Carpe Diem

Fånga dagen - hur lätt som helst eller hur - not!

Först måste jag bara få säga - Alla kommentarer jag fick från mitt förra inlägg - dom värmde mitt kalla hjärta och fick mina ögon att tåras. Tack så mycket. Ni får en bukett rosor genom cybern.

Jag gjorde ett försök att fånga dagen igår och det gick rätt bra fram tills jag stötte på en motgång - en riktig bagatell men det blev bara kaos av allt och jag drog täcket över huvudet resten av dagen.

Och jag kände så väl igen den där känslan som jag normalt hade kunnat styra bort och hantera den lilla bagatellartade konflikt som det var men jag hade inte kraft i mig att göra annat än att fly och icke hantera den förrän sent på kvällen.

Bagatellen - jo! Vi behövde åka och handla. Vilket vi planerat för hela veckan och jag behöver hjälp. Jag gjorde mig iordning, dottern likaså och sonen var på G.

Jag ville att vi skulle sätta oss tillsammans vid köksbordet och bestämma vad vi skulle handla och äta genom att titta på veckans ica-blad. Jag hade tänkt mig en trevlig stund med gemensamt bestämmande.

Jag ropar på mina barn och dottern sätter sig men sonen ställer sig i dörröppningen. Inte vad jag hade tänkt. Bad honom sätta sig och det blev lite diskussion och han satte sig på stolen men drog den demonstrativt  bort från bordet. Detta räckte. Då avblåste jag allt och så tillbringade jag resten av dagen under täcket och hade ett getingbo i huvudet. Maten fick dom själv sköta genom att kolla vad som fanns i frysen och som kunde tinas upp. Själv hade jag ingen aptit.

Strax innan jag gick och la mig för natten så pratade jag med båda barnen. Förklarade och bad om ursäkt. Att jag mår bra just nu och inte klarar av sånt här.

Känner så igen mitt beteende från förra depressionen men då var oftast maken inblandad och var oftast själva orsaken och barnen fick känna av det också hur jag försvann för jag orkade inte med konflikten. Dottern blev ju nu utsatt för något som  hon inte hade någon inblandning i och vi pratade lite under dagen men inte mycket.

Och jag avskyr detta!

Idag gjorde vi om det hela men jag uteslöt sonen från planeringen men han fick följa med i alla fall. Och även om han inte hade lust så höll han det inom sig och vi pratade lite om att jag inte mår så bra just nu.

Och det var en bättre dag att åka och handla på än igår - vädermässigt. Igår regnade det, åskade och idag så sken solen.

Jag tog en kort promenad med jycken och det var härligt. Jag har inte varit utanför dörren på flera dagar. Tänkte att om jag inte anstränger benen på ett tag så blir det bra.

Men, nu sitter jag med hälsenor som känns som om dom ska gå av vilken sekund som helst. Och detta pga en kort promenad och matinköp.

När jag häromdagen hade bakat så hade jag på kvällen otroligt ont i mina benhinnor. Som om jag sprungit otränad ett helt maraton på asfalt.

Det känns inte bra och jag hade nog kunnat arbeta mig upp lättare från min sinnesstämning om jag bara varit deprimerad över livet och dess olycka.

Men nu slåss jag mot min kropp också. Jag slåss mot fibromyalgin och hur ska jag vinna den matchen?

Så det är en nedåtgående spiral.

Folk brukar säga att pengar inte betyder någonting! Pytsan - det är ord som kommer ifrån munnar där man aldrig behöver tänka på kronor och ören.

Om jag hade pengar så hade jag kunnat hantera sjukdomen så mycket bättre.

Tänk om man kunde få massage 1 gång i veckan. Man kunde gå på hälsokosten och prova på alla möjliga och omöjliga kurer. Pyssla om sig själv på ett annat sätt. Kunde utnyttja rut-avdrag. Underlätta det vardagliga livet. Åka på spa någon gång per år och bara bli ompysslad.

Det vore något.

Om jag hade pengar så skulle jag hantera mitt sociala liv på annat sätt.

Jag skulle kunna gå på bio, gå ut och äta, gå på teater eller bara följa med när någon frågar om vi ska åka till stan och fika. Eller bjuda hem folk flera gånger i månaden.

Men allt detta kostar också pengar. Och det gör att kretsen av vänner blir snäv. Jag hade kunnat haft ett helt annat socialt liv om jag själv hade synts mer.

Att inte ha pengar är inget nytt, det har varit fattigt sen skilsmässan och jag prioriterade ett radhus till mig och barnen istället för mig själv och nöjen.

