Hur började det????

Man kan ju liksom inte sluta fundera på varför man fått något som är så komplext och gör en så illa som fibromyalgi. Varför en funktionsnedsättning drabbat mig. Och varför finns det ingen bot, det finns ju knappt lindring.

Och jag har ett ormbo av tankar i huvudet och då jag är väldigt nere av andra orsaker också så går ju hjärnan på högtryck.

Jag reste mig ju från förra krisen - skilsmässan! Och jag kommer ihåg hur det vände och jag började må bra.

Vi fick massage via jobbet och det var en sån härlig upplevelse att få bli masserad ett par gånger i månaden. Det gjorde så gott för både kropp och själ.

Det var då jag fick funderingen på att gå vidare i detta tillstånd av att må bra och började på yoga. 2 gånger i veckan under en höst och en vår gick jag. Inte en gång var jag borta och det var välgörande.

Första gångerna så kände jag mig lite misslyckad och malplacerad men känslan efteråt var fantastisk och jag var inte förkyld eller sjuk på annat sätt en enda gång under denna tid och inte på lång tid efteråt heller.

Kände att nu kunde jag ta ett steg till. Jag började på gym. Fick ett kort av jobbet för jag valde bort massagen och det blev billigare faktiskt. Så jag gick flera gånger i veckan på bodystep, bodytoning, poweryoga och på gymmet. Kände mig stark, vikten gick ner och jag mådde bra.

Bra jobb, bra bostad, bra hälsa, kommit över skilsmässan, livet leker!

Sen så började jag få känslan av att bli sjuk. Så där som man känner i kroppen och det vill liksom inte bryta ut. Och man ska ju inte träna om man har ont i halsen vilket jag hade så det blev omgångar då träningen blev obefintlig eller så blev det bara lugnt på gymmet.

Och så kunde jag komma igång igen för man kände sig bra och så kom det tillbaka förkylningar, sjukdomskänsla etc. Knäproblem fick jag också.

Och så här höll det på. Och det var ju frustrerande och man försökte ju hittta någon anledning men det var väl att det är mycket virus i omlopp.

Sen så hade jag inte kunnat träna på länge, kortet gick ut och jag förnyade det inte men då hade jag hittat något annat. Mina långa promenader med stegräknare. Kunde gå mil och i flera timmar. Det var så skönt. Sen hade jag ju ofta ont i fötter och ben men tänkte väl inte så mycket mer på det heller. Man är ju liksom van att man haft smärta under så många år.

Sen blev det sommar och då orkar inte jycken och inte jag heller med att ta samma promenader då det är för varmt. Vi cyklade rätt mycket istället. Han är liten och när orken hans tog slut satte jag honom i en specialhundkorg på styret så fick han vila. Att jag själv fick ont i knän och ben nästan efter varje cykeltur tänkte jag inte heller så mycket på då.

Sen kom hösten - detta var i höstas. Jag fick ont i lederna i mina händer. Trött hade jag också varit på ett helt annat sätt än någonsin förr. Kunde vakna, rätt pigg, vara vaken äta fruksost och skulle lägga mig och vila 5 minuter för jag var allt lite sömning ändå. Och somnade och kunde sova bort hela dagar. Jag som alltid har haft så otroligt svårt för att sova middag innan även om jag varit trött. Man tänker ju att det är åldern.

Ringde i alla fall läkaren för lederna skull, fick en telefontid och vi pratade om värken och mina misstankar låg ju åt det reumatiska men det kunde det inte vara säger han och hänvisar till ett prov jag gjorde under våren då jag hade sökt för att det knäpper i mina käkar. Tröttheten förklarade han att det är ju alla den här tiden.

Jag ville inte riktig godta hans förklaringar och jag hade fått en tid inbokad och började söka på nätet efter ledvärk och det var då jag hamnade på en sida om fibromyalgi och kunde där läsa och bocka av symptom efter symptom.

Sen har det bara blivit värre och värre!

Jag har alltid haft ont i ryggen. Vet inte hur många läkare, naprapater, kiropraktorer jag besökt och lagt pengar på. Ända sen tonåren har den varit kass av någon anledning som man aldrig hittat något fel på. Har tagit en massa prover men aldrig blivit röntgad. Och aldrig har det visat på något fel i min kropp.

Att det sen också påverkas av negativ stress, trauman etc gör ju att man känner sig som ett skolexempel.

Läste någonstans att vissa med bakgrund som ovan får hjärtinfarkt andra får fibromyalgi. Och varför - ja därom tvisar de lärda.

Och kan ju tycka att jag nog skulle vilja tillhöra den första gruppen. Om man nu inte får det så svårt att man inte överlever. Men de som överlever får ju hjälp och bot. Man blir tagen på ett helt annat allvar än om man "bara" har fibro!

Det är lättare att förklara för folk - att jag mår dåligt, jag har varit sjuk, jag har haft en hjärtinfarkt. Det fattar man. Men fibro som man inte förstår själv - det är inte enkelt att förklara för andra.

Och nu får jag lägga ner att skriva - för nu kommer dimsynen också. Alltid är det nåt!