hälsa vs ohälsa

Kan man se på en person att den lider av psykisk ohälsa?

Kan man se på en person att den är psykiskt frisk?

Vad är psykisk ohälsa eller psykisk hälsa?


Jag lider av psykisk ohälsa, det kanske ni har förstått ni som läser min blogg. Och när man drabbas av sjukdom som fibromyalgi så är det rätt vanligt med depressioner.


Men för min del så började det långt innan. Kanske redan när jag var väldigt liten.


Jag kan komma ihåg hur jag hade ont i hjärttrakten och trodde att nu skulle jag dö. Hur jag andades stötvis för att då gjorde det inte lika ont och var rädd för att somna men det gjorde jag till sist och jag vaknade ju varje morgon.


Att jag var rädd för att dö när jag sov om jag ska vara min egen terapeut sitt ursprung i att jag alltid vetat att min farmor dog så, några månader innan jag föddes och att det fanns många i släkten som hade problem med sina hjärtan.


Så lite ångest som barn fanns där. 


Och jag kan idag fundera mycket över när man som barn förstår att något inte är som det ska. Att något inte stämmer, att något är fel och att det beror på dig själv.


Jag fick alltid höra att jag var barnet med humör. Barnet som skrek och gapade. Som la mig på backen för att jag inte fick som jag ville, som sparkade av mig skidorna från fötterna i ett raseriutbrott och ena skidan åkte igenom köksfönstret.


Men jag vet också att jag aldrig var sådan någon annanstans. Det var inom hemmets 4 väggar jag var sådan.


När jag var borta så var jag som en ängel. Jag var väldigt inåtvänd och blyg, inte alls utåtagerande.


Jag växte upp i en liten by där jag var enda barnet fram tills jag skulle börja skolan. Jag gick inte på dagis i grannbyn eftersom mamma var hemmafru. Jag umgicks med min farfar och han var min bästa vän förutom djuren. Så min sociala förmåga var lika med plus minus noll när jag väl skulle börja skolan.


Jag träffade andra barn de gånger mina föräldrar skickade iväg mig till min mormor 50 mil därifrån. Där fick jag leka med min kusin och hennes kamrater. Och jag kunde tillbringa flera månader där.


Sen fanns det små tillfällen då bekanta kunde komma och hälsa på och hade barn i samma ålder men inget som var dagligdags eller veckovis ens.


Men jag har ändå tyckt att jag hade en bra barndom.


Men.... jag har funderat mycket, speciellt efter att jag mådde så dåligt som vuxen.


Jag började forska i min egen uppväxt så att säga. Och jag kommer väl ihåg att jag var på BUP men jag kunde aldrig komma ihåg varför.


Vet inte om vetskapen har gjort mig gott eller ont. Men det var inte någon nyhet det jag läste, det var något jag redan visste djupt inom mig. Något jag hade haft på känn men aldrig riktigt förstått.


Min mamma var övertygad om att jag led av psykisk ohälsa. Att jag inte var helt normalt som hon själv säger i en journal. Jag måste ha samma sjukdom som min pappas bror. Schizofreni. 


När detta händer är jag 9-10 år.


För att lugna den unga mamman så skickades jag till BUP och får träffa dom ett antal gånger.


Där kommer man fram till att jag är en helt normal unge utan någon som helst tendens till psykisk ohälsa i någon form.


Men man beskriver att min mammas beteende gjorde att min självkänsla förminskades och mitt utåtagerande sätt var ett sätt att få uppmärksamhet på.


Så det enda sättet för mig att göra mig hörd och sedd var att vara utåtagerande genom att höras så mycket som möjligt. På barns vis så fick jag en liten bekräftelse på att jag fanns.


Jag kan inte komma ihåg att jag fick kramar eller att någon sa att jag var bäst så som jag försöker förmedla till mina egna barn så ofta som möjligt. 


En tröst i journalen var att jag var normal. 


Men att det nog skulle kunna komma bli mer problem i hemmet pga min mammas beteenden.


Och det blev det. Hon började dricka och blev en periodare. Åh som jag hade detta. Man kom hem från skolan och man visste inte hur det skulle vara just då. Jag hade fått lite kamrater i skolan även om det inte var helt lätt och jag blev retad många gånger. Ibland stannade jag hos någon och var kvar där efter skolan tills jag kunde åka hem med min pappa när han slutade jobba. Men att ta med någon kompis hem - det var inte ofta, det hände bara om jag var helt säker på att det inte fanns någon risk.


Jag har en bror - åh som jag älskar honom. Men vi har så olika erfarenheter från vår uppväxt. Och det observerades av BUP att han hade en helt annan relation till vår gemensamma mor än mig. Där fanns en ömsesidig - vet inte om jag ska kalla det respekt - men jag hittar inget annat ord. Hon brydde sig om honom och han tydde sig till henne. Medans jag var utanför deras lilla värld.


Allt detta är inget som jag funderat kring så mycket förr. Mer än att vi alltid har haft olika syn på uppväxten. Han är 6 år yngre.