Jag var rätt nöjd med att få vara social på jobbet om än per telefon. Det kunde vara så mycket att jag inte orkade prata i telefon när man kom hem.

Tänk den tid då man kunde sitta i timmar med en vännina och prata strunt. Idag förekommer väl inte sånt. Det är sms och facebook som gäller. Det kan ser jag på mina barn.

Kommer ihåg hur mina föräldrar var vansinniga när jag suttit för länge i telefon och att inte glömma - när telefonräkningen kom. Då¨var det ju så dyrt att ringa och speciellt utanför det egna riktnumret.

Det händer ibland att jag kan sitta länge och prata men då är det med någon när eller kär ifrån mina gamla hemtrakter. Och det är inte många gånger per år. Det blir liksom inte av. Och att inte ha något trevligt att berätta känns ju inte så lockande.

Jobb! Ja det vore trevligt att få. Arbetsträning är nästa steg men att hitta sån plats är inte lätt. Jag har ju ingen gammal arbetsplats att gå tillbaka till.

Jobb ger pengar men inte tillräckligt. Inte som om man vore frisk.

Sjuk (flera diagnoser) och arbetslös - ja den ekvationen har bara ett svar - fattig.

Man pratar på tv redan nu om att handeln till jul spås sätta nya rekord. Jag kommer inte tillhöra dom som kan bidra.

Inte heller kan jag känna mig delaktig i den grupp som pratar om att vi ska åka till fjällen över jul eller som ska dra till London för julshopping.

Låter bittert - Absolut.

Jag är bitter på ett inte längre ha en fungerande kropp. Hade jag haft det hade det ju inte varit några bekymmer. Jag hade hittat mig ett nytt, jobb som var bra betalt för jag har den kompetensen då jag blev uppsagd från det förra.

Men - nu är ju läget annorlunda. Kroppen har sagt ifrån.

Åh, en drömvinst på lotto. Det hade ju varit en just det dröm.

Jag skulle aldrig sluta jobba säger många när man pratar om det - tänk att inte ha något att fylla dagarna med.

Jag skulle gärna gå hemma och skrota, jag kan komma på massor som skulle få dagen att gå och som skulle ge näring åt sällskapssjuka och annat.

Nu går man hemma och skrotar och mår dåligt för att man är hemma, för att man är ensam, för att man är fattig och att man inte ens kan njuta av naturen som förr längre.

Det är svårt att hitta glädjeämnen.

Jag känner hur spänd jag är i musklerna runt nacken. Där skulle massage gjort susen.

Det är novemberlov och jag har en vännina som jag träffar regelbundet - i alla fall rätt så. Och hon är den enda som egentligen finns kvar sen före skilsmässan. Men hon har svårt att förstå min sjukdom även om hon blivit så mycket bättre på det. Vi kunde träffas för att ta en promenad, ta en kaffe och prata bort en stund.

Hon vill gärna åka till stan, gå och fika, gå och äta, gå och ta ett glas vin. Allt sånt som jag gärna
skulle vilja göra också. Men som jag alltid tackar nej till. Men det behöver inte kosta så mycket säger hon och det har hon rätt i men även en liten peng kan göra stort hål i min plånbok.

Det känns som om jag bara svamlar runt nu men tankarna är inte alltid rationella.

Nu känner jag av mina fötter och ben ännu mer - tack för det fibro!

I morgon är det fredag och det skulle kanske bli sol - kan alltid hoppas. Dottern är krasslig, täppt i näsan, känner sig ruggig och jag hoppas det inte blir något mer av det.

Min knöl på halsen är kvar och ömmar fortfarande. Känner mig inte förkyld så det finns ju en olustkänsla där jag undrar vad det är för något.

Mycket kan man ju skylla fibron för men inte allt.

Och vet ni - det känns alltid lite bättre när man fått ösa ur sig det man har i huvudet här på bloggen.

När jag träffar på folk i min omgivning så säger man ju inte så mycket om hur det egentligen är. "hur mår du?" - en standardfråga som jag själv använder också. Och man får ju oftast standardsvaret - "det är bra".

Hade jag talat om precis hur det är så hade jag nog skrämt iväg de få som finns kvar efter skilsmässan. Och om jag hade ältat det framför barnen så hade dom nog inte kommit hit utan stannat hos pappan.

Så på det viset är ju bloggen toppen och jag hoppas jag inte skrämmer bort er - mina kära bloggvänner både gamla och nytillkomna.

Må gott.