Splittrad

Vädret fortsätter från sin bästa sida. Solen skiner och värmen fullkomligt bara väller in i lägenheten och det är olidligt. Det som på vintern är bra - då den håller värmen bra - är nu dåligt. Trots att fönstren står vidöppna, så blir det ingen genomströmning. Det är lika varmt inne som ute när jag tittade i förmiddags på termometern.

Men här på jobbet är det skönt och lagom temperatur så hjärnan får vila trots att jag jobbar för annars så kokar den ju nästan.

Fick klippt gräsmattan igår medan barnen gjorde middag. Vi grillade hamburgare och jag var hemma tidigt eftersom jag började tidigt också - tog sprutan igår.

Sen efter maten åkte jag och dottern och hund iväg till en sjö och jag doppade mig ihop med hunden som nu också njuter av ett bad och simmade flera gånger runt och hade vi varit helt själva så hade jag haft långlina på honom så att han kunnat gå i och ur som han velat.

Men det blir fler dopp!

Sen var det skönt att sitta i stolen i skuggan denna gång och i skuggan har jag suttit och ätit frukost. Men man ska väl inte klaga även om man alltid gör det på vädret. Är det någonsin lagom?

Och jag har varit och beställt ny medicin på apoteket idag, handlat lite till pastasallad som vi ska äta idag. Tog upp kyckling för man orkar inte med varm mat.

Och när jag satt på datorn så är det jobbmailen som är först och en riktigt tråkig nyhet når mig. En kollega har gått bort. Endast 42 år, 2 barn, gift så orkade kroppen inte mer. Hon hade cancer och den botades för något år sen och kom tillbaka. Hon var så go, så trevlig att ha att göra med och sista gången jag pratade med henne låg hon på sjukhuset x gången på kort tid då febern inte ville ge med sig och nu kom då beskedet att igår somnade hon in.

Så tankarna är någon helt annanstans och det känns extra skönt att vara ensam här själv med mina tankar. Kollegan är ju på sin semester och tårarna hade nog strömmat om vi varit två om nyheten samtidigt.

Och sen kommer ju det som också är jobbigt. Hur gör man när man möter maken och barnen? För hur det än är - man vet i tanken men hur gör man i verkligheten?

Livet slår hårt och är så orättvist många gånger också. Ens egna liv kan försvinna i det hela och mitt liv är i sitt elände hanterbart. Jag vet att jag inte kommer dö av det även om det ibland kan kännas så. Så jag har så mycket att själv vara glad och tacksam över.

Det har detta år bevisat redan. Jag har en härlig familj där i norr som finns där och jag har ett ställe att åka till om jag vill ladda batterierna - det är egentligen inte så svårt att ta sig dit flera gånger per år men tiden går och det ska planeras fast det finns i tanken att åka dit när mörkret och rusket finns utanför knuten och bara sitta där i stillheten kanske helt själv med bara hunden som sällskap och en bra bok och elda i öppna spisen. Har sått det fröet.

Trevlig är ju också med alla goa kommentarer man fått på fb och även är över mina bilder. Och jag har ju bytt bild på fb och min dotter sa igår att jag inte alls såg ut att vara 50 och att hon kände sig lite stolt över sin mamma. Det är ord man lever gott på länge.

Och nu är det dags att försöka ta del av dagen dåliga nyheter till trots. Om inte annat än för att hedra min kollega med att göra ett gott arbete för hon kände för denna arbetsplats.

Må Gott