Kommer ihåg så många gånger jag var rädd när hemmet invaderades av fulla människor. Alla äckliga gubbar så jag tog bort handtaget från min dörr så att ingen skulle kunna komma in.


Så här lades grunden till att jag klarade mig själv. Jag var stark - utåtsätt i alla fall.


Sen gick åren, flydde hemmet tidigt genom pojkvän, flyttade in till närmaste stad och senare till Sthlm. Jag ville bort så långt bort som möjligt.


Det är det som är så konstigt att det ändå fanns en längtan hem. Jag var ofta där och oftast så slutade det på samma sätt. Osämja. Speciellt mellan mig och mamma.


Så gick åren och jag träffade mannen och kunde flytta ca 80 mil bort. Jag kunde fly undan allt det som varit så jobbigt. Telefonsamtalen var inte så många och långa det var ju dyrt då. Och vi åkte upp varje sommar och någon gång mer under året i många många år. Och idag kan jag inte förstå varför egentligen. Vad var det som gjorde att jag drogs dit. Att jag ville dit, till en plats som förorsakat så mycket smärta och osämja. Och den här osämjan har förföljt mig hela livet.


Jag och min mamma har aldrig kommit överens. Och idag så kan jag förstå varför på något sätt. Hon kunde aldrig skapa det där bandet mellan mor och barn som man normalt gör. Och detta har gjort att jag idag inte har någon kontakt med henne. Och jag kan tycka det är så trist att det ska vara på detta sätt, så många gånger jag varit avundsjuk på andra som har en vänskap med sin mamma och kan prata med den personen om allt. Men det är som det är och det finns inget som kan ändra på det. 


Glöm det förflutna och se framåt säger man mig. Men jag kan inte radera bort hela detta förflutna och glömma det för att skapa en relation idag - det går inte.


Så åter till psykisk ohälsa. Jag tror det är som en tratt i en flaska. Det droppar sakta men säkert och till sist så är flaskan full och det rinner över.


Den  här flaskan har funnits under hela mitt liv - alltså ganska så stor men även en stor flaska blir full till sist.


Jag kan inte idag komma ihåg riktigt när det hela började om det var på våren det året eller om det hela kom på sommaren, hösten.


Men jag kommer så väl ihåg alla känslor. Ångesten, paniken, hyperventilationen, magontet, aningen.


Att något inte var som det skulle. Att jag mådde på ett sätt som inte var normalt. Hur jag inte tyckte något var roligt längre,


Allt var mörkt - Depression

Och så har vi alla dessa tankar som man har - jag fantiserade om hur jag flydde över gränserna till ett främmande helt okänt land. Där skulle jag isolera mig från allt. Och detta skulle vara ett straff.


Jag skulle straffas för jag var ju en sån värdelös människa, helt kass som maka, älskarinna, väninna, mamma, dotter, syster och människa.


Så medan alla andra skulle fortsätta sitt lyckliga liv där jag inte fanns med skulle jag lida i min ensamhet i ingemansland. Ingen skulle ju sakna mig om jag försvann.


Och kanske var det dessa tankar som var så starka - jag skulle lida och straffas som gjorde att jag inte tog livet av mig. Jag var ofta ute och åkte på kvällarna utan bälte. Ifall jag skulle krocka. Om det fanns en gud så skulle han se till att en stor lastbil kom över på fel sida.


Men då skulle ju jag inte lida längre.


Fast jag vet också att jag har två andra anledningar till att jag inte gjorde slag av mina tankar. 2 barn. Jag ville inte att dom skulle gå på skolan och bli ungen till hon som tog livet av sig.


Men det där med att försvinna bort till främmande land var ju mildare men det kom heller aldrig till annat än tanke. Hade inga pengar.


Men tankarna på att vara så värdelös som människa åt upp mig inifrån.


Och till sist bad jag om hjälp.


Jag bad mannen ringa till psyk på vårdcentralen och han tjatade att jag skulle träffa en läkare.


En läkare som såg att jag var rätt apatisk, känslolös men ändå så ledsen. Jag var helt enkelt djupt deprimerad.


Tabletter och kurator fick mig att så småningom må bättre. 


Och känslorna att jag faktiskt var betydelsefull började komma tillbaka.


Men det raserades ganska snabbt. Jag fick åter igen känslan av att vara värdelös.


Jag hade börjat ana vad som fick mig att må så här dåligt bland säkerligen många men en av de största var att mannen inte längre var min. Han hade ingen kärlek längre och det som jag törstade så mycket efter kunde jag inte få. Rädslan och känslan som jag haft att jag skulle bli ensam var inte en inbillning den var i allra högsta grad riktig.


Då blev jag förbannad också. Helt galet arg på honom. Att han kunde behandla mig på ett sånt sätt. Att få mig må så fruktansvärt dåligt och få mig att bli psykiskt dåligt. Ja det hade jag svårt att ta in.


Tabletter och kurator fick mig att må bättre men inte att må riktigt bra. Jag har under åren blivit så mycket känsligare för saker och ting.


Jag känner mig mer ofta otillräcklig, värdelös, kass. Min självkänsla är ofta under noll och jag hatar att må så här.


