Och det känns så otroligt trist.
Och jag har hemlängtan!
Jag har tillbringat två härliga veckor i den lilla lilla by där jag växte upp och som jag på den tiden tyckte väl var så där att bo i. Jag lämnade den så fort jag var vuxen nog och har gjort sporadiska besök under åren som kommit efter i synnerhet så länge föräldrahemmet fanns kvar. Mest under sommaren och semester. Det såldes 93 så efter det så har jag knappt varit där alls. Utan då har jag åkt "hem" till Östersund och min familj där.
Nu har min bror med familj köpt sig en mysig stuga där och mina rötter började röra på sig igen.
Jag vill tillbaka. Ofta!
Men sen är det ju något helt annat att tillbringa härliga semesterveckor med ledighet och trevlig sällskap än att ha vanlig vardag med allt vad det innebär.
Så jag måste erkänna att jag har hemlängtan - inte svår men en liten.
Nu kommer det ta några veckor innan kroppen och själen är tillbaka till det normala och man kommer uppskatta det som jag idag borde kalla hem. Det som jag igår kväll efter ca 11 timmars bilkörning kom till. Konstigt nog så säger jag alltid att jag ska åka hem när jag åker upp till norr så jag har ju två hem. Det var en kallt hem. Både fysiskt och psykiskt. Kändes inte hemtrevligt alls. Jag fick använda två täcken och frös ändå. Jag har ju bott framför en braskamin under hela semestern som värmt både kropp och själ. Jag fullkomligt älskar öppna spisar eller som man numera har -braskaminer. Men det får jag försöka råda bot på. Fram med mer ljus, textiler och blommor. En braskamin får jag ju bara drömma om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar