när man vill men inte kan

GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR

Jag hade precis skrivit ett långt inlägg och jag kom åt något och hela inlägget försvann. Blir galen.

Som om jag inte känner mig tillräckligt galen ändå.

Min hjärna vill så mycket. Den vill åka iväg och hitta på något kul, få mig in i duschen, måla mig, klä mig snyggt och träffa någon för en fika. Men kroppen säger tvärt NEJ

Mina fötter är helt kassa, känns som om jag hade spik i dom. Benen är också onda och jag vill så mycket men kan inte.

Vill fortsätta med städningen jag började på igår. Hallmattan ligger framför altandörren och behöver skakas. Köksbordet behöver röjas från reklam, post och annat för att vasen med röda tulpaner ska komma till sin rätt.

Jag har så mycket lust till olika saker men kan inte. Och det gör mig så frustrerad och förbannad. Och man kan ju fundera på vad jag gjorde för ont förra livet som ska drabbas hårt även detta.

Tittar ut i trädgården och ser att min soffa som knappt syntes under all snö förra lördagen idag syns klart och tydligt. Det är bara lite snö på sitsen. Det töar fort.

Och det är väl bra när jag ska försöka stappla mig ut senare med en promenad tillsammans med jycken. Han behöver ju bli lycklig han också. Eftersom det fortfarande är plus så är det inte snorhalt ute men det ligger ju mycket vatten överallt så det gäller att komma ut innan det fryser på.

Men jag är så tacksam över att jag har en trädgård intill en skogskant. Han kan roa sig rätt bra själv där och kolla läget och nosa på olika spår. Det händer att det går en och annan katt förbi. Det är guld värt dom dagar jag inte kan ta honom ut. Det hade varit så förfärligt om jag inte hade haft detta utan bott på högt uppe i ett hus.

Så det är en mycket possitiv sak bland allt eländigt.

Och nu börjar fingrarna sticka också medans jag skriver.

Solen lyser med sin frånvaro idag och det känns bra. Då kan jag lägga mig i sängen med en bok med gott samvete. Annars har jag inte ro till det. Jag bara måste ut och njuta. Men eftersom fötterna inte alls är med mig så får man göra annat som man kan må lite bra av.

Och läste på facebook igår om några kompisar som spontant tog en barkväll. Och jag känner mig så avundsjuk. För jag hade aldrig kunnat gör det igår.

Jag saknar sånt. Göra saker helt oplanerat utan tanke på någon konstig jädra sjukdom med namn fibro.

Och nu är frukosten uppäten och teet uppdrucket. Och halsen är ond. Usch vilket trist självömkande inlägg.

Måste ha varit en väldigt ond människa i förra livet eftersom jag drabbas så hårt i detta.