så många år

Har haft så mycket att säga men så lite ork. Så här kommer det ett långt inlägg.

Varje dag när jag kommit hem från jobbet så har jag känt mig som en säck rutten potatis. Hur nu en sån kan känna sig men en bra liknelse kanske.

I onsdags så trodde jag att yogan skulle bli en total katastrof där jag inte skulle mäkta med att göra något mer än att halvhjärtat gå in i rörelserna men glädjande nog så gick det ju väldigt bra så den där timmen i den där egentlligen gamla sunkiga gympasalen i en skola byggd -54 är en livlina i mitt annars så konstiga liv.

Men efteråt när jag kom hem var jag ju så trött att jag mådde illa så det var sängen direkt efter en fika med barnen och jag tänkte att jag kommer inte må bra på torsdag morgon och blev därför väldigt förvånad när jag vaknade och inte låg i en rejäl förkylning vilket inte hade varit så konstigt eftersom sonen har varit så kass och fortfarande inte är helt 100 frisk.

På onsdagen hade jag skickat in viktiga siffror till riksidrottsförbundet och något kändes inte rätt när jag sen hade gjort det - tänkte att jag har nog glömt ett tillfälle så på torsdagen räknade jag om och siffrorna blev andra och jag kontrollräknade igen och man kunde skicka in ändringar - man har 3 stycken på sig så mina 4 timmar gick åt till detta sen ska kommunen också ha samma siffror - nästan. Och vår ordförande hade ju varit på plats på torsdagen och jag tittade mer noga på blanketten när han gått och såg att han skulle skriva under - jaha!

Blanketten är ifylld och lagd i hans fack för en underskrift förhoppningsvis gör han den i helgen.

Jag började 12 i torsdags och det innebär ju också att jag slutar 1 timme tidigare, med käkarna nästan ur led pga all gäspning på em  så var det skönt att åka hem och jag kände mig lika risig som dagen innan. Men vila blev det inte utan vi - jag och dottern åkte till affären för det behövdes handlas. Och sen när jag kom  hem så bakade jag en vit kladdkaka - måste säga att den blev himla god. Det var ju alla hjärtans dag och jag ville fika med barnen så kladdkakan med hallon och citronkesella gjorde att det blev en trevlig avslutning och sen blev det direkt sängen och känslan av att bli hur jäkla sjuk som helst fanns där.

Och så vaknar jag upp igår och mår lite bättre än när jag gick och la mig. Men ändå så är jag ju inte bra,  det värker och jag är så enormt trött. Så det blev en seg dag på jobbet - inte mycket gjort och det som gjordes gjorde jag sakta och segt. Började 1 och gick halv 5.

Sonen hade gjort salladen när jag kom hem och vi åt kycklingpaj - den som jag gjort tidigare och hade i frysen - så skönt med såna middagar.

Dottern jobbade och jag tänkte att hon kanske ringer och vill bli hämtad så jag satt och väntade och la in böcker i datorn som jag lånat och det var mest mp3 men även 1 cd-bok och den tog lite tid att rippa. Använde min jobbdator och satt vid köksbordet med den och min egna samtidigt och kollade och så lyssnade jag på boken Evig eld som jag skrev om igår.

Och jag har känt jag inte har orkat blogga - uttrycka mig i ord även om jag skulle vilja.

Träffade arbetsterapeuten också i torsdags - gick igenom lite hur mina dagar ser ut och jag lever ett trist liv egentligen. Men ändå trivs jag med det på något konstigt obeskrivligt sätt även om jag så gärna skulle vilja slippa ifrån en hel del av det som tynger mig idag.



Pratade om mina veckovisa må bra och glädjetillfällen - yogan och hur jag kan sakna ett härligt pass på gymmet eller sitta och lyfta skrot. Och yogan är absolut en fullgod ersättning och är glad att jag fixar det.

Sen har jag suttit och gått tillbaka här på bloggen. Läste om februari 2009 - och det är så likt det jag skriver idag. Tröttheten, smärtan - även då påtagligt i axlarna, fibron, ibs - yoga!

Läste också om hur jag trodde 2008 skulle bli ett bra år när jag summerade 2007.

2007 hade jag virus på virus! Stressade också psykiskt. Det var också det år jag började titta bakåt på min uppväxt och fick läst min bup journal och det var mycket som föll på plats men som också rev upp djupa sår och gjorde att jag bröt med min mamma. Ett beslut som jag både då och nu anser vara ett rätt beslut. Och det var mycket av den där negativa stressen som fyllde på min då redan överfulla bägare då.

Men hade som sagt bra förhoppning på 2008 men så blev det inte. 2007 var också det år som jag slutade på gymmet för jag inte kunde träna då jag kände mig sjuk hela tiden och varje gång jag ändå kände mig frisk och gick dit så tog det inte länge förrän jag kände mig kass och den där känslan som man idag har rätt ofta - en hals som var på väg att bli ond - det där att känna sig sjuk men det bryter inte ut och jag kommer också ihåg hur man tänkte - att bryt ut, ge mig rejäl feber och en riktig kass vecka däckad och så är det bra sen men så blev det aldrig.

Var som en duracellkanin - stressade, jobbade, hade fullt upp hela tiden med vardagen men det fanns ju också glädjeämnen som hemmet, djuren och annat.

Men i början på 2008 började jag känna att något var lite konstigt i kroppen. Käkarna knäppte rejält och jag sökte och det togs prover som var negativa.

