Mer snö

Igår kom det mer snö på kvällen och det gav ju en viss oro inför hur det skulle vara idag men det mesta hade försvunnit, det var lite moddigt på småvägarna och lite halt men på stora vägarna var det ju borta. Fast köer på vägen till jobbet ändå. Vet inte anledningen men jag körde 10 km i timmen och var på jobbet 20 minuter sent. Men det är ingen mening att försöka stressa sig fram som vissa gör i trafiken. Man ser hur dom försöker komma fram genom att korsa och byta filer. Det ger dom max 1 minut. Själv så fick jag ju lyssna på boken som nu börjar bli riktigt spännande.

Avverkade 3 timmar i en sporthall igår kväll och såg två matcher med sonens lag varav han spelade i typ 10-15 minuter innan han klev av och han skulle spela båda.

Han är målvakt och har vridit sitt knä ur led en gång och när man sitter där på läktaren och ser hur han tar sig över knät så blir man lite nervös. Men dom är nästan alltid två målvakter till varje match så han kan ju känna att han kan kliva av.

Nu var det tack och lov inte knät men vaden var inte som den skulle, kramp eller muskelsträckning?

Det var två matcher som var så tråkiga och långsamma. Två matcher då vi vann överlägset och det är inte kul. Den första blev en katastrof i andra halvlek då motståndarens målvakt fick rött kort och ingen reservmålvakt utan en utespelare fick ställa sig. Det blir liksom inte bra då. ä

även om man är glad för vinst så är det ju roligare med lite adrenalinkick också.

Men det var som vanligt en socialt trevlig stund. Prata bort lite tid med andra föräldrar och ta en kopp kaffe.

Dottern ringde och kvittrade tidigare under söndagen. Hon har också haft match och gjort väldigt bra ifrån sig även om dom förlorade med 1 mål. Men hon hade gjort mål och assister. Vilket var jättebra då hon före jul hade en svacka och nu har hon inte tränat på jättelänge. Så hon var glad när hon ringde.

Mindre glad blir jag då jag frågade om hennes pappa följde med men fick ett nekande svar. Han orkade inte för han hade kört några till flyget tidigare. Men herre jösses! Och det svider då mina barn gärna vill att man kommer. Hade jag vetat detta hade hon kunnat ringa mig men hon ville väl inte det då det var tidigt i morse.

Sonen brukar säga att han inte bryr sig men jag vet att han också tycker det är jättekul då hans pappa kommer och tittar eller följer med honom på match.

Sen ringer hon igen för egentligen ingen anledning alls och avslutar med att hon måste ta och laga lite pannkaka för det blev ingen matlåda till henne från dagens middag. Jo det blev 1 men den skulle hennes pappa ha.

Här blir jag också förgrymmad. Egentligen så ska jag inte bry mig om sånt men gör det ändå. Eftersom hos mig så går mina barn alltid i första hand. Om min dotter behöver en matlåda med sig så kan jag äta fil till lunch. Eller så köper jag lunch ute.

Men så tänker inte hennes pappa trots att han har fullt med dom möjligheterna. Dottern är placerad långt från både affärer och lunchställen under sin praktik.

Lika sur blir jag över situationen när jag får samtal och min dotter ber om skjuts trots det är pappas vecka. Senast förra veckan så pratade vi om detta dottern och jag. Om hur jag tycker det är så dåligt av honom att inte hämta eller skjutsa henne då det behövs. Nej han tycker att hon kan vänta 40 minuter i mörkret på tåget. Och hur sur han blir då hon frågar honom ifall han kan. Och att det även är så att det är styvmamma som tycker det är onödigt och att det kostar pengar (bensin). Därför så vill hon inte fråga där så mycket eftersom det blir konflikter. Och hon väljer mig istället för hon vet att jag ställer upp utan knot förutom. Även om jag skulle kunna gå och lägga mig tidigt så vet jag att jag nog ska vänta ifall hon ringer och det gör hon ju oftast.

Ja sånt här får mig sur. Sur för att mina barn inte kommer i första hand. Jag blir sur för deras skull. Och besviken. Och jag blir sur över att jag får ta barnens besvikelse.

Men jag får ju tacksamheten av dom. De där små kramarna som tack. Och jag vet ju också att jag och dottern kan vara sura på varandra för de här små diskussionerna om pappans engagemang. Men det är nog lite av en mask också. Det där att dom inte bryr sig. Men ibland faller deras masker och besvikelsen både hörs och syns.

Kollegan är tillbaka på jobbet efter att ha varit långledig och så var jag borta en vecka och sen var hon sjuk. Så det har gått en månad sen vi träffades sist. Fredagen innan julledigheten. Så det har redan gått en månad sen julen. Jösses tiden går rätt fort ändå.

Och så funderar jag på om jag är inbillningssjuk. För inte kan jag ha fibro - nej inte jag inte. Det måste vara något annat. En liten felbelastning som gör att jag hade ont där just då.

Det är tankar som kommer då jag igår kväll tänkte att jag hade en dag som var bra. Jag hade inte ont i kroppen trots de tre timmarna på hårda bänkar. Inte trött som skam heller utan det var en bra dag.

Då tänker jag att det är så som det ska vara jämt. Det andra var bara tillfälliga saker. Inget som jag kommer känna av imorgon eller dagen därpå.

Men som är man tillbaka i vardagen igen. Mår ändå rätt bra idag. Är trött men det är ju numera en regel. Men inga större smärtproblem. Det lurar dovt i bakgrunden. Men får nog säga att det ändå idag känns som en bra dag så här långt.

Och dottern ringde mig precis och vi har haft en liten mysig pratstund. Hon ville inget särskilt bara prata lite med sin mamma. Hon jobbar idag och det känns att hon nu börjar bli en vuxen person istället för det barn som hon ändå kommer vara i mina ögon för alltid.

Och hon ska släppas iväg på äventyr i helgen. Till stora huvudstaden tillsammans med två andra tjejer för att gå på rest in sleaze festivalen. Det känns nervöst för mig som mamma att släppa iväg henne på detta äventyr. Men det ska gå bra!