Och dessa funderingar sätter jag här på prent. Mest för min egen skull för att kunna gå tillbaka och se mina tankar. Och för att fastställa för mig själv att jag tänker bra och rätt.
Om det sedan är någon av mina läsare som känner att det här tillför något så är det bara bra. Är det någon som tycker att jag skriver rena sopan så är det så att alla har rätt till sina åsikter. Detta är mina i alla fall.
Vi jagar efter den perfekta kroppen. Sen är ju vad som är perfekt helt olika från person till person. Varannan man är överviktig och var 3:e kvinna. Varför är det då vi som syns mest och är mest nojjiga.
Det som jag tycker är perfekt för min längd, benstomme är inte det för någon annan med samma förutsättningar.
Och anledning till att gå ner i vikt är ju också så lika men samtidigt väldigt olika.
Vissa har några få kilon man vill få bort för att få sin trivselvikt. Andra mår psykiskt dåligt över att bära på en för stor kropp. Andra är nöjd med sin storlek men för hälsans skull så måste man minska sitt omfång.
Vilken är min anledning? Varför behöver jag tänka på vad som kommer in i min mun?
Jo, jag har för många kilon, mitt BMI säger att jag är fet även om jag själv inte tycker det. Överviktig ja - men fet - nej!
Jag vill också känna mig bekväm i ett provrum, hitta kläder som sitter snyggt och känna mig attraktivare och nöjdare.
Sen vill jag orka mer och slippa värken i knäna för att kroppen är för tung.
Och jag har kommit en lång bit på vägen. Jag kommer ihåg tanken som en gång dök upp i mitt huvud när jag bar på massa matvaror på väg hem. Det var mjölk och annat tungt och då insåg jag att jag då bar på så många kilon jag hade tappat och det var så tungt! Och känslan över att veta att jag hade förlorat 7 kilo som det då var - den var underbar.
Sen var känslan att jag låtit mig själv hamna över 100 kilos strecket - närmare bestämt 105,3 fruktansvärd och hemsk. Jag trodde ju att den låg runt 90 kanske för att jag vägde det var jag medveten om men inte så mycket.
Och det är en magisk gräns detta att vara 3 siffrig på vågen. Det blev helt plötsligt mer skamfyllt och den skammen jag då kände över att jag hamnat där jag var gjorde att jag fick den rätta kicken till att vända trenden.
Hade jag då inte gjort detta vet jag inte alls vart jag varit idag. Förmodligen väldigt trött, värkfylld och olycklig.
Första steget var ju att sluta äta! Och börja äta!
Sluta äta skräp och börja äta riktig mat. Äta regelbundet, äta frukost!
Och jag läste på nätet, läste tidningar och böcker om alla olika nya metoder som finns för att få så mycket kött på mina ben som jag bara kunde. Mat har alltid varit ett intresse, hälsa har också varit ett intresse så jag läste mycket.
Jag visste att jag skulle inte göra någon anmälan till viktväktarna! Eftersom jag testat och det där med att räkna points, mäta och ha sig - inte är något för mig. Det blir för komplicerat. Jag hade även ett tag innan varit med på aftonbladets viktklubb men där skulle jag också skriva in och ha mig - för komplicerat för min smak.
Jag måste ha något som fungerar i min vardag! Så det fick bli det sunda förnuftet, tallriksmodell och att jag tog lite här och lite där.
Jag har inte och är fortfarande någon sockerberoende person även om jag åt mycket godis - då mest choklad men det åt jag för att det var enkelt att köpa den där kexchokladen och ta den istället för en lunch. Man blev mätt och det smakade väl inte helt fel heller.
Men jag hade en annan fälla som är min. Jag kunde köpa mig en påse lantchips, knapriga och goda och 1 paket lunchkorv och äta till lunch.
Så om jag står framför ett bord och man dukar upp chokladbitar på det ena bordet och chipsen och korven på det andra så väljer jag helt klart det senare om jag måste.
