Jag läser nu en bok som inte hör till skönlitteraturen utan Oer står det på bokryggen istället för Hce.
Ett autentiskt kriminalfall.
Södertäljeflickan; vem vågar tro på ett barn.
En otäck historia och jag har ingen minnesbild från det även om det tydligen slogs upp stort i media. Jag var nog för upptagen med att vara höggravid och ha en liten att ta hand om.
Och jag har idag googlat lite om fallet och på denna sida hittade jag en intressant artikel.
Detta är historien om en flicka som utsatts för fruktansvärda övergrepp med sadistiska inslag. Så otäck att detta kan väl omöjligt vara sant! Det måste vara fantasier från en galen flicka som Jan Guillo uttryckt sig i artiklar.
Idag när man fått flera otäcka händelser som nu senast i Österrike som ett facit i handen så är det ju inte alls otroligt längre. Det finns så många perversa idioter ute i vårt samhälle så varför skulle detta inte kunnat hänt?? Men vi var väl inte lika upplysta då som vi är idag eller mer erfarna av att sånt här händer. Flyktingbarn som bara försvinner. Pedofilhärvor som rullas upp en efter en.
Otäckt att läsa, otäckt att ta till sig men nödvändigt kanske.
Så här skriver man i ett pressmeddelande från förlaget:
”Ska jag berätta en hemsk sak? Jag var älskarinna åt min pappa.” Det berättar flickan, av media kallad Södertäljeflickan, i Vem vågar tro på ett barn?
Här möts den an-klagade och dömde, och numera avlidne, faderns dagboksanteckningarmed den drabbade flick-ans berättelse. Här möts de öga mot öga i rätten, här avslöjas en ofattbar brist i de vuxnas förmåga att ta ett barns berättelse på allvar, att våga tro på ord så fasansfulla att något sådant kan ingen människa ha varit med om. Men det har Södertäljeflickan varit med om. Och om det har hon berättat för sin fostermamma Birgitta Allmo som är bokens författare.
Bokens syfte är inte att ”rättsfallet Södertäljeflickan” ska ältas om igen, det är och förblir ett avslutat kapitel. Med Vem vågar tro på ett barn? vill författaren lyfta barnperspektivet, peka på konsekvenser för det berättande barnet, ställa det i relation till barnets rättigheter enligt FN:s Barnkonvention och ifrågasätta vuxensamhällets ”trovärdighet” och förmåga att hantera liknande berättelser, istället för att begå ytterligare övergrepp i statens namn.Vad gör det osannolika sannolikt? Hur är det möjligt att tro på ett barn som berättar om sadistiska sexuella övergrepp, om människor som utnyttjar barn från andra länder, barn som tas hit för att utsättas för det grövsta av övergrepp. Vem kan tro på en sådan berättelse? Vem vågar tro på ett barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar