Farsdag

Idag firar jag inte någon dag. Min egen far finns i himlen och jag bor ju inte ihop med barnens längre och det ligger inte längre på mig att fixa en trevlig middag med tillhörande firande.

Vet inte vad jag egentligen ska tycka om denna dag eller om morsdag heller för den delen. Jag firar inte den dagen heller. När jag levde ihop med barnens far så var han inte så duktig på att uppmärksamma sånt och jag har slutat för rätt länge sen att "kräva" något från mina egna. Jag blir ju självklart glad om dom kommer och hälsar på extra om dom inte är hemma men vi har inget speciellt för oss med presenter eller sånt. Och är dom hemma så gör vi inget märkvärdigt av det heller mer än att säga grattis och en kram. Det räcker tycker jag.

Det är ju mest ett kommersiellt kom och köp saker tillfälle. Jag vill bli uppskattad som mamma varje dag året om inte just en speciell dag.

Men självklart sänder jag en extra tanke till min far.

Jag har inte skrivit så mycket om honom här på bloggen - inte på samma sätt som jag gjort med min mamma.

Det betyder inte att det var ett okomplicerat förhållande men jag var mer en pappas flicka än en mors dotter.

Det var han som stod för tryggheten. Det var han som läste för mig när jag skulle gå och lägga mig. Det var han som klev upp på natten och tröstade mig och la våtvarma omslag om mina ben när jag hade växtvärk.

Hade jobbade borta på veckorna och där han hyrde rum fanns en flicka i samma ålder som mig och han tog med sig henne hem en helg för att vi skulle leka och vi blev jättebra kompisar och jag följde med min pappa och bodde där någon gång. Vi hade kontakt i många år men vi förlorade den när vi började vår tonårstid.

Jag följde också med min pappa ut i skogen när jag fick och han var den jag vände mig till när jag behövde något.

När jag gick högstadiet så gick jag ofta förbi hans jobb. Både för att locka ur honom en slant eller bara för att vänta där tills han skulle åka hem.

Kommer aldrig glömma då jag kom till hans jobb och han tyckte inte alls att mina skor var lämpliga för årstiden - det var höst/vinter - och jag gick i gympaskor. Han tog mig till skoaffären och jag fick köpa Ecco. De skor som just då var det mest populära man kunde ha på fötterna. Skor som gjorde att man nu kunde tillhör modeligan. Och dom var så otroligt fula men högsta mode i alla fall. Han förstod inte hur poppis dom var utan såg fotriktiga rejäla skor. Dom var dyra och jag var överlycklig.

När jag som 14 åring träffade min första riktiga pojkvän som var 20. Blev han bara glad för detta var mågen sänd från himlen. Och han blev genuint ledsen den dagen vi berättade 5 år senare att vi skulle göra slut och flytta isär. Då hade vi bott ihop sen jag var 16. Med mycket hjälp från pappa. För att gå gymnasium så fick man antingen bo i eget boende eller på elevhem. Ett sorts internat men skolan låg utanför elevhemmet. Jag bodde på elevhemmet första året men sen så kom min pojkvän också till stan och efter det bodde vi ihop.

Just då var det precis det jag ville. Idag har jag lite ånger för det för jag missade så mycket av min ungdomstid med kompisar i skolan och sånt men jag tog igen det ganska bra sen men då hade man ett helt annat ansvar eftersom man skulle jobba också.

Men det fanns mycket som inte var bra också. Allt var inte dans på rosor och vi kunde ryka ihop rätt ofta. Han drack också precis som min mamma men det var också något som jag såg som ett problem långt efter det att jag upptäckte mammas drickande.

Inte för att det är något försvar egentligen så skötte han det snyggare. Han gick till sitt arbete varje dag. Han var alltid uppe på benen på helgerna och jobbade på gården. Och man upptäckte inte att han var onykter förrän på kvällen då han kunde komma in från att ha jobbat i vedbon eller nåt men det blev mer och mer påtaglit eftersom det var så varje kväll i stort sett.

Från början var det ju bara på helger och då var det ju "normal" att fira med alkohol och pappa hade många vänner som han umgicks med och som dök upp hos oss på helgerna. Det var spelemän eftersom pappa spelade huvudsakligen dragspel, men också fiol och så kom andra gubbar som spelade och det var som en liten spelmansstämma vilket hade varit jättetrevlig om det inte var för att 75:an alltid stod på bordet.

Med åren blir man ju också mer uppmärksam på sinnesstämningar och hur mina föräldrar betedde sig. På pappa såg man inte att han druckit förrän han druckit mycket. Men på mamma räckte det att hon druckit en lättöl så kunde jag se direkt vad som var på gång.

Och många gånger satt han ensam i köket och spelade, med en dimmig blick och helt uppe i musiken. Man kunde inte nå honom och jag kunde bli halvt hysterisk av detta.

Jag tror att han många gånger skärpte till sig betydligt för att jag inte skulle märka att han var berusad och han kom nog undan med det många gånger. Och jag upplevde honom aldrig så äcklig som jag upplevde min mamma då hon kunde ligga avsupen på soffan i flera dagar för det var aldrig något han gjorde. Han försvann istället ut i skogen. Han var en jägare, fiskare och en skogsägare och tillbringade mycket tid där. Både för att han måste och för att han ville.