Därför har jag medvetet valt bort chips, ostbågar, jordnötsringar och annat snacks. På två år har jag ätit en halv skål chips och en näva ostbågar utan att överdriva åt något håll. Ungarna äter ofta chips och dom vägrar dela med sig till mig. Superbra även om jag ibland tyckt dom vara för bedrövliga!
Jag äter fortfarande popcorn och stillar mitt snacksberoende på det sättet, köper osaltade nötter eller så har jag rostat både pumpakärnor och kikärtor. Sojabönor har också slinkit ner. Och salta pinnar.
Så ni förstår att saltet är min bov. Och jag saltar fortfarande alldeles för mycket på min mat för att det ska vara helt bra för min kropp.
Men man är ju förvirrad helt klart. Hur ska jag äta? Viktväktarna säger ju att man kan äta hur mycket potatis som helst och det kostar inte så mycket i points. Så en tallrik med klyftpotatis, hemmagjord kan ju hur lätt som helst slinka ner tillsammans med kött och grönsaker. Och jag kan äta bara för att det är gott. Och man kan gå ner i vikt.
GI säger att man inte ska äta denna potatis. För då går man inte ner i vikt.
Det är sånt här som gör mig förvirrad!
Du ska äta fett, riktig grädde, riktigt smör, nötter och bra andra fetter.
Du ska inte äta fett, så mager matlagningsgrädde som möjligt, minimjölk och andra lightprodukter.
Detta gör mig också förvirrad.
Så när jag står där vid mjölkdisken och tittar på allt som finns är jag nästan yr av förvirring. Vilket rön ska jag lita på? Använd standardmjölk eller använd minimjölk!
Att man på sin tallrik ska ha mest av grönsaker och lite mindre av annat är ju helt självklart och ett fungerande koncept.
Och jag blandar som sagt olika råd och rön och försöker hålla mig till eget sunt förnuft.
Jag äter min frukost och här väljer jag ju gröt, mellanfil, sockerfattig sylt, flingor etc och grovt bröd. För jag tror ju inte på att jag ska äta vitt rostat bröd, med söt youghurt och en fet ost. Jag tror ju inte jag skulle gå ner om jag åt detta.
Jag tror ju inte heller att skulle gå ner om jag åt strips och gräddsås till middag. Men jag tror ibland att det inte har så stor betydelse ifall jag äter basmatiris eller dinkelris.
Men ändå så köper jag konceptet att byta ut det vita mot det grova så ofta som möjligt. Jag väljer mellanfil istället för standard. Kan dricka minimjölk men har även här köpt konceptet att man inte ska välja så mycket av light utan mest blir det mellanmjölk.
Ja den här djungeln är otroligt snårig, svår navigeradad och jobbigt att gå igenom.
Men jag hoppas jag har hittat min metod som bygger på mitt sunda förnuft. Det visar ju sig på vågen om inte annat.
Och jag skyndar långsamt. Man säger att 1/2 halvt kilo i veckan är lagomt så att kroppen hinner med. Men visst blir man betydligt gladare om det är mer som försvinner och mindre glad ifall det är mindre.
Jag har heller inte valt att ha en ätardag men unnar mig saker då och då. Jag tar hellre ett glas gott vit än en efterrätt tex. Jag äter hellre en stor portion av en bra mat än mindre av en sämre. Jag tar mig en fika ibland och bjuds det på en hembakt sockerkaka hos gammelfarmor så tackar jag inte nej.
Men jag kan tacka nej om någon ställer den där skålen med chips framför nosen på mig. Jag väljer bort det för att det triggar mig, det får mig att längta efter mer och det är inte bra!
Jag hoppas jag kommer bli tillfredsställd och nöjd en vacker dag. Och att jag har lärt mig att leva så att jag inte behöver ha den här viktjakten. För det är bedrövligt att hela tiden behöva tänka på ditten och datten och vikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar