest och oro i kroppen. Drömde säkert något men kom inte ihåg det och kanske är det bra det också för jag har fortfarande gårdagens mardröm på näthinnan.
När jag vaknar på nätterna brukar jag ligga kvar och blunda och till sist så somnar jag ju igen. Kan gå på toa i mörkret men inte så mycket mer.
I natt var jag alldeles för rastlös för detta. Gick upp, gick ut i köket, gick och la mig igen och läste en stund innan jag släkte för att försöka få sömn. Det gick till slut men det har varit en orolig natt.
Är det så här jag ska hade nu? Ska jag behöva leva med denna oro tills livet vänder.
Hur ska man orka vara en glad arbetssökande och presentera sig så bra som möjligt när man bara mår skit?
Hur ska man orka fixa sitt hem? Ska i alla fall röjja bland disken. Men skulle behöva göra så mycket mer. Vet det så väl men viljan och orken, lusten och glädjen över det finns inte. Jag bara skiter i det. Vilket blir till ett ekorrhjul för jag mår ju kasst av det också.
Sen går jag ut och sätter mig i solen!
Läkaren igår frågade mig - "ser du solen ute? Kan du se den?"
Ja det kan jag!
Men jag skulle vilja se ett annat ljus också.
Känner igen det du beskriver (tyvärr). Har också varit där. Jag hoppas det vänder snart. Försök njuta av solen även om det känns meningslöst.
SvaraRaderaI vintras fick jag tipset att promenader vid havet kan hjälpa mot depressioner. Värt ett försök kanske?
Det finns ngt till dig på min blogg.
Kram!