Så dumt

Har gjort något jag inte borde ha gjort och jag visste det redan från början att det skulle gå så här och nu får jag lida för det.

Jag tog ryggsäcken och gick in till samhället. Det är en bit men jag var tvungen att lämna tillbaka böcker och handla lite.

Och det var det alternativ jag hade. Att gå och vädret var helt underbart. En sån där härlig höstdag som jag bara älskar. Sol från klarblå himmel och inte kallt i vind eller så utan bara härligt.

Men jag kände redan tidigt att det här är smärtsamt. Men vi gick i sakta mak jag och jycken och han var glad för att få nya diken att nosa i.

Det tog ca 30 minuter att komma dit och så fick jag lämnat tillbaka böcker och så gick vi in till centrum. Där tänkte jag möta upp dottern men var tidig så vi satte oss på en bänk i solen.

Och det var inte lätt sen - bara att resa mig upp var en plåga och sen kunde jag knappt gå utan det blev väldigt stapplande och smärtsamt. Efter en del steg så blev det inte fullt så smärtsamt så jag kunde gå mer normalt i alla fall.

Precis så här kan jag känna efter att ha suttit i soffan också när man ska gå på toa tex.

Gick dit jag skulle möta dottern och hon visste inte om det och jag stod där när hon kom. Hon kom körandes eftersom hon övningskör och hon var så duktig. Inga kärringstop, in på en parkering och parkerade.

Sen gick vi och köpte födelsedagspresent till sonen som fyller till helgen. Han blir 18!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kan inte fatta att min lille pojk är vuxen. Vart tog tiden vägen.

Sen skulle jag hem också. Stannade och köpte mjölk, fil och bröd och stoppade i ryggsäcken och det kändes som om den vägde bly.

Och så blev det att traska hemåt. Och jag gick förbi hus som jag gått förbi så otroligt många gånger tidigare men det var länge sen. Inte sen i vintras och innan dess förra sommaren. Det är annat mot då jag gick där många gånger på en vecka.

Det var nya staket, nya altaner och säkerligen nya som bor där också.

Nu har jag kommit hem och det var en pärs.

Och fötterna värker från fotsulor upp mot fotknölarna. Benen är stumma och ljumskarna - ja usch. Det är svårt att röra på sig nu och jag stapplar som om jag vore 80 minst. Rulator skulle behövas. Och axlarna är ömma och ner mot ryggen.

Och jag fasar för morgondagen. Blir väl orörlig ett par dagar. På torsdag ska jag på ett möte så då måste jag vara bättre hoppas jag.

Så en bekräftelse på att kroppen inte längre är den kropp som man hoppas på och som många andra tycker att den ska vara.

Jag behöver ta kontakt med min läkare och så har jag en massa att stå i när det gäller denna sjukdom. Saker som ska hjälpa mig och inte stjälpa mig mer än vad den redan har gjort.

Nu hoppas jag att lasagnen jag stoppat i ugnen från frysen är färdig. Gjorde en stor sats senast och det blev  flera folieformar att frysa in. Bra dagar som denna.

Och så har vi katten också: Det går framåt. Idag har han hållit tätt också. Äter bättre och han börjar bli mer och mer sig själv. Me like.