Men den var väldigt bra - förstår att den har vunnit priser bla oscar.
Pans Labyrint är filmen - Se den!
Så här skrev man om den i SvD
Narnia, Sagan om ringen, Harry Potter – fantasygenren på film är mer livskraftig än på länge. Mexikanen Guillermo de Toros Pans labyrint ansluter delvis till trenden. En elvaårig flicka, Ofelia, upptäcker sin dubbla identitet som reinkarnationen av prinsessan Moanna, dotter till konungen i ett hemlighetsfullt underjordiskt rike. Gott så, för till det yttre finns annars inte många glädjeämnen i hennes liv.
Det är i Spanien 1944, och modern har just gift om sig med den sällsynt grymme kapten Vidal, som vigt sitt liv åt att utrota de rebeller som ännu efter inbördeskrigets slut gömmer sig i skogarna och kämpar för friheten och människors lika värde. Vidal, mästerligt gestaltad av Sergi López, är en man som dödar först och dömer sedan, och som, i långt högre grad än någonsin mytens gudaväsen, injagar panisk förskräckelse i sin omgivning. Nu har han kommenderat sin höggravida hustru och hennes dotter att företa den ansträngande resan till bergen, där han befinner sig, för ”en son ska födas där hans far är”.
Strax intill kaptenens hus finns en hemlighetsfull, igenvuxen labyrint, dit Ofelia söker sig. I dess mitt möter hon ingen mindre än Pan själv, med sina bockhorn, som berättar att hon måste genomgå tre prövningar för att kunna återvända till det rike som tillkommer henne.
Så delar sig filmen i två. Först berättelsen om Ofelias prövningar i fantasins värld – eller är den verklig? Sedan den yttre världen, som inte är mindre prövande, där moderns alltmer vacklande hälsa och husan Mercedes dubbelliv, i det att hon bistår rebellerna, bidrar till Ofelias tilltagande utsatthet.
Detta växelspel mellan fantasy och historiskt drama är ingalunda lätt, men del Toro balanserar skickligt över genregränserna. I början och slutet, där den gamla sagan om prinsessan berättas, får Ofelias värld någon form av objektiv bekräftelse. Men i övrigt förblir tolkningen öppen: är det ett ovanligt fantasifullt flickebarns flykt från en tillvaro som blivit alltför hård, eller händer det ”på riktigt”? Det är rasande skickligt. Filmens båda världar ställer också människan inför samma frågor.
Liksom berättelsens gode läkare visar modet att inför kapten Vidal försvara rätten att ifrågasätta, så kommer också Ofelia småningom till samma insikt: hon måste träffa sina egna val och bära deras följder. Så formar sig filmen på ett plan till en initiationsresa, ett avsked från barndomens ansvarslösa frihet men också upptäckten av en ny, förpliktande frihet.
Guillermo del Toro, som tidigare bland annat regisserat Hellboy, har gjort sig känd för sitt speciella sätt att väva samman skräck och fantastik. Själv hänvisar han gärna till inspirationskällor inom litteraturen, alltifrån Lewis Carroll eller C S Lewis till en Borges‘ magiska realism. Men det som gör denna fabel om ondska och oskuld så sevärd är framför allt dess filmiska kvaliteter. En mörkt melankolisk ton genomsyrar berättelse och bildspråk i en värld utan nåd, där magin samtidigt kan manas fram, strax bortom vardagens tröskel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar