Andas

Vissa dagar så får man ju till den där perfekta koppen te eller kaffe som smakar så gudomligt gott och som man inte vill ska ta slut. Och gör man nästa kopp men den är inte alls lika god. Det har väl med exaktheten mellan vatten, mjölk och kaffe eller te.

Och idag har det varit den där perfekta luften att andas. Jag kände det direkt när jag kom ut på väg på promenaden med jycken att det är så där precis lagom.

Lagom klädd för denna temperatur och luften är perfekt mättad mellan luftfuktighet och vad det nu är. I alla fall för mig.

Jag njuter varje andetag och steg och det är en sån där dag då man hade önskat man hade hur mycket tid som helst, matsäck i en ryggsäck och kunnat bara vara ute och njuta.

Men så är ju inte läget.



Så nu sitter jag med frukost och jag lyxar till min fil idag. Det fanns vaniljsås kvar och den klickade jag i filen ihop med muslin och det är gott. Kaffe har jag i muggen bredvid och än vet jag inte om det är den där perfekta för jag har inte tagit första klunken än.

Och jag har legat på min axel i natt och det har inte gjort ont! Men jag är inte helt smärtfri men skillnaden mot när det var som värst är stor.

Det ska börja regna sen idag men just nu är det uppehåll. Väderleksrapporten ser ju inte munter ut när man tittar på den. Så jag är glad att jag klarade mig när jag var ute och gick i alla fall.

Som människa är man komplex och kroppen och själen och sinnet och vad det nu är har en förmåga att många gånger fokusera på det som är just för stunden. Som när man mår rätt ok så glömmer man hur dåligt man mådde bara för några dagar sen. Det är där det svåra kommer in. Att försöka komma ihåg för att inte hamna där igen. För det är så lätt att gå på i ullstrumporna som man gjort mest hela livet innan man blev en person med konstig sjukdom. Då man känner sig nästan som förr.

Men det är också lika lätt att glömma bort de där dagarna som var bra när man är som sämst. Då tror man ju aldrig att man någonsin ska bli bättre utan man ska få känna sig så kass resten av tiden man har. Och då gäller det ju att påminna sig om dom där bra dagarna även om det är hur svårt som helst.

Det är upp och det är ner och det är lodrätt och vågrätt i livet. Det är så det är även för dom som inte drabbats av någon konstig sjukdom utan bara har nog med det vardagliga livet och livspusslet ändå.



Och det är måndag, veckans första dag och visp så sitter jag här och skriver och det är söndag igen. Den här dagen för 20 år sen gick jag stor och tung och väntade på att det lilla livet jag hade i magen skulle vilja komma ut till oss i världen. Och dagen efter så gjorde livet det. Sonen kom till världen.



Må gott