Jag hoppas det är uppehåll när jag ska cykla hem på lunchen. Och jag undrar hur länge till jag kommer att kunna göra detta. I allafall fram till augusti/september sen så vet jag inte.
Igår blev det klart att vi inte kommer att sitta kvar i det hus vi idag har som arbetsplats. Huset är inte funktionellt längre. Vi behöver helt andra lokaler för den framtida verksamheten.
Och det är jag också fullt medveten om. Vi har idag ett par olika leverantörer och en av dessa har köpt upp oss. Det var den stora leverantören som vi lever på till största del och dom ville ha ett eget bolag i Sverige. Dom andra leverantörerna kommer ju avvecklas från oss.
Och mitt jobb sitter säkert - det är redan klart - jag kommer bli uppsagd pga arbetsbrist på mitt nuvarande och blir anställd i den stora koncernen istället. Det innebär kurser utomlands framöver för att lära mig deras ordersystem bla.
Det kommer även för mig innebära att jag inte längre behöver jobba med bokföringen utan kan koncentrera mig på att vara innesäljare, kundtjänst och ordermottagare. Vilket jag är idag också tillsammans med att jag jobbar med ekonomin, fakturering etc. Det är lite stressigt men samtidigt kul. Så jag kommer nog sakna lite av den biten.
Så jobbet kommer inte bli sämre men jag vet ju inte ännu vart vårt nya kontor kommer att ligga någonstans och det ger mig en klump i magen av oro. Kan inte riktigt koncentrera mig. Det är så många frågetecken som snurrar i huvudet.
Pendla - kommer det överhuvudtaget fungera för mig? Idag så lever jag precis på marginalen som ensamstående tack vare att jag inte har några resekostnader. Jag har ju så nära till jobbet.
Jag har ett trivsamt boende som jag till stor del valde pga närheten till jobbet efter skilsmässan. Det var då väldigt dyrt men tack vare ombildning så blev det billigare per månad i boendekostnad i alla fall.
Och om jag måste åka bil - hur ska det fungera - den jag idag har är en bensinslukare men eftersom jag inte kör annat än barnen inom kommunen, till affärer och lite annat så har det fungerat men jag borde helt klart ha en annan bil än en Volvo GLT som har kraftiga hästkrafter.
Så en billigare bil står på önskelistan. En mindre som inte drar så mycket bensin och är billigare både i skatt och försäkring. Det vore inte så dumt. Men det kostar att byta bil och jag har inte dom pengarna. Och jag kommer inte få mycket för min gamle harv. Tack och lov så har jag inga lån eller något på den för den blev inbytt mot en husvagn vid skilsmässan - husvagnen var arvegods.
Sen har vi ju ett av de stora problemen. Hunden. Han kan inte vara hemma själv hela dagarna - finns inte en chans. Han tjuter ofta de få timmar han blir lämnad ensam. Han är ju annars med mig mest hela tiden. Ligger i fönstret på jobbet och har koll på det mesta. Kommer det fungera med att ha honom med sig på det nya stället? Kan jag pendla med honom på lokaltåget?
Allt går ju men det känns inte alls bra!
Sen ska man väl inte måla fan på väggen för det finns ju en chans att man hittar en lokal i närheten. Men jag är en cynisk pessimist i många lägen. Och nu kommer jag ha oro för detta.
Magen kommer att ta stryk och den här känslan av att allt nu går så bra. Jag har kommit i gång med viktminskningen igen - det händer något - det blir minus! Jag har förhoppningsvis kommit igång med träningen också. Hoppas jag får hålla mig frisk.
Livet såg ut att leka! Och så kommer då detta. Men jag har ju jobbet kvar - det är värre för lagret då det kommer att försvinna vad vi nu har hört. Och dom vet inte om det än. Chefen vill inget säga förrän han vet till 100% - dom vet att det kan sitta löst men inte mycket mer. Men det ser inte ut som om det kommer finnas kvar. Men vi ska anställa annat folk - en till som ska göra samma jobb som mig. Det är ju trevligt.
Suck och stön och pust och.............................................................
Om det inte vore så mycket kcal i alkohol så hade jag tatt mig en stor wisky när jag kom hem för att lugna nerverna. Och sluta med Citalopram - det är inte alls läge för det just nu känner jag.
När man varit nere i en djup depression så är man livrädd för att hamna där igen. Det är 50/50 känns det som. Det känns som om det är så lätt att hamna i en sådan när man en gång varit där.
Och jag som kände mig så glad känner mig nu sur. Och lättirriterad. Speciellt på en annan kollega som retar mig redan. Idag känner jag mig inte alls speciellt snäll när han är i närheten.
Jag tycker han är töntig, nördig, egoistisk och falsk. Och idag trappar han omkring med hårda klackar på skorna. Jag biter mig i tungan hela tiden för att inte göra mig olycklig.
Nej, det här får sjunka in och så måste jag intala mig att det kommer gå bra, det blir bra, det måste bli bra.
Kanske kan jag tom få löneökning?? Det vore något. Jag kommer få åka till huvudkontoret utomlands fler gånger osv. Ett nytt fräscht kontor och moderniteter. Det kanske kommer fler kick-offer och annat kul. Så jobbet kommer bli roligt det är jag övertygad om.
Jag måste övertyga mig själv också om att det kommer att fungera i vardagslivet också.
En sak är säker - när magen känns så som det gör just nu så känner jag inte för att äta - det kommer kanske kunna bli ett problem. Regelbunda måltider som är bra!
Ska nog åka och köpa mig en sallad idag - färdig så jag vet att jag får i mig en bra måltid.
Och försöka planera in en bra middag också.
Och planera träning och annan motion.
Och så ska jag köpa en trisslott - kanske kunde man vinna lite så man kunde köpa en ny bil åtminstone -det vore en dröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar