Idag har jag tillbringat 1,5 h tillsammans med andra som fått diabetes i år. Eller rättare sagt under våren. En samling totalt olika människor med det enda gemensamma - Diabetes.
Så såg det ut på ytan. De flesta var äldre personer som inte vetat om att dom fått diabetes utan det har märkts vid en rutinkontroll för något annat. Många av dom hade legat precis över gränsen. En medicinerades inte alls och en annan gammal tant var 83 och hade skyhöga värden men hon hamnade på sjukhus pga detta och behandlades nu med sprutor.
En annan man hade legat runt 20 och hade nu gått ner 20 kilo på 4 månader genom kost och en massa motion. Pensionär och som han själv sa - han hade ju tid till detta men hade han jobbat så hade det nog inte gått.
Sen var det jag och en till som var lite annorlunda - Vi hade båda fibro!!!!, Vi hade båda fått det pga stress. Vi var båda kvinnor. Skulle tro att hon ligger någonstans runt min ålder. Känner igen henne från simhallen och hennes bakgrund vet jag inte mycket om mer än att hon är från ett annat land - kanske krigsflykting eller nåt.
Men det verkade som om jag var den ende som förutom Metformin också äter Glimepirid.
Det är två gånger till på kursen och kanske lär man sig något matnyttigt i alla fall. Hoppas kan man ju alltid göra.
Känner mig inte alls på topp idag. Varken fysiskt eller psykiskt. Fick i alla fall tagit bort gammalt nagellack och målat nytt som dottern köpte till oss igår. När det kom på naglarna var det barbierosa. Men jag gillar det eller jag gillar att ha naglarna målade och långa igen.
Skulle också vilja ha ork och lust till att sminka mig och göra mig snygg också - inte så mycket för andras skull som för min egen. Men idag fanns det ingen lust till det alls. Och jag saknar detta. Jag saknar den person som jag egentligen är långt där inne under alla problem och smärtor.
Jag undrar ifall jag hittar henne igen - på riktigt - inte så där bara någon gång då och då utan för alltid. Hittar den där personen som kände sig levande och klarade livet trots motgångar för att jag då var stark.
Nu känner jag mig bara svag, liten och hjälplös. Glimmar till i små små mikrostunder. Jag vill glimma 24-7.
Har en tröstelapp vid mitt skrivbord där står:
SvaraRadera"En ny dag.
ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Annorlunda kan också bli bra.
Inte som förr.
Men bra."
Jag tror inte att jag kommer att bli den jag var, så jag lägger inte ner någon tid på att söka efter henne. Jag försöker utröna vem jag är i mitt "nya" liv istället. En sak är säkert: den jag är nu tar bättre hand om sig själv!
Stor styrkekram till dej vännen! /Paula.
Det är viktigt att känna sig fin för sig själv för det är ju det som gör att man mår "lite" bättre än vad man egentligen gör kanske;) Man vill liksom få en gnutta glädje och må lite bra hormoner när man inte har ork!!
SvaraRaderaDetta med kurs om Diabetes är jättebra för jag har sett vad Diabets kan gör för skit om man inte håller ordning på detta.
Hoppas du finner några liksinnade på nästa gång, även om det var en kvinna som fanns där, så kanske det dyker upp flera nästa gång. Det är liksom roligare när man går kurser för att lära sig leva på ett bättre sätt för att överleva om man får en kamrat man kan ha trevligt med före och efter kursen, sådant är jätteviktigt!!!
Kramar till dig min vän!!