Alldeles för sent så skilde mina föräldrar sig - något dom borde ha gjort långt långt innan. Gården som jag växte upp på såldes och min pappa flyttade till stan. Och jag tror att han trivdes för han var en social person och där kunde han göra vad  han ville eftersom han var pensionär. Gå på bridgeklubb, teater, musik ja allt vad som roade honom och han var väldigt stolt då vi kom och hälsade på när barnen var små och han hade gjort middag.

Vi hade också en tradition som vi haft många år att lösa melodikrysset och jag kunde ringa honom och skryta över att jag löst det hela medans han klagade över dunka dunka musiken som ingen kunde förstå sig på och än mindre veta vad det var.

Vi träffades inte så ofta och ibland kunde det också gå lång tid mellan telefonsamtalen. Speciellt om vi hade någon fnurra och ibland handlade den om min relation till min mamma eftersom hon kunde ringa och beklaga sig för honom.

Jag är dock så glad och tacksam över att vi hade träffat honom rätt nyligen och att jag hade pratat med honom bara en kort tid innan han hastigt gick bort. Han fick en  hjärtinfarkt och dog hemma i sin egen säng.

Och han var inte en ensam man för han hade träffat en ny kvinna som ringde och tjatade på min bror att något måste ha hänt eftersom han inte svarade i telefonen. Men sån var han ibland så min bror var inte så orolig då han trots att han egentligen inte hade tid ändå åkte dit för att få honom att ringa henne och få slut på oron.

Men oron var befogad och så var det med det.

När min bror sen fick tag på mig efter många försök - det såg vi på telefonsvararen att det ringt både från hans nummer och pappas så trodde jag något hade hänt en annan släkting. Det fanns inte i min värld att det skulle kunna gälla min egen pappa.

Eftersom jag tyckte vi trots allt hade en väldigt bra relation som kom det som en chock att läsa den journal från BUP som jag berättat om tidigare. Allt som där stod om min mamma och hennes relation till mig visste jag ju redan någonstans men på frågan som man ställde till min pappa också om det inte fanns något bra med mig så satt han också där och kunde inte komma på något spontant som man tycker att en förälder ska göra. Det tog hårt. Väldigt hårt.

Men på något sätt så känner jag ändå att det från hans sida fanns mer kärlek än från mammas sida även om det där med kramar och sånt inte förekom. Han kände ändå att han hade ett ansvar för mig och min bror.Vi var hans kött och blod och han hade alltid en önskan att det skulle gå bra för honom.

På så vis är det lite skönt att han slipper undan allt elände som sen har följt.

Vid hans bortgång blev det för mig så mycket mer tydligt att jag och min sk mamma inte skulle ha kontakt. Inte nog med att jag sörjde min pappa så var sorgen något som min egen mamma misstrodde.

När jag pratade med henne dagen efter dödsfallet och berättade att jag skulle ta första tillgängliga tåg upp och stötta min bror för att jag kände att jag ville vara där så var hennes första kommentar att jag åkte bara dit så fort för att jag inte litade på min bror. Att jag åkte för att jag trodde att han skulle kunna ta saker och ting om jag inte var där och kontrollerade det hela.

Det var ett svek som jag aldrig kommer att komma över. Det och så otroligt mycket annat gör att jag inte har kontakt med henne idag.

Så min dotter har egentligen rätt att det var då min pappa dog som också en bit av mig dog. Det var då jag började förlora mig själv och må dåligt.

Sveket som min mamma då utsatte mig för skar djupa ärr i min själ. Vår redan innan dåliga kontakt - vår livslångt dåliga kontakt blev ju aldrig bättre. Och så kom allt annat. Skilsmässa och allt fram till dagens dato.

Allt kanske kan härledas till denna händelse.

Man är som en glasruta på en bil. Det ska mycket till innan en sådan går sönder. Men tittar man igen den i motljus så ser man hur det finns massvis med små små skador som man knappt ser men dom finns där. Man kan fortsätta köra med detta trots att man vet att man borde byta ut den. En solig dag i motljus ser man ju inte nåt.

Sen så får man helt plötsligt ett stenskott. Men det sitter inte i synfältet så man gör inte så mycket åt det heller fastän man borde. Det kan utvecklas till en spricka efter ett tag men man bara fortsätter ändå tills det en dag helt utan förvarning - tycker man - så går hela rutan i 1000 bitar. Då är det absolut för sent att göra något åt det hela.

Man måste ersätta den med en ny.

Vädret ute idag är lika grått som igår. Jag har inte varit ute och tänker inte gå ut förrän senare i em då jag ska åka till badhuset och må lite gott i varmt vatten.

Ska träffa två väninnor där varav den ena också fått diagnosen fibro i våras. Mina fötter är idag efter gårdagens promenad inte med mig som jag vill. Jag har ont. Känner mig inte så pigg heller som jag gjorde igår. Man får vara glad för det lilla :)

Och jag har inte fått något gjort här hemma fast jag skulle behöva. Får ta tag i det i veckan. En vecka till utan barn eftersom vi nu har gått till 2-veckors schema.

Jycken är också lite låg idag. Inte riktig sig själv tycker jag. Någon har kräkts lite i badrummet i natt men om det är jycken eller katten vet jag inte - det går inte att se. Men djur kan väl också känna sig lite ruggiga ibland dom också.

Nu ligger dom och sover båda två, jycken i soffan bredvid mig och katten i fönstret. Tv'n står på och visar egentligen inte så mycket som man vill önska men jag har tittat på big medicine samtidigt som jag bloggat. Jag är ju som sagt intresserad av ämnet. Men mer om det en annan dag.

Må gott.