Baksmälla

Känns som om jag idag har en rejäl baksmälla. Tröttheten svider i ögonen och känner mig nästan drogad trots att det inte fanns en droppe alkohol i kroppen när jag gick och la mig igår kväll runt midnatt.

Men det är sviterna efter att ha haft en trevlig kväll utanför hemmets 4 väggar. Jag och en vännina åkte in till stora staden för jag ville gå på en konsert igår.

Vi åkte in, gick och fikade, gick upp till götaplatsen fick sittplats och tittade först på en gospelkonsert där Sarah dawn finer var gästartist. Hon har en helt underbar röst men vet inte om jag tyckte det andra var så mycket att hänga i julgranen.

Bättre blev det sen 21:30 då det började lite soft innan eldar och rök bröt ut och Hardcore Superstar intog scenen.



Här kan man snacka om energi och jag blev trött bara av att titta. Och det var en bra spelning. Jag har lärt mig gilla dom sen dottern introducerade musiken i hemmet. Ruffigt och sleezigt och jag hade också velat vara yngre och friskare och stått långt framme vid scenen. Där stod dottern!

Nu satt vi väldigt bra och hade bra uppsikt över både scen och storbildsskärm.

Men som sagt en kul kväll ger baksmälla dagen efter.

Och jag behövde komma ut på något annorlunda och roligt.

Det är så att vissa föds med silversked i munnen och en annan får vara glad om en sked ens existerar.

Att man sen ska enligt vissa inte följa sitt känsla, sin vilja, sin önskan så långt det är möjligt och går gör mig sårad och ledsen och jag känner mig påhoppad och som en film i hög hastighet så ser jag hela min tid från födsel och framåt.

Att man hela livet haft en känsla av att inte höra till, att inte ha ett värde är något som jag haft sen väldigt liten och jag har till och med allt på print så min känsla var ingen inbillning utan ren fakta.

Detta och mycket annat har format mig till den jag är, den har också gjort mig till den jag nu är med alla sjukdomsbilder som finns. All negativ stress som jag haft genom hela livet har varit som små små droppar och den starka person alla tror och har trott att man är har till sist genom att bägaren blev full raserats. Sakta sakta har jag istället brutits ner och man orkar inte hur mycket som helst, man orkar inte höra hur dålig man är.

Är inte stark, även om jag försöker, skenet hålls öppet inför andra och jag försöker klättra upp ur min grop men så händer saker och ting som gör att man bara vill ramla ner i gropen och så vill man att ett lock läggs på och att man glöms bort.

Men det finns någon form av överlevnadsinstinkt som gör att man på något sätt går genom tiden och försöker att ha en tro framåt.

Men om man hade fjädrar så vore dom rejält tilltufsade.

Jag blir oerhört glad och värmd av era kommentarer.