När man sovit så hoppas man att när man vaknar så är mardrömmen borta. Men trots att jag sover och sover så är den kvar.
Jag är så otroligt trött, fibron har sin del i det hela, diabetesen också kanske, men livet i sig är största boven. Att hela tiden ha en orolig gnagande känsla över hur man ska klara det mest elementära gör att min själ vill sova bort det hela.
Det är idag en härlig dag ute, solen skiner - just nu i alla fall, det är sån där hög klar luft som jag tycker om, men det är för svårt att glädjas åt det hela. Jag drog täcket över huvudet igår och sov mig genom större delen av dagen. Solen försvann och det blev åska istället. Är förvånad över att kunna sova så mycket utan att ens känna ett litet uns av pigghet.
Har varit ute på en liten promenad med jycken i alla fall men det sitter långt inne. Vill inte ut och påminnas om att runt mig pågår livet och där går en massa lyckliga människor som har det så lätt med allt.
Inga hinder, inga gropar, inga problem som inte går att lösas, De flesta har sina svårigheter i livet någongång. Så jag undrar varför jag inte kan få glida på en räkmacka åtminstone någongång.
Jag vet att du skrivit att du kanske skulle boka tid på Gottfriesmottagningen igen. När du gjort det är och får komma dit så skulle du kunna höra med läkaren och du skulle kunna få B12-injektioner. Det hjälper mot tröttheten, jag lovar! Varma kramar från mej till dej vännen!!! ♥
SvaraRaderaÅ vad jag känner igen mej i oron du beskriver.
SvaraRaderaOnt, arbetslös, utstämplad och orolig för vad AF ska hitta på med mej.
Och att livet rullar på för alla andra...jag blir nästan "förvånad" att det är så för andra när jag själv stampar/trampar vatten på samma ställe hela tiden.
Hoppas det vänder för dej snart och att du känner dej bättre.
/Lena S
Tänker på dej! Kram Paula.
SvaraRadera