Men hur jag ska ta mig ur detta är för mig en gåta. 


Nu sitter man här med en sjukdom som kom helt plötsligt och som vände upp och ner på hela tillvaron. Vilket bara det gör en deprimerad.


Fick en sjukdom till.


Jag sitter med skulder upp över öronen.


Jag är ensam


Och man går med en massa oro, stress, rädsla över livet i allmänhet.


Och i allt detta känner jag en stor skam.


Men hur man blir - den grunden läggs redan i vaggan. Har alltid haft ett självförtroende och en självkänsla som varit kass. Även om jag försökt ge sken om annat. Men det har också med skamkänslan att göra. Jag vill inte vara sämre än någon annnan.


Jag är "normal" så länge jag inte visar något utåt.


Men man biter sig själv i svansen många gånger.


Varför allt detta just nu. Varför alla funderingar.


Jo jag dippade häromdagen - söndagskväll närmare bestämt. Ett bagatellartat bråk med dottern fick mig att gå tillbaka till ett destruktivt beteende. Alla känslor av värdelöshet kom tillbaka.


Förnuftet säger en sak. Att det inte är konstigt att man mår dåligt med alla kroppslig smärta som jag har, och all psykisk stress som jag också är utsatt för med inga pengar och inget jobb och fibromyalgi, diabetes, ont i bröstet, ont i magen, och depression.


Man måste hälla ut lite av dropparna i flaskan för att kunna fylla på nya.


Men det är så lätt att ta till helt andra tankar. Trots att man inte vill eller egentligen orkar. Dom bara finns där. Jag blev åter igen den där dåliga människan, dåliga mamman som skulle göra alla en tjänst om jag flyttade långt långt bort.


Idag är det bättre men jag balanserar på en sån skör tråd. 


Det som är lustigt eller fel ord men jag har ätit min medicin mot depression i så många år nu utan uppehåll. Jag hade tänkt trappa ner på dom men så fick jag fibron och så var det kört. Jag fick då höja dosen ett tag.


Jag skulle så gärna vilja vakna en morgon och känna mig stark, trygg och säker.


Men så är det inte. Allt går om man vill säger nån. Ja om man mår bra och är frisk och rik.


Men för oss med psykisk ohälsa och fysisk ohälsa är det inte helt enkelt.


Det går lättare för många då dom har ett skyddsnät runt omkring sig. Det kan vara vänner, en kärlek, nära och kära.


Men om man saknar detta?


Usch - vilket ledsamt inlägg men jag måste få ur mig detta, kanske kan jag låta bli och tänka på det hela tiden. Det är svårt.


Jag sitter vid mitt köksbord, ugnen är på och jag ska strax plocka fram en deg från kylen. Jag har gjort sirapskakor som fått vila en stund. Jag har också gjort 2 sockerkakor.


Sonen köpte sig ett nytt spel och sitter på sitt rum och spelar över nätet med sin bästa kompis. 


Det är höstlov.


Dottern hon är i stan med sin kompis och ska gå på bio. Hon lämnade hemmet tidigt idag. Igår var hon på jobbet.


Egentligen skulle dom varit hos sin pappa denna vecka men dem har tidigare pratat om att börja med 2 veckors perioder och för mig passar det ekonomiskt bättre att ha dom denna vecka också.


Grälet i söndags har lagt sig. Det blev en konstig och trist söndag. Och en jobbig.


Det är november och ute blåser de sista löven av träden. Och jag har en klematis som är full med knopp. Bara flera månader för sen.


Stod i duschen förut och kände en knöl vid strupen på vänster sida. Den ömmar och jag ringde vårdcentralen och hon tyckte jag skulle avvakta några dagar. Är den kvar i slutet på veckan och jag inte har blivit förkyld skulle jag höra av mig igen.


Sen bokade jag in en tid hos min ordinarie läkare också. Hon har varit på sån där runda där hon ska lära sig annat men är tillbaka 1 december så jag har en långtid dagen efter.


Jag har en hel lista att ta upp med henne.


Mina fötter bland annat och mina svidande hälsenor. Kan man skylla allt på fibron så fort man får ont någonstans.


Sen har jag en massa annat också - lite olika intyg och sånt. 


Kolla upp smärtan jag har i bröstet som jag tror är mer ångestbetonat än något annat men kanske skulle jag kunna få bättre mediciner.


Diabetesen - ja den ja, jag äter min medicin men i övrigt gör jag inte mycket mer åt den och jag funderar aktivt på GBP operation. Jag kan ju inte motionera längre som jag borde.


När det gäller psykisk ohälsa så går det nu en serie på svt - ur. Inferno. Och jag tittar även om det inte gällt mig så mycket men jag vill ha information om detta. När jag blev sjuk första gången köpte jag en bok - depressionens demoner - en tegelsten. Jag kände att jag bara måste ha kunskap. Förståelse.


Och det gäller även fibro och diabetesen. 


Och det har även varit mer i media om detta med psykisk ohälsa. Lite för att lyfta fram detta och kanske mycket för att man ska känna att det inte är så skamfyllt som man själv känner att det är.

Må gott.