Jag balanserar

Ena dagen så är det kallt och regning för att senare bli nästan för mycket. Inte ett moln, hög temperatur och man får vistas i skuggan delvis i alla fall.

Men det är skönt för kroppen och lederna.

I två dagar har jag försökt njuta så mycket jag kunnat och nu känner jag att det börjar komma soleksem på bröstet så det blir att hålla sig mer i skuggan. Men när det är så här varmt är det ju skönt också.

Och någon inflammation i mina leder som jag skulle ha kunnat trott att jag har med tanke på att det gör så ont i axlar (fram) bröstbenen och i höfterna har jag inte.

Har precis varit hos läkaren - det är fibromyalgin. Och jag har så svårt att båda fatta och acceptera detta.

Men just nu är det inte fibron som ändå är värst. Nej psyket är inne i ett stort mörkt moln.

Så jag balanserar mellan hopp och förtvivlan. Ena studen är jag övertygad om att nu vänder det. Lägenheten jag sökt blir min och allt kommer bara gå åt ett håll. Nästa är jag övertygad om att allt kommer bara gå åt helvete för det har ju allt annat gjort så varför skulle det ändras???

Fattar inte hur man ska orka igenom allt detta elände. Arbetslös from nästa vecka, fattig, bostadslös?

Och runt omkring så pågår livet som vanligt men mitt är bara ett stort kaos.

Mitt hus är i ett stort kaos

Min trädgård är i stort kaos

Och jag fixar ju inte själv att få ordning på något känns det som just nu.

Just nu är jag också grinig på ungarna. Jag ber dom hjälpa till. Ta damsugaren och dra igenom huset. Ta gräsklipparen och klipp det snart halvmeter långa gräset.

Men det händer inget.

Men idag så åkte dom hem till pappan för att städa där. För han fyller år och ska ha kalas idag.

WTF.

För det har pappan sagt till dom eftersom hans fru inte kan fixa det hela själv.

Och det sårar att dom gör det för honom men inte för mig.

Förstår inte hur jag ska få dom att fatta hur läget är. Hur det är ha den här demonen i kroppen.

Läkaren sa att det går att lära sig att leva med den men det kan ta lång tid innan man accepterar och fattar själv hur läget ligger.

Och att den är kronisk men att jag kanske kan bli bättre bara psyket mår bättre.

Jag hoppas hon har rätt!