Grå måndag

Är inne på min näst sista semestervecka. Börjar inte jobba förrän onsdag nästa vecka så jag har ju många dagar kvar att hoppas på - dagar som ska bjuda på den där solen som inte riktigt vill sig - så jag kan ligga på en filt i trädgården och odla min solbränna.

Och så blåser det också bra idag. Men inget regn - än!

Sitter med en stor kopp kaffe och har ätit en skinkmacka på lingongrova. Sonen har jag väckt för att han ikväll ska kunna somna tidigt för imorgon ska han iväg på sitt genom af. Dottern - ja hon sov över hos sin kompis och ska väl hämtas hem under dagen.

Har tagit upp kycklingfiléer till dagens middag men vet inte riktigt vad jag ska göra med dom än. Vi får väl se vad fantasin säger.

Och nu kommer ett långt inlägg så jag ber om ursäkt men jag skriver för att jag måste.

Läste ut boken igår som jag höll på med. Är ju inte helt bekväm med att läsa numera men det gick ändå rätt bra och boken var lättläst och den har även satt igång många tankar.

Jag är uppvuxen i ett hem där det florerade mycket alkohol. Och det kom från min mammas sida. När mormor kom på besök så fylldes bordet med spritflaskor och det skulle drickas i mängder. Likaså när morfar kom på besök. Min pappa han drack också men hade inte med sig detta från sin hemmiljö på samma sätt. Farfar gillade det inte och farmor - ja hade hon levat så kanske livet sett annorlunda ut.

Och anledningen till boken är att ta bort skam och tabu och jösses - jag har skämts över min uppväxt och det tog många många år innan jag berättade för någon som inte redan visste - för visste - ja det gjorde väl hela byn - men ingen sa något eller gjorde något. En person i byn försökte få ungdommarna att göra saker och en gång pratade vi om detta - att jag hade det tufft hemma med en mamma som kunde ligga i veckor helt utslagen av fylla.

En av mina bästa kompisar som jag träffade i sena tonåren - hon hade också en liknande uppväxt fast det var hennes pappa som stod för drickandet men vi hade mycket gemensamt och kanske därför som vi klickade så bra. Och vi kunde prata med varandra om detta och vi förstod varandra så bra också.

Mamma - Hon hade sina nyktra perioder men man visste aldrig när det var över, hur var det när jag kom hem från skolan? Jag skulle kunna skriva och skriva om detta och gör det ibland för min egen skull mest.

Camilla i boken skriver om sin uppväxt och föräldrarnas alkoholmissbruk men också hur hon kände sig älskad trots att flaskan gick före. Den känslan har jag inte haft och det är väl också det som gör det hela så svårt att ens försöka förlåta. Att ha känslan i hela kroppen att jag inte riktigt passade in i det liv som hon tänkt sig och ömhet - vad var det? Kramar? När jag vaknade på nätterna av växtvärk  - ja då var det min pappa som kom och lindade benen och det var nog också därför jag trots att han också sen drack sig redlös när han kom hem efter jobbet ändå inte kände det som lika jobbigt som när min mamma låg redlös. Men visst gapade jag och skrek på honom också.

Och en annan stor sak i det hela är att man måste erkänna - erkänna för sig själv, sin omgivning och be om ursäkt för sånt man gjort i ett berusat tillstånd. Det har aldrig min mamma gjort. Hon har aldrig erkänt att hon haft problem med alkoholen det var alltid någon annan yttre omständighet som gjorde detta. Att min pappa var en idiot, att hon var satt i denna by - ensam och fick dra ett stort lass etc, osv, mm. Men något eget ansvar har hon inför mig aldrig tagit och det är idag för sent för henne att göra det för det kommer kännas som en efterkonstruktion och inte riktigt ärlig.

Och jag bävar redan inför nästa år då vi förmodligen kommer bevista samma tillställning. Så mycket påverkar hon mig negativt.

I alla fall så var det en bra bok, tänkvärd och insiktsfull och i slutet så har man intervjuat några som omnämts i boken och hur dom såg på det hela. Och så har man även intervjuat en alkoholexpert.

