mitt liv just nu

Vilken vecka!

Solen skiner och det är härligt vårväder men jag skulle önska att jag kunde uppskatta det hela mycket mer än vad jag gör.

Jag sitter ute och läser och får lite färg. Tar en promenad och lider av att jag inte har den orken, lusten, viljan, smärtbefrielsen att göra det som förr.

Kommer ihåg förra vårens långa härliga promenader. Då orken fanns i överflöd. Hur viljan fanns och hur bra jag mådde.

Sen har det bara gått neråt.

Igår träffade jag min kurator. Samma person som jag hade för ca 6 år sedan. Det är lång tid sen dess men ändå är det inget. Känns som om den stått still nästan. Att hon sen kommer ihåg mig så väl är ju tacksamt. Hon kommer ihåg hur fruktansvärt dåligt skick jag var i då.

Vi ska träffas på måndag igen.

Träffade också en läkare idag. En gammal farbror är han men är en bra läkare. Aldrig haft så mycket med honom själv att göra men han hade hand om mina barn då dom var små.

Jag blev sjukskriven några veckor. Ska öka min dos av Citalopramet. Så får vi se vad som händer sen.

Jag sover ju kasst och har konstiga drömmar och det är mardrömmar. Och ofta så kommer man ju inte ihåg dom men i natt hade jag en mardröm som jag ser framför mig hela tiden. Jag kan fortfarande känna känslan jag fick i min kropp då det hemskaste av hemskt hände i drömmen. Min son som i drömmen var runt 5 föll över ett räcke och ramlade rakt ner i ett trapphus. Och jag kan känna hur jag skrek. Jag kan känna känslan i mina armar då jag inte kunde fånga honom. Vaknade innan jag vet hur det gick. Innan jag tittade över räcket ner i trapphuset. Men det var så otäckt. Och det spelade ingen roll om jag blundade eller var vaken för synen och känslan fanns i kroppen.

Så idag har jag en låg känsla i hela min kropp. Det är jobbigt att sitta hos kuratorn men ändå så känns det bra. Det är jobbigt att sitta hos läkaren och berätta hur man mår. Sätta ord på det och bara känna att jag kriverar snart. Orkar inte.

Känns som om mina händer har körts in i en vals. Dom är ju rörliga men det är en tung smärta i dom. Fötterna är också stickiga. Det hugger till och blixtrar till än här och än där på min kropp. Knäna gör ont.

Livet gör ont, själen gör ont, kroppen gör ont. SHIT!

Tittar runt i mitt kök eller mitt köksbord där det ligger papper, räkningar, reklam och annat och jag bara känner hur trött jag blir. Och hur jag är så less att behöva ta hand om detta själv.

Ensam är stark. Jo jäklar. I vissa lägen absolut men nu skulle jag gärna velat haft någon som tog hand om detta för mig. En person som kunde trösta och hålla om mig och säga att jag är det bästa som finns ändå.

Men hur hittar man den mannen bara i ett nafs så där. Jag har ingen på lut så det blir inget av med den önskan.

Att ha barnen hjälper ju till viss del men dom kan ju inte ta över ansvaret med allt som rör räkningar, pengar, huset etc etc.

Så trots att solen skiner, värmen är här så är det en skugga över mig som får mig att frysa och må illa.

Skulle behöva gå ut i skogen och bara vråla rakt ut.

Men jag måste skona djurlivet också.