Jaha

Som jag sagt förr i bloggen så är livet inte med mig, karman är kass, murphys law tror jag är tatuerat i hårbotten.

Har suttit i telefonkö en stund med min bank. Skulle logga in och betala en räkning och sidan ser väldigt konstig ut men jag provar och göra det jag ska men det händer inget.

Så jag ringer till det nummer som man kan ringa och en trevlig norrländsk röst har jag i andra ändan men hon hade inte hört något om något fel och kollade ifall man fått meddelande om att det var problem.

Då hade jag suttit i 10 minuter i kö och hört "du har nu nummer x i kön" x antal gånger.

Men hon kunde inte hjälpa mig mer utan kopplade mig vidare till den tekniska supporten.

Kö där också och så kommer jag till sist till nummer 1 och så upprepas det ett par gånger innan jag blir bortkopplad.

Snacka om att känna sig som en fågelholk. Klockan var 19:30 - stängde man då????

Så inte ens ett enkelt bankärende på internet kan jag göra utan att det ska kompliceras och krångla!

Kissen är lite men bara lite bättre idag. Inte lika apatisk. Men han vill inte äta - trots en tallrik med tonfisk i vatten framför nosen. Han dricker inte heller så jag tvingar i honom vatten med en spruta. Det gillar han inte.

Han har gått på lådan och gjort det stora som var väldigt litet. Han har försökt kissa i alla fall men det är inte många droppar och det är blodfärgat och så droppar det ur honom så jag har fått gått runt och skurat både här och där idag.

Gav honom smärtstillande igår kväll och i morse och så har han fått antibiotika och allt är i sprutform och jag ser hur torr han är i mun för att han inte dricker. Glädjande så drack han lite vatten igår kväll.

Ringde vet som jag skulle i morse och ska ringa imorgon igen. Att det droppar blod kanske inte är så konstigt eftersom man fått gått in och tömma och det är nog en retad blåsa han har. Och mår han inte bra så har han ingen matlust heller men han måste dricka. Och kissa.Så jag kommer vara stygg med honom igen senare. Förut så tröttnade han på mig så han gick in och la sig i buren för att få vara ifred. Men han har rört sig genom alla rum idag i alla fall.

Efter att ha pysslat om honom vid 8-9 i morse gick jag och la mig igen och somnade. Var så trött och sov till närmare 12.

Och mina fötter är onda idag.

Jag har ju dragit täcket över huvudet hela helgen och knappt varit uppe och jag har inte varit så trött utan det är mer av deppiga själ jag legat.

Och igår fick jag ju göra massor i mina ögon och väldigt lite i andras. Men det räckte för att jag idag ska vara knäckt i kroppen.

Tog en promenad ute förut inte alls lång men solen sken och det är härligt brittsommarväder och jycken  känner sig nog lite undanskuffad speciellt nu när man också har en sjukling hemma.

Efteråt tog jag och röjde för höst i trädgården. Ställde undan lite krukor i ett hörne och samlade ihop saker och ting så nu är det bara en sista klippning av gräsmattan och är det så här bra väder ett par dagar till så är den inte så fuktig längre.

Skulle egentligen varit på 3:e kurstillfället på diabeteskursen men jag gick aldrig dit. Kan gå nästa vecka i grupp 2s kurs - kanske jag gör det, kanske inte.

Jag är inte i form för sånt, inte humörmässigt, psykiskt, fysiskt eller på nåt plan.

Och ville inte lämna katten ensam så länge.

Läsa som varit ett av mina största nöjen är inte heller lockande. Läst lite idag och boken är bra men det känns liksom inte lika trevligt som det brukar.

Om några veckor fyller min son 18 år. Då blir han "riktigt" vuxen och får bestämma själv men han har liksom gjort det länge nu. Med sina 192-193 cm tittar han ner på mina 173 och frågar om jag tror på det själv om jag sagt något men det har varit med värme i rösten och han är en go kille som månar om mig och ger mig en kram utan att tycka det är pinsamt eller känns tvunget.

Och jag skulle vilja göra så mycket för honom  men klarar det inte. Och det smärtar det också - i själen.

Får prova om ett par timmar ifall banken ser bättre ut.

Tills dess surfar jag, kollar på tv, äter onyttigt! Vilket jag gör hela tiden. Orkar inte fokusera på mat. Och det är ju inte bra det vet jag men jag har ingen energi eller lust till att göra mat. Jag äter för att jag måste få i mig nåt och då blir det, det enklaste som finns, fil, mackor, onyttigheter, juice och allt som skulle få min diabetessköterska att hytta med pekfingret. Och jag kollar inte blodet. Jag tar min medicin det är allt.

Just nu känns det som om att det spelar ju ingen roll. Kan inte må sämre än vad jag ändå gör. Håller skenet uppe så fort jag träffar någon och därför undviker jag att träffa folk, svarar inte i telefon om jag inte känner igen numret och ger tusan i att svara om jag inte kan se vem som ringer eller om jag inte vill för att jag känner igen numret.
Orkar inte svara på frågan "hur är det". Varken med sanning eller lögner.

Det är egentligen bara barnen jag svarar och dom vet ju allt och för deras skull vet också deras pappa och nya fru också det mesta. Vill inte att dom ska behöva ljuga och det är ju bra för dom att ha någon annan att prata med också. Men det är mycket som jag bara vet, som jag behåller i min själ
 

Och jag längtar efter den dagen jag inte behöver det. Ok för fibro och dess smärta mm men det är så mycket annat också. Och just nu så hade det räckt gott och väl med att bara vara en med fibro.