Min mamma har haft diverse olika åkommor genom åren och jag är till 99.99 procent övertygad om att det mesta är alkoholrelaterat och det finns ju medicinska bevis för att så också kan vara fallet men där är hon emot mig helt - eftersom hon inte haft några alkoholproblem.

Och livet är ju som en bägare som fylls - eller rättare sagt mer som en ballong som sakta fylls med luft, vatten - eller vad du vill. Det går inte i hur mycket som helst oavsett vad du fyller den med.

Och jag fastnade för detta med medberoende och hur det påverkar och det blev både aha och jaha och precis upplevelser.

1 - Förneka sanningen - ja det gjorde jag ju eftersom jag inte ville berätta för någon om hur det var.

2 - Agera ut problemet - som jag har skällt och gnällt och haft mig

3 - Uppmana till bättring - försöka få personen att inse verkligheten - inte lätt när personen inte är mottaglig.

4 - Bli isolerad - jag flydde

5 - Ge upp - det är här det intressanta kommer - "Slutligen går de flesta medberoende in i en depression eftersom livet har blivit ett smärtsamt kaos och en kamp. Att ständigt bli lurad, leva i otrygghet, få skämmas och bli besviken gör att man lätt drabbas av symptom som apati, olust, fysiska krämpor och kronisk trötthet"

Ja vad ska man säga om punkt 5. Säga det är ditt fel att jag idag mår som jag gör?

Det är ju en del av sanningen absolut. Det är ju min uppväxt som gjort mig /format mig till den jag är. Den där som vill ha kontroll, kan själv, inte be om hjälp, gå omkring och ge sken av att allt är perfekt.

Det fungerar inte i längden och till sist så spricker ballongen med allt sin innehåll. Och jag har en lång väg att gå innan jag är hemma igen. Det går sakta men säkert och jag kanske aldrig kommer helt fram.

Och självklart har jag ju del i hur mitt liv har blivit. Hur jag format det och hur det idag ser ut. Men det är ju inte helt lätt att skaka av sig sin ryggsäck när man går nya vägar till mötes och jag är nog inte den lättaste att leva med och det kan väl x-maken intyga. Och jag har helt enkelt aldrig träffat den där rätte personen som är min tvillingsjäl.

Men vad är det som gör att en del - som bokens huvudperson Camilla själv hamnar i alkoholmissbruk men ändå är en sån succéhistoria. Som ändå gått genom livet med bra jobb, massa vänner, erbjudanden och mycket annat.

Vad gör att vissa hamnar på en parkbänk med traktens a-lagare. Eller att andra hamnar i ett smygmissbruk i boxvinets kölvatten?

Eller går helt ur ett sånt här liv utan varken missbruk eller misslyckanden eller sjukdom?

Jag har inget emot att ta mig ett glas vin eller två eller tom 3. Ja efter operationen är det en annan sak men jag tycker om ett gott vin till en god middag. Eller sitta i soffan och kura med ett glas rött och mysa eller ta en immig öl när det är varmt eller en snaps till jul.

Men jag avskyr känslan av att vara berusad. Och vi pratar om det ibland mina barn och jag att dom har aldrig sett mig berusad. Lite "glad" men inte annat. Hade en kompis som inte tålde alkohol och nog var på väg mot att vara alkoholberoende och vi kunde sitta och prata och dricka vin på en kväll och hon kunde på 2 minuter slå om totalt. Från att inte verka så full till att bli helt plakat och det såg mina ungar flera gånger. Vi bröt kontakten efter ett tag för det var inte min grej att sitta och dricka helgerna igenom och när hon sen träffade en ny pojkvän som redan var alkoholist - ja då gick det inte längre och hon lyssnade inte alls på vad jag sa och då var det inte mer att göra.

Idag vet jag att hon brutit med honom och jag vet inte hur hennes eget drickande är men hon jobbar och jag tror hon till sist förstod att det inte gick längre. Och kanske var det hennes barn som till sist fick upp hennes ögon för dom flyttade från henne till pappan - ville inte träffa henne. Känns det igen?

