Lunchtid och jag tar den dagliga promenaden med jycken i en park nära mig. Det är skönt, det är inte kallt men inte varm heller utan luften känns skön. Jag njuter av de här små promenader då vi strosar runt i sakta mak. Jycken går med nosen i backen och svansen går som en propeller. Det är många nya spännande dofter sen vi gick där senast. Ibland så träffar vi på dem som lämnat doften och det är extra kul. Det är en lång trapp om man kommer från ett speciellt håll och när jag kommit upp för den och sen en bit uppför backen flåsar jag. Vart är all kondition??
Och jag går och gäspar. Gäspar så att tårarna rinner. Så borde det inte vara. Jag känner mig så trött och tänker på framtiden och att det är så här min framtid nu ska vara.
Den här känslan av att inte känna sig pigg som en mört, fylld med en massa energi som man inte riktigt vet vart man ska göra av.
Man kunde röjja hela huset, fixa tvätten, hänga och vika, gå en långpromenad men ändå har energi över till annat.
Den tiden är nu förbi.
Om det är för evigt - tviste de lärde om.
Förmodligen men med tiden så kanske man kan acceptera faktum. Nu känns det bara tomt nästan i skallen då jag tänker på det hela. Jag hade ju då jag läst massor om fibromyalgi kännt på mig att jag nog var en av de som drabbats. Men utan att ha träffat en läkare så kan man ju inte gå på sin egen diagnos och hoppet fanns ju att det var något annat som ett recept till apoteket skulle kunna råda bot på. Men så var det ju inte och det känns lite chockartat nästan.
Kanske kommer det en forskning som talar om varför man hamnar i det här tillståndet, varför man blir funktionshindrad. För det är ju något man blir. För man fixar inte livet längre som förr.
Och det är ju tyvärr inte bara det som gör dagen trist. Det är ju även resten av symptomerna som jag har. Även om jag kan skatta mig lycklig över att inte ha en sån värk att jag skulle vilja skrika rakt ut, att den inte hämmar mig mer och gör mig oförmögen att fungera i vardagen. Det finns ju personer med fibro som inte kan ha kläder på sig ens vissa dagar för det gör ont i skinnet, som inte kan arbeta.
Smärtan finns där som en skugga i bakgrunden hela tiden. Förflyttar sig runt och just nu är det sidorna på rumpan som är värst. Tillsammans med lår och knän. Det är så det under skrivandets gång ändras. Igår var det fötterna, imorgon är det............???
Saker som tidigare var självklara - att ha linser fungerar inte riktigt. Jag hade nästan aldrig glasögon förr men nu har jag nästan aldrig linser. Det känns bara jobbigt. Men jag har fått komplimanger för att jag är snygg i glasögon. Det känns ju väldigt bra när man annars känner sig ful, fet, fattig, funktionshindrad.
Jag har fått en nojja. Jag tänker på ord som börjar på F. Det finns hur många som helst som kan beskriva hur jag känner för stunden. Ibland är det som jag skrev precis ovan ibland är det fantastiskt, fullkomligt, förtjusande framtid.
Det går upp och ner!
Och idag deppar jag lite.
Och jag kommer skriva i bloggen om hur jag mår och har det. Kanske inte så kul att läsa men då är det ju bara att låta bli.
Jag gör det för att föra en dagbok över mig själv så jag kan komma ihåg allt för att ha när jag ska på återbesök hos min läkare.
Men helt negativt ska väl livet ändå inte vara utan små ljuspunkter bör ju även jag ha och i övrigt kommer bloggen vara som förr.
Hittade en liten sak om fibro som jag vill dela med mig av.
Mitt namn är Fibromyalgi.
Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är nu din följeslagare för resten av livet.
Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig.
Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill.
Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt.
Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul.
Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället.
Försök att ha kul nu!
Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte.
Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag.
Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också.
Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med.
Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse och trauman?
Hur som helst, jag är här för att stanna.
Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar.
Försök du bara.
Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt.
Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag.
Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och omvilken utmattande sjukdom jag är.
En del av dom kommer att säga saker som- "Äh, du har bara en dålig dag!" eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan." utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan, en del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst..
Avslutningsvis, ( jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan listat ut det). Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYLAGI!
*****************************************************************************************
Och det här tyckte jag var kul och sött
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar