Det blir aldrig som man tänkt sig

Sitter här och är så otroligt trött. Helt slut och det ska bli en tidig kväll i kväll.

Och jag har ont!

Jag har ont i själen!

Tänkte på att jag i lördags kände mig klarare på något sätt. Den här känslan att vara som innesluten i en grå bubbla var som borta. Det kändes lättsamt och jag kände mig på gott humör.

Ja fibron är ju kvar och med allt som det innebär men det var som om det ändå lyfts en sten från mig och den tyngden var så skön att slippa.

Men säg den glädje som varar. Jag balanserar mitt liv på en sån skör tråd att den brister ganska lätt om den hanteras fel.

Jag är så trött för jag har gråtit så många tårar. Jag känner mig misslyckad, till besvär och helt enkelt som en sopa.

Mina barn kom idag och jag fick be dom vända och åka tillbaka till sin pappa igen. Jag hade ingen möjlighet att ha dom för jag trodde jag skulle få pengar idag men dom utbetalas inte förrän senare i veckan och med inga pengar så kan jag inte ge mina barn mat.

Jo middag kan jag ge dom för jag har saker i frysen men det behövs ju annat också. Färskvaror och frukost.

Trodde mitt hjärta skulle spricka av sorg när jag upptäckte detta. Jag var så säker på att pengarna skulle komma idag - något annat har inte funnits i min planering.

Jag har suttit och planerat mat och så sprack allt. Och det är ju inte bara jobbigt för att inte ha några pengar är man bara hemma så går det inte några. Jag vill att barnen ska känna att dom får så mycket som jag kan ge dom och då är bra mat numero 1.

Och jag är besviken. Besviken på mig själv, besviken över att be barnen åka igen, besviken över allt.

Och det är pinsamt. Pinsamt att barnen ska behöva se mig i detta. Se hur tårarna rinner och rinner och dom får vara starka och vuxna.

Det är jobbigt samtidigt som det är skönt att få kramar av dom när dom säger att det gör inget.

Men det gör en himla massa för mig.

Och än har tårarna inte tagit slut, snart kommer dom urholka mina kinder som en bäck urholkar sten.

Och jag skulle vilja bara ligga under ett täcke de kommande dagarna och bara försöka andas men jag måste upp i morgon.

Har tidigt möte med arbetsterapin och sen tid hos kuratorn och kommer väl gråta där också. Jag som kände häromdagen att jag skulle kunna gå in där och må rätt bra för en gång skull. Berätta om mina planer för GBP,  prata om min arbetsträning och hopp om framtiden.

Men att jag aldrig lär mig. Man ska aldrig, A L D R I G glädjas över något i förskott.

Den dåliga karman förföljer mig som en ful äcklig liten varelse vars uppdrag är att se till att jag aldrig ska mår riktigt bra.

Varje gång jag andas en klarar luft och känner en liten tro på framtiden - näe. Skit på dig.

Jag är dömd.

Men vad jag önskar att jag skulle få bort den själsliga smärtan. Den är så mycket värre än fibrosmärtan.

Jag skulle vilja känna mer livsglädje en längre tid än bara få små glimtar av hur det kan få vara då och då vilket är alldeles för sällan.

Såg en webbfråga idag där man skulle fylla i vad som är viktigt i livet. Alla de där vanliga frågor om jobb, bostad, familj, lottovinst, ekonomiskt oberoende, tjusigt hem.

Och när man är så på botten ekonomiskt som jag är så kan jag bara av erfarenhet säga ekonomiskt oberoende. Det betyder ju inte en miljonvinst. Det betyder en bra lön som man kan leva på. Det betyder att vara ovanför existensminimum.

För hur mycket man älskar sin familj så går det inte att försörja den på bara kärlek. Och jag är så glad över att barnen är stora och tjänar sina egna pengar. Dom är självförsörjande. Och dom hjälper mig och betalar mat eller annat. Men det är inte så det ska vara. Hade dom varit små så hade jag nog förlorat vårdnaden om dom så jävligt är det. Vad pappan tänker vet jag inte och vill inte spekulera heller. Han tar emot dom för han tycker ju också om att ha dom men vill ju att jag ska ha mina veckor också.

Usch och fy och elände - ett riktigt depp inlägg. Huvudvärken sitter som en hjärnmössa över huvudet. Ångesten trycker över bröstet.

Om någon träffar på den där karma - be den ge fan i mig nu.