Svart på vitt

Hur tidigt kan ett barn känna att något är fel, att barnet inte är älskat.

Vid 1 år, 2 år, 3 år, tidigare eller senare?

Igår kom kopiorna från BUP och bland det första jag läser är att jag

"enligt modern aldrig har varit riktigt normal" - här är jag 10 år.

Detta står i den remiss som skickas men läkare skriver också att det inte alls är hans uppfattning utan att problemen mer ligger hos modern men det kan ju vara bra att BUP träffas för det kan ju kanske göra skillnad för mig. Han hade träffat både mig och min mamma. Och mig ensam.

Modern är den som varit pådrivande och den som sedan skrivit om hur hon upplever mig.

Att jag inte är normal, inte frisk, kanske har jag fått samma sjukdom som min pappas bror. Han var schitzofren - vilket inte är ärfligt får hon förklarat för sig. Jag får vredesutbrott genom att kasta mig på golvet när jag inte får vad jag vill. Jag vill inte äta och visar avundsjuka mot min lillebror, etc etc. Jag är bara sååå besvärlig hela tiden.

I utredningen kan man läsa att mina vredesutbrott inte kan tolkas annat än ett försök till kontakt från min sida med min mor. Och det är under ett sånt som jag får en reaktion från henne. Om jag inte syns och märks så finns jag inte. Om jag istället gör tvärtom så kommer en reaktion - hon ser mig även om det inte är så jag vill bli uppmärksammad på.

Man påpekar även att min pappa inte var särskilt närvarande men då han var det så var det honom jag tydde mig till.

Han hade sina sidor absolut och vi hade också våra konflikter men det jag kan komma ihåg från min barndom är att det var han som läste godnattsagor, det var han som på natten lindade mina knän med kalla blöta handdukar när jag hade växtvärk.

Jag har inga såna minnen av min mamma. Kan inte komma ihåg några pussar, kramar eller annat. Fast det kan jag inte minnas från min pappa heller.

Det stod också att läsa att jag så gärna skulle vilja följa med min mamma och bror när dom åkte till staden vilket dom tydligen gjorde ofta. Jag hade bett dom stanna och hämta mig på skolan - men det gjorde hon aldrig. Hon ville inte ha mig med. Detta är inget jag själv kommer ihåg.

Jag har nog förträngt, lyckats glömma en hel del - vilket man kanske ska vara tacksam för.

Det var en sorglig läsning men den var inte så lång, det blev 2 hembesök och 1 besök på BUP. Där man träffat mig ensam och tillsammans med mamma och med båda mamma/pappa. Det hade liksom avslutats tvärt. Inga nya besök, inga kontakter, inga noteringar - den senaste var att det skulle bli en uppföljning och jag undrar varför.

Jag har ju min egen lilla teori - det blev för närgånget. Man kunde ju upptäcka att det dracks mycket alkohol och det festades ofta. Husets dörrar stod öppna för allsköns folk att komma dit och sen var det "party" hela natten. Och då skulle fokus flyttas från mig till henne vilket hon absolut inte ville att så skulle ske. Senare blev dom alkoholiserade båda två.

Och som sagt det var en sorglig läsning men egentligen inget nytt - satt mest att skakade på huvudet - förutom en rad. Då kom tårarna.

Det var när psykologen/läkaren ville att mina föräldrar skulle ta fram mina possitiva sidor - alla har ju sådana - Dom satt länge innan dom kunde spontant säga något. Inte att jag var söt, kunde sjunga eller så. Nej det ända var att jag är ju duktig i skolan varpå det görs en notering om att jag förmodligen känner att jag måste prestera för att duga. Och detta var under ett samtal med båda mina föräldrar. Det är inte klokt!

Och det fick mig att minnas när jag och exet satt på äktenskapsrådgivning och han fick samma fråga. Vad är bra med mig - han kunde bara komma på att jag var bra på att laga mat. Sen efter lång tid kom väl att jag var bra mamma men just detta att han från början inte kunde säga något. Vad gör det mig till för person. Är jag en sån hemsk människa?

Man kunde också läsa att jag inte hade så många kamrater i skolan och det var ju enligt min mamma så konstigt men ändå inte eftersom jag inte var normal.

Vi växte upp i en liten by - och under mina första år fanns där inga andra barn än jag. Och det var så under många år - jag träffade inte så många andra barn. Jag umgicks med farfar och hunden.

Så när jag började skolan kände jag inte någon i klassen, alla andra kände varandra och var kompisar sedan tidigare från dagis och bostadskvarteren. Så jag var rädd, blyg, osäker och hade en dålig självkänsla och var en lantis och blev inte mobbad men retad.

Min bror beskrivs som lugn, gör inte så mycket väsen av sig, sitter mest still då han också varit med på besöken. Man påpekar är att han sitter i hennes knä, trycker sig mot henne när han står på golvet och är i hennes närhet - vilket jag aldrig gör. När min pappa var med så var det honom jag tydde mig till. Jag var pappas flicka - vad skulle jag göra undrar jag idag - jag fick ju aldrig vara mammas flicka. Aldrig någonsin och har aldrig blivit heller.

Och jag är också mer övertygande än någonsin att jag tog rätt beslut då jag bröt kontakten helt med henne. Hon sög all min energi. Kanske kunde jag känna det redan som väldigt liten. Men jag blir fortfarande väldigt berörd och förbannad då jag läser de lögner som hon då använder sig av än i dag. Och nu är det ju mer av den sorten att allt var så bra, rosenrött osv och hon kan inte förstå hur jag kan bete mig som jag gör - Bullshit! Hon gör och har aldrig gjort något fel.

Och jag undrar hur hon skulle reagera om hon visste att jag läst min journal för det tror jag inte hon skulle kunna föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.

Jag är ju fullkomligt övertygad om att jag var ett misstag. Min mamma var 17 - pappa 30 år. Stor ålderskillnad. Inte ens förlovade och dom gifte sig först när jag var 4. Min bror föddes sen när jag var 6 skulle fylla 7 några veckor senare.

Och lillebror som jag var avundsjuk på. Han var däremot planerad och jag missunnar honom inte detta - det är han värd. Men vad vi har bråkat men hur många syskon gör inte det?? Och det slutade först när jag flyttade hemifrån. I dag är han min allra bästa vän. Det käraste jag har efter mina barn. Jag respekterar honom även om han ibland fortfarande kan reta gallfeber på mig men det är numera mer med glimten i ögat. Och jag saknar att vi bor så långt bort ifrån varandra men det är desto roligare när vi träffas och jag älskar hans familj också. Skrattar aldrig så mycket och gott som när jag träffar eller pratar med min svägerska.

Guld värda är dom!

Tänk att det kunde bli folk av mig också. Eller är jag galen?? Konstigt att jag inte började missbruka för att fly. Men självklart har allt satt sina avtryck i min själ. Hur jag är som person.