Så jag är inte emot alkohol och är på barikaden för det. Mina barn dricker också vin och öl ibland. Sonen mer sällan än dottern - hon är ju mer ute i vimlet än vad han är. Och han har också sagt att han inte gillar känslan av att bli för berusad, tappa kontroll, må dåligt dagen efter och allt - och han vet ju om hur min uppväxt varit. Här har jag varit så öppen som jag velat och kan.

Idag dricker jag ju inte så mycket dels för att jag äter så mycket mediciner och dels för att alkoholen går direkt ut i blodet när man inte har någon magsäck att förvara den i och då kommer den där känslan jag inte vill ha - berusning men jag drack lite vin till maten när jag hade besök och det var gott. En god middag med ett gott in är ju inte alls dumt och det ger en liten festlighetsstämpel på det hela. Så jag kan faktiskt verkligen sakna att öppna en flaska och dricka ett gott fylligt vin vara för att det är gott. Och det ger ju en avslappning helt klart och så är man nöjd med det. Och det går att ställa undan flaskan och så är det bra med det. Så här är jag priviligierad. Och jag gillar att lära mig om olika druvor och hur vin anpassar sig till olika användingsområden. Att ett tungt rödvin absolut inte passar till en lätt ostpaj tex. Sånt är intressant.

Tyvärr har jag läst om att många som gjort samma op som mig byter ett missbruk mot ett annat. Många har blivit alkoholiserade. Bytt mat mot alkohol.

Jag är väldigt nyfiken av mig. Ibland alldeles för mycket tycker mina barn - ett sätt att ha kontroll förmodar jag. Och facebook i all ära - där kan man ju stilla sin nyfikenhet och jag är inte vän med min mamma även om hon när hon själv skaffade fb gjorde ett försök. Men jag kände att det går inte. Och vem som helst kan inte gå in till mig - tror jag - om jag gjort som man ska när det gäller säkerhet - så hon kommer inte in till mig men jag kan läsa hennes och jag kollade nu då hennes inlägg hamnade hos mig eftersom hon nämnde gemensamma vänner så jag tittade in för att se om hon hade bilder och annat från besöket av min bror.

Och en bild sätter ett grepp om mig på ett sätt som det egentligen inte borde. Varför ens bry sig kan man ju fråga men det påverkar mig - negativt.

Hon gör som så många andra. Tar ett kort och lägger upp och skriver liten text. Pizza och ett glas rött och smileys på det. Och jag blir som sagt negativt påverkad. För hon förnekar fortfarande sitt alkoholmissbruk, förnekar fortfarande alla dessa år som jag levde i detta och som jag inte borde ha gjort.

Och stora frågan varför påverkar det mig så, varför bryr jag mig så? Kan inte ge något bra svar på detta mer än att det finns en sån stor saknad över att inte ha haft ett normalt liv mellan mor och dotter som inte alla men de flesta andra har. Och som man påminns om hela tiden, överallt. Och jag vårdar verkligen min relation med min dotter för det finns absolut en skräck att jag en dag ska sitta ensam och ha en dotter som vänt mig ryggen.

Och jag har heller aldrig haft någon vuxen kvinna som substitut - som kunnat ersätta - någon som jag skulle kunna vända mig till som en dotter till en mamma. Hade jag haft det hade livet kanske varit lite lättare.

Så - ett långt trist eländigt inlägg men jag måste få ur mig mina tankar som t o m väckte mig i morse. Grubbleri har jag lätt för.

Och i boken pratade man om ett sinne man utvecklar när man lever i ett missbruk. Hur man kan liksom läsa av och identifiera likasinnade. Har kanske inte ett fullt utvecklat sådan och mycket går mig förbi men jag kan tycka att det är flera som är i riskzonen som finns i min närhet men som jag också vet inte skulle ta emot mina åsikter. En jag känner säger - jag dricker inte så mycket alls. Något glas vin men det var inte alls bara något glas utan mer några flaskor. Det är tecken om något. Att förneka.

Så jag rekomenderar boken om intresse finns.

Ansvarsfull av Camilla Kuylenstierna och Christel Dopping

Må gott