Och något som följt som en röd tråd - den enorma tröttheten!

Och jag hade så fullt upp med att få ihop livspusslet - jag började pendla till jobbet eftersom vi flyttade till stan så istället för att ha 10 min promenad hade jag nu med kollektivtrafiken 1,5 timme enkel väg - 3 timmar per dag - så det blev bilen vilket satte sina spår i plånboken också men tiden var mycket värt för det tog en bra dag utan köer 20 minuter att ta sig hem.

Ungarnas fritidsaktiviteter var roliga men det tog också mycket tid.

Och sen så fick jag min diagnos slutet 2008!

Idag är ju mitt liv så mycket lugnare. Ungarna är större och har inte alls samma behov av sin mamma. Jag tillbringar inte tiden på att nöta bänk i idrottshallar som då och det är jag ju glad över även om den tiden var väldigt rolig och jag kan sakna den ibland. Det var ju också en social bit man träffade och pratade med andra föräldrar.

Och det är väl tur för idag kan jag ju bara konstatera att jag är sämre.

Energin tar ju slut så förtvivlat fort idag. - Träffar du vänner frågade arbetsterapeuten och nej det gör jag ju inte - inte speciellt ofta.

Att åka iväg efter det att man kommit hem från jobbet är ju bortprioriterat. Tänkte på det där trevlig stickträffarna jag gick på varannan onsdag tidigare. Det var inte ofta jag var så produktiv där, var ofta väldigt trött men suget av att få träffa folk var stort.

Det är stort nog att åka en vardag i veckan på yoga men nu är jag tjatig - den timmer gör mig så gott. Jag laddar nog batteriet lite också när man sitter där helt avslappnad, i en nedsläckt sal, med levande ljus och lugn musik och man fokuserar bara på sig själv.

Åker man iväg bara för att ha trevligt över en kopp kaffe så måste man fokusera, lyssna, prata och det är dyrt - kostar väldigt mycket energi. Även om det också ger positiv energi så väger det inte jämt.

Och helgerna då - det borde ju vara perfekta dagar till umgänge men har man jobbat så vill man bara vara hemma och ta det lugnt mesta dels. Undantagen finns där - så man är en riktig tråkmåns men är det något man fått lära sig den hårda vägen är det ju detta att livet är inte som man vill eller önskar - det är någon annan som styr och med ränta på ränta dyrare än ett lån på banken så är man kedjad till denna situation.

Men som i allt så finns det ju undantag - dagar där man mår bra och orkar göra både det ena och andra, sen har man dagar då man trotsar och gör saker ändå. Och sånt kan man ju leva länge på även om man vet att det kommer surt efter - kanske inte dagen efter eller ens nästa utan en vecka senare.

Så åren 2008 och fram till nu har ju varit ett totalt katastrofala med allt som jag fått ta tag i och bidragit till att fylla på depån av bränsle till fibron, den kroniska tröttheten, psyket etc.

Skulle kunna sväva ut i texten då huvudet är så fullt med tankar, reflektioner och annat men det kommer mer säkert en annan dag.

Idag är det lördag och kan ju börja med att beklaga mig över natten och smärtan och vakenheten och tröttheten som följer.

Melodikrysset sänds en timme senare pga av skidor. Håller på just nu. Dottern har gått till jobbet - jobbar natt och sonen sover.

Ute är det mulet - tänk om man hade kunnat få känna en gnutta sol så skönt det hade varit. Har egentligen massor att göra hemma, det är rörigt men vet inte om jag orkar. Ska ge mig ut med jycken på en promenad också.

Igår så kom dottern hem från jobbet strax efter 8, då rippade jag sista cd-skivan. Sen satt vi i köket, delade på en cider där jag lyckades slå ut halva mitt glas över bordet och åt hjärtformade ostkrokar - ja jag säger ostkrokar  och inte bågar - för så har jag alltid sagt :)) och så löste vi korsord. Riktigt mysigt att avsluta fredagskvällen så.  Tv-fritt och ändå inget att se.

Har tagit upp kycklingfiléer till dagens middag - tänker att jag ska ha färsk ingefära och massa vitlök på dom ihop med sweet chilisås och nudlar och grönsaker.

Ännu en lördagskväll där melodifestivalen domderar och jag kommer titta eller lyssna i alla fall i soffan eller i sängen. Eftersom dottern jobbar så har jag inget sällskap för sonen - han vägrar titta.

Hyreshöjning har jag fått också med 100 kronor. Så den här månaden är hyran 300 kronor dyrare för man tar igen för jan och feb också.

Så är det bara elände just nu då kan man ju undra?

Nej inte alls.

Jag har ju glädjen av att fortfarande vara en bokmal - även om jag idag lyssnar istället för läser.
Jag har ett jobb som inspirerar mig. 4 timmar av 8 är väldigt ok.
Jag har två fantastiska ungdomar som hjälper mig - även om det får tjatas men så har det alltid varit.
Jag har ett hem där jag trivs och en härlig trädgård.
Jag kan träna - yoga och promenader
Jag har fått så många nya goa vänner, även om man inte träffas irl så betyder det så mycket att ändå ha det sociala livet här på bloggen när man orkar och när man vill.
Jag kan......................................

Krysset är löst idag och utan hjälp av google eller annat - det är bra - för det innebär att min hjärna fungerar även om den ibland spelar mig spratt.

Må gott och ha en härlig dag och helg