När livet stannar!
Det är så obeskrivligt ofattbart för den som inte själv drabbats att förstå - hur överlever man sina barns död.
Jag vet inte själv hur jag skulle reagera ifall något skulle hända mina egna - men det finns alltid en rädsla som förälder att något ont ska hända dom. Inget man funderar på varje dag men tankarna finns där ofta.
Maria Sävstam förlorade två av sina tre barn och sin make samt sin bästa vännina och delar av hennes familj i Tsunamikatastrofen och jag funderade först om jag ens skulle läsa en sån hemsk bok men är glad att jag gör det. Om inte annat för att påminnas om hur bra jag har det men kan känna en avundsjuka över alla vänner som ställde upp - hur många dom var och så skönt att ha så många som stöttar då livet är så otroligt jobbigt. Och att det finns ett liv trots allt efteråt även om det verkar vara långt borta.
Jag vet nu att man inte dör av sorg, skrev Malin Sävstam i sin dagbok nästan ett år efter flodvågskatastrofen, då hon förlorade två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner. Då hade hon gått igenom en tid när hon kände det som ett straff att hon själv hade överlevt. Nu har hon skrivit en oerhört gripande bok om vägen tillbaka till viljan att leva. Där finns oändlig smärta och kaos, men också spirande hopp och okuvlig livskraft. En lång rad privata och professionella vänner har stöttat Malin och sonen Axel under de svarta åren efter katastrofen. Boken om dem kan i sin tur vara till hjälp för människor som drabbas av stor sorg.
Läs ett provkapitell här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar